I alla tider har människan vetat att hennes tillvaro är brusten. Hon lever i en underbart skapad värld och kan ana något om dess upphov. Men den värld hon själv skapar åt sig genom väldiga ansträngningar, framsteg och misslyckanden, tycks förbli långt borta från detta upphov: en värld av mörker och ensamhet där människan blivit människans fiende, en värld som behöver frälsas och helas. För att blidka en okänd gud och lugna sitt oroliga samvete har hon genom offer av olika ting i sin omgivning sökt försäkra sig om högre makters välvilja. (ur Oremus)

I påsknatten förenas mörker och ljus, mänskligt och gudomligt. I påsknatten sker det största offret och det största mysteriet, och det är om detta Exsultet, sången till påskljuset, handlar. Det finns många tankar som kommer till uttryck i just denna sång, och man skall inte känna att man måste tro på allt som sägs i den. Det är snarare så att de är modeller som man använder sig av för att försöka greppa det man tycker är obegripligt och fatta det som ligger utanför ens fattningsförmåga. Det kommer att bli en hel del upprepningar i det följande, men det beror på att sången är lite grann som ett hologram: De grundläggande tankarna finns lite här och var, nästan överallt i den, ett resultat av den tidiga kristna och medeltida holistiska världsbilden, där allt hänger ihop med allting annat. Hos t ex Matteus och många andra efter honom finns nämligen idén att allt som händer i Gamla Testamentet visar på, betecknar, eller står för saker i vår tid, Nya Testamentets tid, så att Gamla Testamentet i själva verket är en allegorisk historieskrivning över vår tid, Nya Testamentets tid, bara man kan läsa den rätt. (Mer info om detta här i en artikel om typologier och prefigurationer, och om hur man skall läsa Bibeln, egentligen apropå det här med K G Hammar och jungfrufödseln.)



Detta är den påskhögtid då det sanna Lammet slaktas
med vars blod de trognas dörrposter helgas.


Vi firar påsk till minne av Jesu död och återuppståndelse, som ägde rum under påsken som firades till minne av uttåget ur Egypten som också ägde rum under påsken. Det rituella offrandet av ett förstfött lamm går ända tillbaka till Abel, och det som händer vid uttåget ur Egypten är att Herren reglerar påskfirandet, inte att han instiftar det. Anledningen till att Herren lät de berömda plågorna komma över Egypten, var att Farao inte lät israeliterna fira sin offerhögtid; dels för att det inte fanns något ställe som kunde rymma dem alla, så att de skulle vara tvungna att gå ut utanför staden, och dels för att de skulle offra ett förstfött lamm, vilket egyptierna ansåg vara en sådan styggelse, att israeliterna skulle vara tvungna att fira sin högtid tre dagsmarscher bort, och så långt ville inte Farao släppa dem. I själva verket var det naturligtvis Herren som såg till att Farao inte tog reson, detta för att kunna tvinga fram en situation som var sådan att israeliterna helt enkelt måste fly hals över huvud.

Israeliterna offrar det förstfödda lammet, påskalammet, och stryker dess blod på dörrposterna för att Herren, som skall offra allt förstfött, inte skall offra deras förstfödda, utan istället frälsa dem, rädda dem från döden, befria dem. Påskalammet är Guds förstfödde, Jesus, det sanna lammet, Guds lamm, Agnus Dei, som offras, för att vi skall bli frälsta från döden genom hans blod.



Detta är den natt,
i vilken våra fäder, Israels barn
fördes ur Egypten
och du lät dem torrskodda gå genom Röda havet.



Röda havet är blodet, lammets blod, genom vilket vi blir frälsta. Vandringen genom Röda havet betecknar också befrielsen ur fångenskapen genom dopet, som förnyas på påsknatten.




(Dopvattnet välsignas med påskljuset. Observera den Helige Ande som likt en tärna dyker ner däri.)

Men det är också en vandring “genom djupen såsom genom en öken” (Ps 106:9), och är alltså även på detta sätt en vandring genom döden mot livet.


Detta är alltså den natt som renar
syndarnas mörker med en eldstod.



Eldstoden som leder Israel, oss alla, genom öknen (2 Mos. 13:21-22) är påskljuset, Guds ord, Kristus. Bilden av Kristus, Guds ord, som ljusbäraren (Lucifer) finns på många ställen, som i Ps. 119:105, “Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig”. Mer om detta senare.



Detta är den natt då Kristus bröt sönder dödens bojor
och steg upp ur dödsriket som segrare.




