Ett ögonblick ur en längre dröm:

Jag är en person i ett slags spel som äger rum under andra världskriget, jag är en tysk soldat som tillsammans med en massa andra ligger döda och djupfrysta utanför Stalingrad. Huden håller på att ruttna bort, och man ser kraniet runt ögonen, näsan och munnen. Jag känner kölden, jag känner hur det kännas att vara fryst till minus tjugo, och jag känner också smärtan som det innebär att få huden och köttet bit för bit avskalat från kroppen.

Det är dessutom som om varje ögonblick av detta lidande är ingraverat in i minsta detalj på något i stil med en mikroskopiskt tunn glasskiva, så att alla dessa lagda tillsammans samtidigt visar lidandet från att jag fryser ihjäl tills att kroppen är fullständigt fragmentiserad. Detta gör att jag inte bara upplever lidandet och smärtan från varje enskilt ögonblick, utan från alla ögonblick samtidigt.

Det finns inget existerande språk som kan beskriva detta lidande, inte ens något tänkbart språk uppbyggt av de tecken som finns, så därför har man för att kunna tala om lidandet blivit tvungen att uppfinna ett helt nytt språk som i sin tur kräver helt nya symboler, som finns inristade på varje ögonblickstunn skiva av denna tillvaro som bara består av smärta och lidande.

---