Det är vinter, mycket snö och kallt, det är mitt på dagen, himlen är alldeles vit, och det är mycket ljust, allt är vitt av snö. Jag står på ett hustak på ett hus som är högt, kanske tio våningar. Jag står precis vid nederkanten på taket, som lutar brant och är fullt av snö som hotar att rasa ner, och jag står längst ut till höger på nederkanten, för där finns det ett räcke att hålla sig i, ett räcke som går från taknocken till nederkanten på taket. Takräcket är av svart gjutjärn, och det gör ont att hålla i det, eftersom det är kallt och jag inte har några handskar.

Jag skall ner till ett tak som ligger ett par våningar under mig. Det tak jag står på sluttar ner mot det andra taket, som lutar betydligt mindre, det är nästan vågrätt, och anledningen till att jag skall ner dit är att det står några människor där som jag måste komma i kontakt med. De står och pratar med varandra i snön som taket är täckt av, de är klädda i vita kläder, och precis som jag har de för lite kläder på sig för kylan, de är sommarklädda i skjorta, byxor och lågskor, eller klänning, allt i vitt. Jag är dock klädd i mörka kläder.

Det finns inget annat sätt att ta sig ner än att hoppa, och det är för högt, men jag måste ner, och det hastar. Dessutom står jag längst ut till höger på det tak som jag står på, och står således precis ovanför högerkanten av det nedre taket, så om jag hoppar kommer jag att träffa kanten av det undre taket och falla ner. Jag kan inte flytta mig längre till vänster eftersom taket jag står på lutar väldigt mycket, och jag omedelbart skulle halka handlöst ner, i synnerhet som snön som jag står på glider hela tiden, och jag måste hålla i mig av alla krafter i räcket för att inte glida ner. Till höger om det nedre taket ligger gården till huset jag står på, och trots att jag står så nära kanten kan jag inte se botten på gården, så huset måste vara högt.

Jag måste ner till de andra människorna, och jag orkar snart inte hålla i mig längre, så jag skjuter ifrån med armarna så mycket jag kan för att komma in lite till vänster, faller, slår hårt i kanten på det undre taket, och faller ner mot gården. Jag faller fort, men upplever ändå att allting etsas in i mitt sinne, eftersom jag vet att jag kommer att dö.

Väggarna är gråa, rappade, och har höga fönster med bågar längst upp och många spröjsar. Huset verkar vara från början av förra seklet, kanske 20-tal. Innanför fönstren ser det ut som stora verkstadslokaler, och huset verkar vara övergivet, för det finns inget elektriskt ljus någonstans och inga tecken på aktivitet. Eftersom jag roterar ser jag gården också, och den består av grå cement, med några stora gröna lårar av plåt i ena hörnet. Märkligt nog är det ingen snö på gården, den verkar torr, dammig och smutsig.

Jag slår i marken med fruktansvärd kraft, men känner ingenting. Mitt huvud ligger på sidan mitt ute på gården, jag har fallit en bra bit ut från husväggen, antagligen på grund av att jag slog så hårt i kanten på taket och studsade ut från det. Jag tycker att det är märkligt att man kan överleva ett sådant fall och vara vid medvetande, låt vara att jag är totalförlamad och inte känner min kropp, och att jag känner en märklig likgiltighet i själen, jag känner faktiskt ingenting inför någonting, och jag bryr mig inte. Jag måtte vara svårt hjärnskadad också.

Framför mig ser jag en port i väggen, den öppnas och ut tittar Bl, som ser allvarlig, trött och uttryckslös ut. Hon är klädd i svarta kängor, jeans och en blå bomullströja i ljusare nyans. Jag känner det som att jag rycks upp från liggande till stående, fortfarande utan att ha någon som helst känsel, utan att ha det minsta inflytande över vad jag gör, och utan att ens reflektera över detta. Hon vänder och går in igen, och jag följer viljelöst efter. Hon går långsamt fram, gravitetiskt, utan att vända sig om.

Därinne är det en stor lokal, och jag har först svårt att uppfatta något i halvdunklet. Gradvis ser jag att lokalen är upplyst av ett blått ljus som inte verkar komma någonstans ifrån, och nu ser jag att där också finns en mängd skuggvarelser, halvgenomskinliga mörka mänskliga gestalter utan mänskliga drag, svartgrå spöken som nervöst rycker hit och dit, oroligt och slumpmässigt.

Jag följer fortfarande efter Bl, som går som en sömngångare, vi går snett in åt vänster i lokalen, ögonen anpassar sig till det blå ljuset, och nu upptäcker jag att jag kan se igenom väggarna och att skuggvarelserna obehindrat kan gå igenom dem. Bl går in i en korridor, och plötsligt kan jag inte följa efter, utan börjar också flyta hit och dit utan kontroll, utan mening och riktning, genom väggar, precis som de andra skuggvarelserna. Jag förstår att jag är död, och det inger mig en känsla av outsäglig tristess.

Av slumpen förs jag utanför korridoren genom några väggar så jag kommer lite snett framför henne, och får igenom den blåaktiga genomskinliga korridorväggen en sista skymt av hennes ansikte. Hon tittar uttryckslöst framför sig utan att blinka, går långsamt med små steg utan att röra armarna. Hon försvinner långsamt bort genom korridoren, jag rycker viljelöst omkring, och när hon kommer till slutet av korridoren tappar jag henne ur sikte.

---