Det här var en väldigt komplicerad och symbolisk dröm. Själva huvuddelen bestod av en resa med spårvagn. Resan var inne i stan, trots att jag var säker på att den varit utanför stan förut. Det syftade också på en dröm där jag åker omkring mellan olika förorter och småstäder utanför stan, en annan där jag åker tunnelbana, bland annat in till stan söderifrån via en enorm tågcentral vid Skanstull, och en där jag står mitt i natten och mitt i sommaren och väntar på en buss utanför staden, vid ett övergivet värdshus i ganska fin men likaledes övergiven kulturmiljö (var guiden med där?), och tre där jag är på väg ut i skärgården, den första där naturen håller på att ta över redan nere i Stadsgården och vid Londonviadukten, den andra där jag vandrar ut via Danvikstull och det är dramatisk solnedgång, den tredje där jag står och väntar på en gammal ångbåt ute i skärgården, jaha och så en ytterligare där jag försöker ge mig av med en liten båt från en liten småstad, och en där jag är ute i skärgården och åker båt och det är svårt att hitta, och det är någon incident med någon större båt vid Sandhamns håle.

Det är tre eller fyra guider med på resan, trots att den går på mycket krokig räls, och trots att det är ingen som styr. Först och främst rösten som agerar speaker hela tiden, i stället för att komma med enstaka kommentarer, sedan min guide som var lite tuffare än vanligt, keps och brallor, och lite äldre, typ nästan femton, och hade med sig en kompis, som visserligen inte sade något. Dessutom en äldre medelålders man, pensionerad akademiker, som inte var jag. Däremot hade han varit med vid många tillfällen, t ex en gång när jag åkte motorcykel söder om stan, då stod han där och fotograferade, och en gång när jag var ute i skogen i skärgården. Han bor för övrigt i det kulturhus som jag inte gått in i vid flera tillfällen. Nu fick jag en chans att göra det igen, trots att det var mitt i vintern (i försöket, inte under spårvagnsresan), men jag gjorde det inte iallafall, höll på att gå över hans tak, men gick en omväg istället.

Vagnen gick extremt krokigt hela tiden, i öglor rent av, vilket dessutom syftade på en mängd drömmar som ägt rum under jord, en dröm där jag var liten, och jag och en massa jämnåriga barn sprang omkring i panik i trånga heta kvava tunnlar under jorden och flydde i vild panik hela tiden, en där det var stora mörka svala tunnlar, som stora salar, som kyrkor, och en till som jag inte kommer på just nu.

Spårvagnen var dansk. Jag sade till de andra att det var typiskt att den var dansk, eftersom det funnits spårvagn här i stan förut, men när de vill ta upp trafiken så finns det inte några spårvagnar kvar, utan de blir tvungna att ta en från Danmark, från Köpenhamn, och alla skyltar, typ “var god håll biljetten i beredskap vid avstigandet”, är på danska.

Min guide sade att hon var B och den äldre mannen var P, och frågade mig om jag visste vad det var. Frågan var ställd på ett sådant sätt att det framgick att hon visste svaret och att hon förhörde mig om jag kunde det. Jag sade att jag visste eftersom rösten hade sagt åt mig det, och att B var benzodiazepam och P var något annat som jag inte kommer ihåg nu, men som jag kom ihåg i drömmen.

Hela stämningen i drömmen var som att någon höll på och tappade tålamodet med mig, och undrade hur många gånger den måste säga åt mig det här egentligen, och hur övertydlig man egentligen måste vara; någon som verkligen ville att jag skulle fatta det här en gång för alla, och som verkligen var trött på att tvingas tjata om det här gång på gång, utan att jag verkar fatta ett dugg. Dessutom verkar det vara brådis, ont om tid kvar.

Getingen och lampan

Iallafall, jag vaknade sex på morgonen och kände mig förvirrad över all denna information, eller vad man skall kalla det, och över alla fragment av tidigare drömmar, och så gick jag upp och tog mig en kaffe. I köket fanns en geting kvar sen kvällen innan. Den hade hållit på och flugit mot lampan över spisen, men när jag släckte ljuset för att den skulle hitta ut, så gömde den sig istället bland kryddburkarna och jag hade inte någon lust att hålla på och rota efter den för att hjälpa den, eftersom jag misstänkte att det skulle straffa sig, eller rättare sagt den mig, eftersom det är dens natur, så jag lät den vara. Nu tände jag lampan igen, och den började flyga mot lampan, så jag blev tvungen att släcka ljuset för att den skulle hitta. Bin orienterar mot solen även när det är mulet, kanske deras ögon kan se hur ljuset är polariserat. Det brukar ju dessutom vara en mörk fläck på andra sidan himlen då.

Nå, det där sista hade inte med saken att göra, tror jag. Problemet med getingen är att den är så egocentrisk. Om man säger åt den att den inte skall flyga efter lampan, så tror den att man menar att den skall strunta i ljuset överhuvudtaget, och om man säger till getingen att lampan inte är det riktiga ljuset, så tror den att man menar att mörkret är det riktiga ljuset, och om man säger att solen är det riktiga ljuset, så tror den att man ljuger, för den har ju sett lampan, och det ljuset verkade ljust nog, så hur ska man kunna lita på någon som säger att det inte är så? Och om man skulle försöka hjälpa den så skulle den känna sig attackerad, och försvara sig genom att gå till attack, något som den själv bara skulle tycka var självförsvar. Det här sista hade nog definitivt inte med saken att göra.

---