Jag kollar i nån serietidning, det är någon Gary Larson-epigon. På en teckning är det en buss som kraschat, bussen brinner och folk är skadade, men perspektivet i teckningen är ritat inifrån en annan farkost full med slemma alienrymdmonsterfigurer av ödletyp, varav en utbrister någon med lydelsen att man inte skall titta dit nu, men när vi kommer tillbaka med bussen skall vi meja ner dem allihopa. Ha ha, det gamla tricket att vända på förhållandet mellan alien och humanoid, mkt lustigt.

Till min förvåning åker jag in i serieteckningen och den blir verklighet. Alienbussen är en amfibiebuss, och tydligen var den på väg ner i vattnet, för jag plumsar ner i ett träsk, och lyckas precis undvika en krokodil när något biter sig fast i mig strax nere till vänster om korsryggen. Tänderna sitter djupt in i mig, genom kläder och allt, och jag får ett ögonblicks panik, men sedan kommer jag på att det inte kan vara verklighet: Jag har ju trots allt åkt in i en serietidning. Då vaknar jag upp och är tillbaka i sovrummet, men det där djuret, vad det nu är, jag kan ju inte se det, som biter sig fast i ryggen på mig, det sitter kvar, tänderna sitter djupt, och det gör väldigt ont.

Nu får jag panik, jag måtte ha drömt om det för att det hände i verkligheten, och sedan vaknat upp av smärtan. Jag fattar inte vad det är för en äcklig varelse som sitter fast där. Det känns som en mardröm. Jag måtte fortfarande drömma, det är enda förklaringen. Jag försöker koncentrera mig på att vakna, och i blandningen mellan dröm och halvslummer hör jag hur någon håller på och skäller ut någon annan på ett extremt otrevligt sätt. Jag vaknar och det är alldeles tyst, och ganska sent på förmiddagen. Jag frågar Frida vem det var som pratade alldeles nyss, och hon svarar att det var jag. Jag? Jag måtte ha gjort det i sömnen. Hon berättar att jag hade pratat med någon i telefonen, det framgick inte vem, och att jag hade varit hemskt aggressiv och otrevlig. Fan, det här får bara inte vara sant, vad ska jag göra? Vad ska jag ta mig till?

Då känner jag hur det där djuret fortfarande biter sig fast i min korsrygg, det gör fruktansvärt ont, och jag kan inte tänka klart: Vänta, tänk om det var det här som var verkligt, det här djuret som fanns, och det där andra, äh, jag kan verkligen inte tänka ordentligt när det gör så ont. Dagge är där och försöker dra loss det, men det biter sig bara ännu hårdare fast, och jag ropar åt honom att sluta, och säger sedan att om man inte drar i den så kanske den slutar bita så hårt, och som svar på det, som om den hade förstått vad jag sade, så biter den ännu hårdare, och jag håller på att svimma av smärtan när jag plötsligt vaknar, med hjärtklappning och alldeles svettig. Jag kan fortfarande känna hur ont det gjorde.

När jag vaknar är det ganska sent på förmiddagen, det är söndag, och jag vet inte om det var så att jag skällde ut någon i telefonen i sömnen eller inte. Däremot märker jag att mina två små husdjur har smitit ut. Jag har en grön ödla i ett litet terrarium, och en stor röd gräshoppa i ett annat, en väldigt sällsynt sak, men nu är de ute i rummet. Jag ser hur ödlan smyger på gräshoppan, och jag måste rädda den, för den flyr av någon underlig anledning inte undan när ödlan närmar sig, men när jag försöker kan jag heller liksom inte röra mig, och jag tvingas hjälplös åse hur ödlan biter tag i gräshoppan mitt på kroppen så det krasar, och hur gräshoppan dör samtidigt som jag får en känsla av att jag samtidigt dör och håller på att bli galen.

