Vi är på en stor ö, Irland eller något som ser ut som Shetland eller Orkney. Det är grönt och blött, och himlen är helt svart hela tiden. Vid något tillfälle kommer det ur marken upp en liten gubbe, tjock och ungefär 2 decimeter hög, som stelt vaggar framåt med ett sardoniskt leende och med bebisröst skanderar “Iron King! Iron King”, med betoning på varje stavelse, som om han var en röst i en talkör: “I-ron-King! I-ron-King!”. Vid något senare tillfälle händer samma sak, och nu började vi fundera på vad som kunde orsaka det hela. Det visar sig att om man gör ett visst dovt ljud med rösten, “mmmooåhåhå” så kommer det upp en liten gubbe. Vi gör det några gånger, alla ser mer eller mindre identiska ut, vaggar stelt framåt åt olika håll, och skanderar “Iron King! Iron King” i takt. Någon råkar kliva på en liten gubbe, han går sönder som gelé, och då ändras plötsligt alla de andra gubbarnas ansiktsuttryck, från sardoniskt till aggressivt, och de skanderar istället “Kill! Kill!”. Först blir vi rädda, men när vi märker att de fortsätter att stelt vagga framåt, var och en på sin bana som de hade förut, så lugnar vi ner oss en smula, men det är ju fortfarande väldigt spöklikt.

Vi är hos en gammal gumma i ett stort kråkslott. Hon är kort och mager och har stora mörka ögon och spretigt gråsvart lockigt hår och ser - trots att hon ler hela tiden - ut litegrann som en spåtant, fast utan den sedvanliga hårkluten. Hon säger ingenting, men har en sak som ser ut som något organiskt i en stor ihålig glaskula, och med hjälp av den kan hon åstadkomma det här dova ljudet men på en mycket lägre och starkare frekvens, och när hon gör det känns det nästan som att jorden skakar när otaliga myriader av små gubbar banar sig upp genom den blöta jorden, och det hörs som ett enda långt hest skrik när alla börjar skandera “I-ron-King! I-ron-King!”. De tar sig in i huset överallt, men den gamla gumman bara ler och tittar på oss med sina mörka ögon utan att säga någonting. Vi måste försöka ta oss därifrån, men vart vi går vaggar stelt dessa stelt leende små gubbar. Vi flyr i panik utan mål, och eftersom det är svårt att undvika att ibland trampa på dem omges vi hela tiden av en cirkel som med aggressiva ansikten skanderar “Kill! Kill!”, medan alla andra skriker “Iron King! Iron King”.

Vi försöker återigen lugna ner oss, det händer ju egentligen inget farligt, även om alltsammans ter sig obegripligt och skrämmande. Det verkar nu som att gubbarna inte längre går åt varsitt håll, utan mer eller mindre åt samma, och vi tänker att vi lika gärna kan följa med strömmen. Vi går och går. Efter ett tag är det så tätt med gubbar att vi måste röra fötterna långsamt framåt i samma takt som gubbarna, och så håller vi på och hasar oss framåt, till synes utan ände. Efter att ha hållit på och gått så tills vi börjat känna att vi inte orkar mer, börjar gubbarna stanna till, det är nu så tätt med gubbar att inte ens de kan röra sig framåt. Långt framför oss syns en tom rundel på en slätt, en rund tom yta på ett ett par hundra meter tvärsöver, där det inte står några gubbar, och det verkar som att gubbar från alla håll strömmat till denna cirkel och står vända mot den. Skanderandet är fullkomligt öronbedövande, och när något jättelikt sakta börjar arbeta sig upp genom jorden så den skakar, skriker alla gubbarna ännu högre, i någon slags hänryckning. Det är verkligen något enormt stort som händer där, men på grund av mörkret är det svårt att se vad det är.

---