Allt består av polygoner i ett medium. De kan bestå av en blandning av spetsiga och trubbiga vinklar, och vinklar större än 180 grader. I polygonerna finns utsnitt som också är polygoner. Utsnitten i en polygon kan projiceras på utsnitten i en annan, jag tror det har att göra med kommunikation.

Vi är på väg till ett politiskt möte. De progressiva förespråkar större utsnitt, och ett utopiskt ideal är ett utsnitt som är lika stort som polygonen, så att polygonen blir en linje snarare än ett fält. På det sättet blir varje polygon sann och ärlig, eftersom utsidan motsvarar insidan, men man kan också se hur långt som helst, eftersom man kan se genom en linje men inte genom ett fält. Ju fler som är linjer, desto längre kan man se, och desto mer kan man veta och förstå.

De konservativa menar att vi befinner oss i en känslig balans, och att även små förändringar kan rubba den balansen och störta oss i anarki och kaos.

De reaktionära vill, att alla skall vara helt fyllda, att ingen har rätt till någons privatliv, och att de enda som betyder något, och som man kan förvänta sig något från, det är ens närmaste.

De progressiva säger då att öppenhet gör slut på den sortens paranoia. Om man är öppen och transparent behöver ingen vara rädd för dig och du behöver inte vara rädd för dig själv, vilket de konservativa tycker är irrelevant nonsens, och sådär går det på i väl upptrampade hjulspår.

Eftersom inget block har egen majoritet, och de konservativa inte går med på någon förändring åt något håll, kommer resultatet i denna fråga att bestå i en sammanvägning av de röster respektive block fått. Ur denna fås ett genomsnitt som ligger till grund för en normalfördelning som polisen sedan har att tillse att folk någorlunda håller sig inom.

---