Så vaknade jag, klockan är sex på morgonen, det är söndag, och jag gick och lade mig för en timme sedan eftersom jag höll på och städade. Jag undrade lite över varför jag inte helt enkelt hade ihjäl det där djuret som bet sig fast i mig, och jag tror att det var så att jag egentligen inte huvudsakligen ville ha ihjäl det, utan bara ville att det skulle släppa mig, och då blev det på det där viset.

Jag gick och lade mig igen, och drömde följande, som enligt uppgift skulle vara min egen historia omplacerad i rum och tid (här följer ett kort synopsis av en historia som var rätt detaljerad):

Eftersom jag var född i en sån släkt som jag var, skulle jag göra någon slags militär karriär i Ryssland i början av 1900-talet. Efter det kommunistiska maktövertagandet flydde jag till Tyskland och fortsatte min karriär där. När det började osa katt även där funderade jag på att schappa ytterligare en gång, men nu hade jag satsat så mycket på detta att jag inte kände för att kasta allt över ända och börja om från scratch igen, och dessutom misstänkte jag att Tyskland skulle börja mopsa sig mot Sovjet, och jag hade planer för ett sådant tillfälle.

När så skedde hade jag en rätt okej befattning som lät mig välja att komma till östfronten. Väl där lyckades jag en natt ta mig över, var det Stalingrad? Det var iallafall i några slags rester av urban miljö. De gamla ryska officerarna var till stor del gamla barndoms- skol- och studiekamrater till mig, och det var inte någon konst att få tag på den av mina gamla vänner som nu var överste för den här delen av Röda Armén, och känna igen honom trots att det var många år sedan.

Jag presenterar mig på ryska, säger att jag känner honom från då&då, och kommer direkt till mitt ärende, som är att jag vet att det går att få fred med tyskarna, för de vill lika lite som ryssarna vara i den situation de är i, och lider lika mycket som ryssarna. Det krävs bara att vi kommer överens om att vi slutar att skjuta på varandra, och sedan kan vi ta tag i situationen gemensamt. Tyskland kan inte gärna ställa en hel armé inför krigsrätt, och i vilket fall är det bara en tidsfråga tills regeringen faller. Vi kräver bara att inte bli behandlade som någon slags fångar eller som att vi gett upp, utan som jämlikar, och vi lovar samma sak i gengäld. Vi blir helt enkelt tvungna att vara här en tid tillsammans så att vi kan hjälpas åt att bygga upp det som raserats hittills.

Medan jag säger detta - lite snabbt och nervöst, det är ju trots allt en lite prekär situation jag befinner mig i - så sitter han tyst och stilla, svarar sedan att jag är en förrädare som svikit mitt land och mina kamrater och vänner, och att det enda som avhåller honom från att döda mig på fläcken är respekt mot de av mina gamla familjemedlemmar som fortfarande är i livet, de är nämligen hans vänner också. Så ber han mig avlägsna sig innan han ångrar sig, men hoppas han får möta mig i fält så han får döda mig som den fiende jag är.

Jag går därifrån och känner mig så sorgsen att det håller på att äta upp mig. Hur kunde det gå så här snett? Mina alternativ tycks vara att gå tillbaka till tyskarna och skjuta på mina gamla vänner och landsmän ryssarna, att hoppa av till ryssarna och skjuta på mina vänner bland tyskarna, eller att ge mig som krigsfånge: till ryssarna och bli avrättad som förrädare, eller till tyskarna och bli avrättad som desertör. Jag kommer inte ihåg hur det slutade, men det var inte bra.

Det verkar som att jag bara kan ta mig från ett helvete till ett annat, att jag inte vet vad som är verklighet eller inte, och - om man tänker på gårdagen - att jag är så rädd för att förlora det försumbara jag har, att jag aldrig kommer att få något egentligen. Ptja, jag vet inte, men det vet jag ju att jag inte gör. Eller också kanske jag gör det, det är bara det att jag vägrar se att jag gör det.

---