Den 6:e januari är det Trettondagen, den trettonde dagen från juldagen räknat (med juldagen medräknad som dag nummer ett), den dag som också kallas Epifania, vilket är grekiska och betyder “manifestation”, det vill säga att något visar sig, framträder, den dag då man firar de tre vise männen, dopet i Jordan, bröllopet i Kana, och Kristi återkomst i härlighet. Detta är alltså exempel på epifania, och det finns en väsensgemenskap mellan dessa händelser: Det handlar om huruvida man kan se Gud, möta Gud, och i så fall på vilket sätt.

I historien om syndafallet får man en känsla av att Gud går omkring på jorden som vilken människa som helst. Man hör hans fotsteg och man kan gömma sig bakom ett träd så att han inte ser en. Sedan blir Gud lite mera distant. När han uppenbarar sig för Lot i form av två män, för Mose i den brinnande busken, och går före Israel som en moln- eller eldstod, så är det på ett sätt Gud, och på ett annat sätt inte: Man kan peka på molnstoden och säga “Det där är Gud”, men på ett annat sätt är det en form Gud antagit för att kunna synas, en slags projektion från Gud in i den här världen. När Mose på Sinai berg vill se Gud, säger Gud att ingen kan se hans ansikte och överleva, “men om Mose vill vara så god att krypa ner i den här lilla bergsskrevan så skall jag hålla för med handen och passera förbi, och om du sedan tittar upp tillräckligt snabbt så kan du se mig på ryggen” (2 Mos. 33:18-22), vilket, vad jag förstått, kan tolkas som att man kan se Gud i efterhand; att man kan se Gud i hans agerande i historien, men att man inte kan se Gud. I Joh. 1:18 hävdas slutligen att ingen någonsin sett Gud.

I Oscar Wilde’s Salome finns en scen där några skriftlärda judar diskuterar huruvida man kan se Gud eller ej, en diskussion som föranleds av att Herodes påstår att Johannes Döparen sett Gud, en typiskt Wildesk tvetydighet i det att Johannes Döparen ju sett Kristus, vilket inte är vad Herodes åsyftar. En jude menar då att Johannes Döparen inte kan ha sett Gud, eftersom den sista som såg Gud ansikte mot ansiket var profeten Elias, medan Gud i våra dagar döljer sig. En annan påpekar att man inte kan säga att det var just Gud själv Elias såg, utan kanske bara en projektion av Gud, en verkan av Gud, “Guds skugga”. Åter en annan menar – som man kan tolka honom – att eftersom Gud är alltings skapare och upphov, skapare av tid och rum, så är han utanför denna existens och obegriplig för oss, och vi skulle inte kunna veta om vi såg Gud eller ej. Ytterligare en hävdar att eftersom Gud skapat allt visar sig Gud i hela sin skapelse.

Nå, det här sammanfattar ganska väl teofaniaproblemet, gudsmanifestationsproblemet: Kan man se Gud? Allting ställs lite på ända sedan när Kristus kommer och är Gud, och särskilt Matteus trycker hårt på det där att han inte föds hemma utan bland kodynga, hans föräldrar inte är gifta och Josef inte hans far, så han är en utomäktenskaplig horunge, hans familj blir tvungen att fly till Egypten, så han är en flykting också, och han blir hånad, bespottad, torterad och slutligen avrättad, och han var Gud. Mänsklig, alltför mänsklig! Sedan har ju också Kristus gått och blivit sådär distanserad och fin genom århundradena.

Frågorna om huruvida man kan se eller möta Gud, och på vilket sätt, har alltså varit bland de mer centrala i den judiska och tidiga kristna traditionen, och det måste man väl trycka lite på för att man skall kunna förstå varför denna fest fick de proportioner den hade.

I den hellenska världen betydde “epiphaneia” statsbesök av en kung eller kejsare, men framförallt när denne offentligt visade sig för folket. Kejsaren skulle dyrkas som en gud, och de tidiga kristna tog över termen för att visa att det som deras gud hade gjort var den egentliga epiphaneian. Från detta ord kommer sedan “theophaneia” – dvs att en gud visar sig – som de kristna använde för att beteckna att Gud hade visat sig. Dessa termer har sedan använts omväxlande med varandra.

Vid denna tid firade både Mitraskulten och egyptierna solgudens födelse på sina respektive nyår. I den egyptiska kulten ingick också en legend om hur Gud denna dag förvandlar vatten till vin – något som Johannes möjligtvis fått sin historia ifrån – och de kristna började ta över festen genom att fira att Gud hade fötts respektive förvandlat vatten till vin denna dag, som var den 6:e januari, och som gällde för Kristi födelsedag under de tre första århundradena. Detta är alltså de första exemplen på något som kristendomen sedan dess blivit notoriskt känd för: förmågan att ta över sina konkurrenters terminologi, symbolik, kultplatser, fester osv.

Några gnostiska inriktningar protesterade mot firandet av Jesu födelse, menade att han hade fötts som människa, men blivit Gud i och med dopet, och började därför fira detta istället, varvid de övriga kristna reagerade genom att ta över även denna fest. Man firade även alla kristnas dop (Detta, samt identifierandet av Kristus med solguden – “världens ljus” – flyttades senare till påsknatten ), och dop och dopvatten ansågs helgat denna dag: Således gick man i Palestina mangrant ner i Jordan, och liknande ritualer fanns över hela den kristna världen. På epifaniadagen firades också det högtidliga tillkännagivandet av påskdatumet.

