|
112
eldarnes och skenens hemligheter och domen, hörande till dem. 2. De blixtra till välsignelse och till för- bannelse, i följd af Andarnes Herres vilja. 3. Och der såg jag åskans och thordö- nets hemligheter, när det bullrar ofvanefter i himmelen och dess ljud höres. 4. Äfven jordens boningar blefvo visade för mig. Thordönets ljud är till fred och väl- signelse, så väl som till förbannelse, i följd af Andarnes Herres ord. 5. Sedermera blef hvarje hemlighet af skenen och ljugeldarne synlig för mig. Ty de blixtra för välsignelse och fruktbarhet. mig, talte till mig. 2. Och visade mig de första och sista hemligheterna uppe i himmelen och i djupet af jorden. 3. I yttersta gränserna af himmelen och i grundvalarne deraf och i vindarnes förva- ringsrum. 4. Han
*) Uti manuscriptet finnes ej något 58 kap. Detta, hvilket jag så kallat, utgör en del af 59 kap. och är derstädes helt och hållet infördt imellan 11 och 12 verserna, samt afbryter på ett sällsamt sätt be- rättelsen. Jag har vågat gifva det rum här. |
113
4. Han visade mig, huru deras andar vo- ro delade, huru de voro hållne i jemvigt, och huru både vindarne och deras rörelsekrafter vore räknade i förhållande till styrkan af de- ras ande. 5. Han visade mig kraften af månans sken, att dess kraft är afpassad, så väl som stjernornas indelningar, efter hvarderas namn; 6. Att hvarje fördelning är delad; att ljungelden flammar; 7. Att dess härar omedelbarligen lyda, och att ett uppehåll äger rum, under det thor- dönets ljud fortfar. Ej heller äro thordönet och ljungelden åtskilda, ej heller röra de sig bägge med en ande; men likväl äro de icke åtskilda. 8. Ty då ljungelden blixtrar, ljuder thor- dönet, och andan gör uppehåll vid en pas- sande tidpunkt, delande lika imellan dem, ty det förvaringsrum, hvarpå deras perioder be- ro, är löst såsom sand. Hvardera af dem är vid passande tid tillbakahållen med ett bet- sel, och omvändes genom andans makt, hvil- ken sålunda fortdrifver dem i förhållande till jordens rymliga vidd. 9. Hafvets ande är likaledes stark och mäktig; och likasom en stark makt drifver vatt- net att falla ut, så blifver det äfven drifvet fram- åt och jagadt emot jordens berg. Frostens ande har sin ängel, i haglets ande är en god ängel; sjöns ande upphörer i sin styrka; en enslig |