Jag vaknar av att Karin T säger något om mig. Jag går upp och tänker gå till köket, men känner inte igen mig. Jag har fruktansvärda problem med att ta mig förbi en sladd, och hör mig själv skrika av skräck, fast jag är helt övertygad om att det inte är jag. Jag lyckas till slut ta mig förbi sladden och kommer in i en labyrint där varje vägg består av en upprepning av en och samma Bianchinitavla. Runt ett hörn är det kolmörkt och det finns något i mörkret, men jag kan inte gå tillbaka till den förra skräcken, så jag försöker gå framåt men hindras av en osynlig mjuk vägg samtidigt som det känns som att jag börjar kvävas.

Jag vaknar av att jag håller på och pressar ansiktet ner i kudden. Jag går upp och går till köket. Där sitter min döda mor och det växer döda grenar ur hennes huvud. Hon förklarar att min bror var fjorton år när hon dödfödde honom, och han har sedan dess förvarats i sovrummet, men han har på sistone börjat bli orolig, och därför vill hon ha kontakt med en runolog.

---