Aetheria (300-talet) skrev hem och berättade om hur man firade epifania till åminnelse av Jesu födelse med olika liturgier i åtta dagar, vilket gör detta till den första festen med oktav.

Den egyptiska kalendern låg dock 12 dagar efter den julianska, och Mitraskulten, som firade Guds födelse den 25:e december, växte sig allt större, varvid man mot slutet av 300-talet flyttade Guds födelse dit (men lät resten vara kvar).

De vise männen förlorar sig en smula i historiens dunkel. De finns omnämnda hos Matteus, och kom senare att identifieras med konungarna från Tharsis, öarna, Saba och Arabien som kommer med gåvor (Psalm 71 i Vulgatan, 72 i våran Bibel. Som ni kommer att märka nedan är den därför den givna epifaniapsalmen). Från de första århundradena har man avbildningar av dem och deras antal brukar uppgå till två, tre, fyra, flera eller tolv. Iden om att de var tre, hette Melchior, Gaspar och Balthazar, och att deras gåvor (guld, rökelse och myrra) var mystiska, fyllda med innebörd, kommer från Beda Venerabilis (700-t), som refererar till det som en gammal legend. När de tre vise männen blev gamla fick de dock besök av aposteln Thomas som döpte och prästvigde dem. De begravdes sedermera i Sewa i Orienten, flyttades på 500-talet från Konstantinopel till Milano, varifrån Fredrik Barbarossa skaffade dem och förde dem till Köln, där de finns kvar än idag.

Under medeltiden öste man på med saker att fira denna dag: Jesus predikar i templet vid 12 års ålder, mättar femtusen med fem bröd och två fiskar resp fyratusen med sju bröd och några fiskar, går på vattnet, uppväcker Lasarus och mycket annat. Och allt detta på en enda dag! Det mesta av detta orkar man inte fira i mässan längre, även om det finns kvar i tidegärden. En särskild plats i liturgin har dock hans återkomst i härlighet på den yttersta dagen, eftersom den är en epifania i ordets ursprungliga bemärkelse.

Man firade också världens skapelse, och hade ett paradisträd som man hängde äpplen och andra godsaker i. Den åttonde dagen, oktaven, tjugondag Knut, firade man utdrivandet ur paradiset bl a genom utslängandet av nyss nämnda träd.

Epifania är således den innehållsligt största festen; så stor, att den ynglat av sig både hit och dit. Stjärngossar går omkring med Betlehemsstjärnan på en liten pinne, vilket sedan flyttade till Lucia. De tre vise männen gav presenter, vilket flyttade till jul och utfördes av S:t Nikolaus. Man välsignar hus genom att skriva G+M+B över dörrposten för att säga att de tre vise männen var här också, precis som i Gevaliareklamen. Det gjordes många kyrkospel om detta från 1000-talet och framåt.

Festens innehåll i gamla tider kan sammanfattas som följer: Kristus är världens ljus, den återuppstående solguden, ljusbringaren. Han erkänns som världslig ledare (guld), andlig ledare (rökelse), och det förutspås att han skall dö för människans skull (myrra).

Gud föds av en människa. Gud är människa och människan är Gud: Mellan Gud och människan råder ett rekursivt förhållande som det skrivits hyllkilometer om. Det finns alltså en ny typ av relation mellan Gud och människan, och det är detta som är det nya förbundet: Gud viger sig med sitt folk kyrkan, “Israel”, vid bröllopet i Kana. I och med att världens ljus, Gud, som vigt sig med oss, låter döpa sig, blir dopet helgat, och vi blir upplysta – och ett med honom – i och med dopet.

Men nuförtiden brukar man som sagt inskränka sig till att fira de tre vise männen, dopet i Jordan, och bröllopet i Kana.

I mässan i Pia 65 koncentrerar man sig på de tre vise männen. Förutom dessa nämns dopet i Jordan och bröllopet i Kana i antifonen före evangeliet, och återkomsten i härlighet med "Harrowing of Hell" (sedermera ett påsktema) i sekvensen. Introitusets första trop syftar på dessa fyra teman.

I tidegärden ser det dock annorlunda ut. Här går han på vattnet, är världens ljus, uppväcker Lazarus, predikar i templet, mättar femtusen med fem bröd och två fiskar, botar spetälska, stillar storm m m, även om det även här är de tre vise männen (och herdarna!) som dominerar.

En ganska uttömmande beskrivning av Epifaniafestens historia finns i kapitel 6, Feast of the Nativity, och kapitel 12, Feast of the Epiphany i Handbook of Christian Feasts and Customs (Harcourt, Brace and Company, Inc, Boston 1958) av Francis X. Weiser, S. J.

Late Very Rev Nicon D Patrinacos gör en lite populärare sammanfattning i Feast of Nativity och Epiphany i A Dictionary of Greek Orthodoxy (Hellenic Heritage Publications).

Den som vill få en mer komplicerad bild föreslås läsa Cyril Martindale's Epiphany och Christmas i Catholic Encyclopedia (Robert Appleton Company 1909, Online Edition Copyright © 1999 by Kevin Knight,
Nihil Obstat, May 1, 1909. Remy Lafort, Censor
Imprimatur. +John M. Farley, Archbishop of New York).