Jag fick en chans att titta in i folks privata helveten, för att se vad jag skulle kunna göra åt dem. Först Lasse: Han sitter på en pall i ett kalt tomt rum och tittar i något som ser ut som en gammal veckotidning från 50-talet. Han bläddrar fram och tillbaka i den, skrockar och skakar på huvudet, för hans privata helvete är uppfattningen dels att tidningen är verkligheten, dels att den är alltigenom förljugen.

Jag närmar mig försiktigt och tittar ner i tidningen över axeln på honom. Tecknade bilder på leende idealiserade människor i förljugna könsroller. Glada kärnfamiljer inbegripna i olika semesteraktiviteter under ständigt vackert väder. Ett modereportage fångar min uppmärksamhet. "Vänta nu", säger jag till Lasse, "Det är något som inte stämmer här". "Det vet jag väl" svarar han, "Det är ju lögn alltihopa! Lögn! Alltsammans lögn! Lögn!! Lögn!!!". "Det är inte det jag menar", försöker jag igen, "Den här tidningen är inte riktig." "Jamen det är ju det jag säger! Den består av papp! Papp!!"

Jag blir lite orolig för att det hela ska spåra ur, och försöker ta det väldigt lugnt: "Titta på den här annonsen", en käck och ärtig dam, tecknad i 50-talsstil, iförd någon slags allround sportswear, och med texten "Sexig Bond-nymf. För det första använde man inte ordet 'sexig' på det där viset på 50-talet, och för det andra är uttrycket 'Bond-nymf' uppenbarligen en anspelning på bondbrudarna i James Bond-filmerna, och de är helt klart inte någon 50-talsföreteelse. Den här tidningen är inte gjord på 50-talet. Den är inte någon slags förljugen pappvärld, den är en artefakt, en konstruktion, ett konceptverk från början till slut."

Jag blir tvungen att lämna honom efter att eventuellt ha sått ett frö av tvivel på den förljugna pappvärldens okränkbarhet, för jag måste vidare, och besöker flera människor, och gör vad jag kan, vilket för det mesta inte är så mycket.

Bl simmar omkring på ytan av en bottenlös ocean utan land i sikte, vilket i och för sig är en sak jag känner igen. Det finns dock flera skillnader: Det är inte mörkt utan snarare mulet, vattnet är inte särskilt kallt, och visserligen åker hon ner med huvudet under vattnet med jämna mellanrum, men det verkar som att hon kan hålla andan. Vattnet är så grumligt att man inte ser någonting alls i det, och hon känner hela tiden obekanta saker som stryker mot kroppen eller stöter i henne, och en del verkar levande på olika sätt, men föreställningen om till exempel ett stort havsmonster som kan sluka en med hull och hår verkar inte finnas där, så jag vet inte vad jag skall göra. Visserligen är det tröstlöst att hålla på och simma sådär, särskilt som man då och då hamnar med huvudet under ytan, men vad skall man annars göra om man befinner sig mitt ute på en ocean?

Jag fick också chansen att titta in i mitt eget privata helvete, och det var en komplicerad upplevelse. Först var jag ett gäng små barn i en Kalle Blomkvist-liknande historia, det var bara det att miljön var som Finska vinterkriget, så när som på att det var beckmörkt (och iskallt) hela tiden, och att allt utspelade sig i en fullkomligt kompakt och ogenomtränglig skog. I en annan historia var vi i ett stort brinnande hus som vi samtidigt försökte rädda och bygga upp med olika typer av bråte och rivningsmaterial, och sådant som ingen annan ville ha, så att huset antog en jättelik oförutsägbar och ständigt föränderlig form.

En tredje inbegrep en Bianchini-målning, eller rättare sagt en mycket oregelbundet formad bit av en duk, där han hade hade målat förlagor till detaljer till olika andra målningar: En liten bit med murriga jugendslingor i olja, en svartvit koltecknad fartygsför i 40-talsstil, där man ser fören rakt framifrån och den ser sådär extremt smal och hög ut, och några stiliserat realistiska avbildningar av samma manshuvud från olika vinklar, gjorda i tre färger: mörkt hår och mustasch, ljust ansikte, och en tredje färg till ögonen.

I och med att duken var så oregelbundet formad, måste den ramas in i en ram med samma oregelbundna form, och i och med att alla motiven var i olika stil och målade i olika tekniker, blev resultatet sannolikt intressantare än någon av de målningar den var förlaga till.

Och i och med att detta var tre bilder av mitt privata helvete, så drog jag slutsatsen att den måste vara en intressant historia. Problemet är bara att mitt privata helvete är så himla tråkigt. Det är dock en skillnad på att vara i sitt privata helvete, och att i sitt privata helvete, med sitt privata helvete i bagaget, dyka in i sitt privata helvete, så att man ser det från sitt privata helvetes synvinkel, som en del av sitt privata helvete. Ungefär samma skillnad som mellan att vara i huvudet på John Malkovich och att John Malkovich är i huvudet på John Malkovich.

Jag tänkte på mina tre gamla kriterier på att man lever i sitt privata helvete, och det är att saker och ting känns bättre när man kan ge någon annan ett helvete, till exempel få någon annan att konformera till samma regler som man själv, eller när man kan stå ut med sitt privata helvete, typ när det går bra på jobbet, eller när man kan ta semester från sitt privata helvete, som när man är på semester, och dessa tre kriterier stämmer ju mycket väl på de privata helveten jag sett utom på mitt eget, och det kan ju som sagt mycket väl bero på att jag såg de andras privata helveten utifrån, men mitt eget inifrån.

Det kan i och för sig också bero på, eller utesluter inte, eller kanske till och med är samma sak som att mitt privata helvete har den helvetiska egenskapen att vara intressantare än verkligheten - så som jag uppfattar verkligheten i mitt privata helvete - och därigenom, i mitt privata helvete, blir roligare än verkligheten. På det sättet kommer jag aldrig att frestas att ge någon annan ett helvete, helvetet är inget att stå ut med, utan en tillgång och tillflykt, som jag inte kommer att vilja ta semester ifrån. Likväl är det helvetet. Eller? Jag uppfattar ju mitt privata helvete som tråkigt, och vill bort från det. Eller är det bara som jag inbillar mig i mitt privata helvete?

I Selma Lagerlöfs Jerusalem kommer väckelsepredikanten till byn och vid ett möte säger han att alla som får kallelsen skall följa med till Jerusalem, men bara de som får kallelsen. Jag får kallelsen, men till skillnad från de andra får jag kallelsen att stanna kvar för att ta hand om den gamla gumman, trots att hon stinker. Nå, det är ju också en kallelse. Jag tror inte att det här sista hade med det andra att göra.

---