Det här är bara sista fragmentet ur en dröm, precis när jag vaknade:

(...)
I ett åttkantigt glashus går människor i armkrok, i ett flertal grupper om tre, sidledes i bågformer som bildar hypocykloider som sakta förskjuts eftersom de inte går jämnt upp med omkretsen. Varje gång en grupp om tre kommer till en glasvägg är det i mer eller mindre rät vinkel (eller hade varit i rät vinkel om huset varit runt istället för åttkantigt), varvid de byter färdriktning, från att ha gått sidledes åt ena hållet till att gå sidledes åt andra hållet, så att ansiktenas riktning varannan båge passerar centrum och de andra grupperna, och varannan är mot en punkt i periferin. Allt är synkroniserat.

Endast varandra mer eller mindre motstående grupper får plats i sänder samtidigt närmast mitten, då de ju annars skulle vara så att säga på längden i förhållande till varandra, så när en grupp går ur mitten går nästföljande in i den, vilket betyder att tilldelningarna av mittenpositioner hela tiden går bakåt bland grupperna. Jag tror att det gäller för varje varje grupp att när den är längst in mot mitten så kommer att vara mittemot både en som är på väg ut och en därpå följande som är på väg in, och att av dessa två kommer en grupp att ha ansiktena de andra och mot centrum, och den andra att vara vänd mot periferin.

Samtidigt och i takt med att de går, skanderar alla “Mo Yan” men uttalar det inte som inte tala, utan som dim-person (cf. Thomas) på kantonesiska. Utanför det vänstra (västra?) fönstret står ett serveringsbord med högar av vad som ser ut som plastavgjutningar eller plastmodeller av cirkelsektorer av pajbitar, alternativt av tjocka pizzabitar eller någon slags tunnare tårta, i staplar på varandra. De skulle i och för sig kunna vara äkta vara och inte av plast, men det som gör att de inte ser ätbara ut är att de verkar hårda på något sätt. Varje gång en grupp byter riktning mot detta fönster övergår de från att skandera “Mo Yan” till att säga “please” i pausen mellan “Yan” och “Mo”, så att allt färre säger “Mo Yan” och allt fler säger “please”.

---