Det är fortfarande vinter och kallt, och mycket snö. Mina pengar räckte inte till en hel gammal HD (WLA 750 sida -43), utan bara till motorn, och den som sålde den levererade den utanför NK:s borg, kommersialismens högsäte inne i city. För att den skulle gå att forsla har han monterat den på en stor ljust klart gulgrön cykelram och jag prövar om det går att starta och köra den, och det gör det, om än långsamt och osäkert på grund av att cykelramen är för klen och att det är mycket snö. Jag är iallafall ganska nöjd, det här går ju trots allt, även om det inte var riktigt vad jag tänkt mig.

Jag kommer fram till Skeppargränd, stannar, kliver av och sätter mig på marken, skakis efter den långa, vingliga och strapatsrika färden, men också ganska tagen, som efter provkörningen av Arieln. En varelse försöker förgäves köra ut från gränden till Åsögatan på en elektrisk självgående motorgräsklippare, en såndär utan handtag, som ser ut som ett litet UFO, och som, är det meningen, skall kunna klippa själv utan att någon kör omkring den. Varelsen som hjälplöst ligger ovanpå gräsklipparen och hela tiden håller på att halka av (eftersom det inte finns någonting att hålla sig i, och eftersom den inte har något att hålla med), är som en gigantisk korv eller larv, en och en halv meter tjock och fyra meter lång, en slags torso iklädd röd/svart säkerhetsställ utan armar och ben och utan något hål för något huvud, som en gigantisk bodybag i MC-modell. Det är jag, ungefär som i Johnny got his gun.

Motorgräsklipparen är hopplöst fastkörd i snön, och för övrigt på väg in i husväggen, motorn går helt tyst, hjulen spinner lite grand ibland, och får gräsklipparen att kränga något, vilket får den hjälplösa, blinda och döva varelsen att nästan ramla av, och med långsamma stela spasmer och konvulsioner försöka hålla sig kvar, vilket får gräsklipparen att kränga mer, och varelsen får än svårare att ligga kvar. Det tröstlösa i situationen, och vetskapen om att det är jag, fyller mig med outsäglig ångest, och jag vänder mig bort. Då inträffar plötsligt långfredagsundret ur tredje akten av Wagners Parsifal, solen skiner fram i norr, all snö tinar bort, det blir varmt, alla blommor slår ut och alla fåglar kvittrar.

Bredvid mig, mitt på gränden, slår sig en liten fågel ned. Den är bara ett par centimeter stor, rund, klarröd med svarta vingar och stora ljusa klart gulgröna ögon. Den lägger ett litet klarrött ägg, en knapp centimeter stort, mitt på gränden, och tänker försöka ruva det, och jag blir väldigt nervös: Den kan ju inte ligga här mitt i gränden, den kommer att bli nertrampad eller överkörd, jag måste försöka rädda den på något sätt, och jag känner mig skräckslagen, för det här är det moment då jag skall försöka rädda något litet och unikt, och det brukar gå väldigt illa, och sluta med att jag förstör allt. Jag måste ändå försöka, men innan jag hinner göra någonting kläcks ägget, och ut hoppar en fullvuxen liten fågel, bara någon millimeter stor, väldigt smal och gracil, svart med röda vingar, den hoppar, kvittrar i nästan ohörbar diskant, och flyger iväg utan att jag har hunnit göra någonting.

Upp från Lotsgatan kommer en Mullis, en gigantisk mullvad, en och en halv meter tjock och fyra meter lång, och börjar långsamt hasa sig uppför gränden. Jag blir orolig för den, för den mår ju inte bra av att gå ute i det fria, den kan komma till skada här, den skall ju leva i trygghet under jord, och jag tänker att den borde bo inne på gården. Den hasar sig mödosamt förbi mig och försöker lite lamt att gräva sig in mot gården, men där är en stenmur ivägen. Jag vet inte vad jag skall göra för att rädda den, den är blind och döv och alldeles för stor för mig att lyfta och bära, men eftersom jag följt den med blicken har jag kommit att vända mig igen och titta åt andra hållet, där den märkliga varelsen på den elektriska motorgräsklipparen gett upp om att försöka ta sig ut på gatan, och istället börjat åla sig ur sitt läderfordral, den röd/svarta MC-bodybagen.

Den är verkligen en fasaväckande syn, ett stort brunt hårigt formlöst monster som sakta ålar sig hitåt, och nu ser jag att den är på väg mot mullvaden som halvt uppgivet stöter nosen mot stenmuren som skiljer gränden från gården. Jag fylls av skräck, för trots att jag vet att varelsen är jag, ligger mina sympatier hos mullvaden, och jag vet inte vad det där monstret kan ta sig till, eller vad man skulle kunna göra åt det. Monstret tar fram en cigarett och börjar röka, och nu ser jag att det också är en mullvad, except inasmuch att den är missbildad, på så sätt att alla dess organ sitter på fel ställe. Nu märker jag också att varelsen och mullvaden kommunicerar på något ljudlöst blint sätt, de lägger sig bredvid varandra och buffar lite på varandra och det ser egentligen ganska rart ut trots deras rysansvärda fysionomier.

---