Ett knappt sekundlångt fragment av en längre dröm:

Det finns en slags toffla vars sula består av tusentals små varelser som är tätt sammanbundna med varandra, med hårfina band som skär in i deras lemmar, och så tätt att de är på väg att kvävas hela tiden. När någon får panik, för att den är på väg att kvävas, och därför bara måste andas in, så trycks hans grannar ihop, de får ingen luft, de tror att de skall dö, de kämpar för att få luft, och det ökar bara trycket på dem själva och deras grannar, och banden skär ännu djupare in i deras lemmar.

Nu närmar sig det ögonblick då ägaren av toffeln tar ett kliv och toffeln kommer att bära upp hela hans tyngd mot underlaget. Trycket och smärtan hos de små varelserna passerar snabbt många gånger alla gränser för vad som det överhuvudtaget är möjligt att uthärda, de skriker och kämpar i besinningslös skräck och panik, de vill bara ett, och det är att få dö, men strax krossar smärtan även denna vilja, och deras fragmentiserade sinnen upplever inget jag och ingen tid, bara smärta och skräck.

För ägaren av foten som har toffeln, upplevs de små varelsernas sammanlagda ångestskrik och dödslängtan som en suck, ja, nästan som ett stön av vällust, och det är därför som det känns så outsägligt skönt att gå i denna toffel, man kan aldrig få nog av det.

Ägaren lyfter toffeln, och de små varelserna vaknar upp till den vanliga outhärdliga smärtan och skräcken, och deras sinnen är så krossade av smärtan och skräcken att de inte vet vilka de är eller varför de är där, i deras minnen finns bara mer smärta och skräck. Och det som gör ägaren så nöjd är att toffeln kommer med en evighetslång garanti.

---