Jag bor tillsammans med en dam i ett stort kråkslott vid en fjord på östra Island. På vintrarna är det mörkt och mycket snö och vi åker snöskoter. Vi lever litegrann i “splendid isolation”, men vi håller på med en massa projekt så det är helt okej, och när man vill ha omväxling eller träffa människor kan man passa på när man åker till det närbelägna (vid nästa fjord) lilla samhället, som jämförelsevis ter sig som en stimmig metropol med ett hektiskt pulserande nöjesliv, och “gå ut”, i detta fall in, på den enda baren, där man naturligtvis känner alla, det blir så i såna här samhällen. Jag har vid sådana här tillfällen kört rattfull på snöskoter (“styrfull”) vid mer än ett tillfälle. Jag minns detta som en lycklig tid, som i “Those were the days, my friend”.

När hon lämnar mig blir jag svårt deprimerad och ligger bara på sängen och kan inte göra någonting. En dag vaknar jag upp och finner att jag legat med armarna i kors under bröstet så länge att de domnat bort helt och hållet av att blodtillförseln strypts under så lång tid. Jag har ingen som helst känsel i armarna och kan inte röra dem, och kan inte ens gå upp utan deras hjälp, utan rullar ur sängen ner på golvet och blir liggande där utan att kunna resa mig. Jag får inte tillbaka känseln eller rörelseförmågan i armarna, så jag måste ha legat på dem så länge att de dött.

Jag är alltså alldeles ensam i ett stort, mörkt, kallt hus där jag en gång var lycklig, men nu kan jag inte ta hand om mig själv, man kan ju inte göra någonting utan armar, och jag håller på att dö av blodförgiftning. Jag har väldigt starka fantomsmärtor, och jag är rädd och vill inte dö, men jag förstår att jag kommer att göra det.

Nu är jag ganska borta i huvudet på grund av blodförgiftningen, har ännu mer ont och är ännu räddare och vill inte dö fast jag kommer att göra det. Min mor verkar ha kommit hit, men hon kan inte göra något vettigt, utan springer bara omkring och är hysterisk och gråter. Det sista jag känner innan jag dör är både att jag är irriterad på och tycker synd om henne, för att hon inte kan göra nånting riktigt.

---