Motivet är det s k Harrowing of Hell, “härjandet av helvetet” eller “härjandet i helvetet”. På långfredagen dör Kristus, men kommer inte till himlen som vi andra, utan skickas ner till helvetet, där det naturligtvis är stängt. På bilden ser vi hur Lucifer eller Satan, alternativt Djävulen själv, stått och försökt agera dörrslusk och porta Kristus från helvetet, vilket som synes självklart båtat föga: i en enda mäktig rörelse tar Kristus och trampar ner honom, kliver på hans skalle, knäar upp helvetets järnbeskodda portar med en sådan kraft att lås och reglar splittras och flyger åt alla håll, och griper tag i de stackars själar som dväljs där, för att rädda dem och föra med sig dem bort därifrån.

Tanken är den att eftersom helvetet liksom himlen är en plats utanför tid och rum, så att det som händer där inte gör det vid någon speciell tidpunkt utan alltid och evinnerligen, så är det också så att Kristus inte är där vid någon speciell tidpunkt utan alltid och evinnerligen, så att det första som möter en, om man nu skulle ha oturen att hamna i helvetet, är Kristus som står där och samlar ihop själar för brinnande livet. Poängen är alltså att dödens makt är bruten; inte ens döden har någon makt.



O, hur nödvändig var inte Adams synd
som genom Kristi död är utplånad!





Man talar ibland här om en paradoxal soteriologi, en paradoxal frälsningslära: Skall det verkligen vara absolut nödvändigt att synda för att bli frälst? Javisst är det så, men därav följer inte att om man syndar så blir man automatiskt frälst. Synden är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för frälsningen. Förutom detta måste man bli medveten om de synder man redan begått, framförallt den ursprungliga synden, syndafallet, och återknyta till ett tillstånd bortom denna, först genom att erkänna sin skuld, ångra sig och sona den under fastetiden, och sedan genom dopet under påsknatten.

Kärleken är tillvarons mening, meningen med själva existensen, men man kan inte älska om man inte gör det av egen och fri vilja <Det är rätt tolkning, men jag håller inte med, mest för att definitionen av “fri vilja” är ytterst otillfredsställande>. Man skulle inte säga att den slokande krukväxten som vattnas blir grön och fräsch igen av egen och fri vilja, av kärlek och tacksamhet, utan för att den inte kan annat. Man skulle heller inte säga att en katt syndar när den leker med råttan, utan att den gör som den är förutbestämd att göra. I Eden gick alla omkring och gjorde som Gud sade, på ren automatik, utan att någonsin reflektera över saken, tills ormen, denna Lucifer, denna Prometheus öppnade deras ögon.

Så länge man bara gör som man är förutbestämd att göra, så är man en apparat, ett oskäligt djur. Det är först när man gör som man inte skall, som man sägas ha en fri vilja. Med andra ord, beviset på, eller snarare kriteriet för, att man har en fri vilja är att man medvetet kan göra något som man vet är fel. Med synden följer så skuld och straff, men också förmågan att göra bot och bättring, och därigenom kunna älska Gud. Detta är också tanken bakom tolkningen av liknelsen om den förlorade sonen i Luk. 15:11-32 (fast den ursprungligen handlade om änglarna). Fadern säger till den äldre sonen, den som stannat kvar, att “du är ju alltid hos mig, och allt mitt är ditt hela tiden, men din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen”. Den äldre brodern har hela tiden gjort som han blivit åtsagd, men den yngre har gjort fel, ångrat sig och bättrat sig, och därför är han värd de fina kläderna, den fina ringen, och att man slaktar gödkalven.

Lägg märke till att Gud inte tyckte att Adam och Eva gjorde fel, och att inte heller fadern förebrår den yngre sonen på något sätt. Är det således bara att gå åstad och synda mer? Det kan man visserligen göra om det roar en, men det är inte det som åsyftas i det här fallet. Nej, faktum är att vi redan fått en fri vilja, och det har vi fått genom en synd, den ursprungliga synden, Adams fall. Den synden är redan begången, det är den som det gäller att ångra - inte i betydelsen “förneka” eller “begråta” utan “tränga igenom” - och det är fördenskull vi måste göra bot och bättring.

Där vi befinner oss just nu (i påsknatten, i det egna personliga livet, och i hela den mänskliga existensen och historien), det är i exilen, förvisade från Eden tack vare (!) syndafallet (men också befriade från träldomen i Egypten), födda men inte pånyttfödda, på väg mot det nya Eden, det nya Jerusalem, det himmelska Jerusalem, ledsagade av påskljuset, eldstoden som lyser i natten, Guds ord, Kristus, som skall följa oss genom öknen och Röda havet, genom dopet, genom förnyelsen av dopet.

Gamla Testamentet är ju annars fullt av folk som gör fel och ångrar sig och gör bot och bättring för den senast begångna synden, men det är bara Kristus som når hela vägen tillbaka till den ursprungliga synden, och det är bland annat därför som Kristus är den nye Adam.




O, i sanning saliga natt
som ensam fick veta tiden och stunden
då Kristus uppstod från de döda!


Det är visserligen sant: Man var tvungen att skynda på med gravläggelsen eftersom det var fredag kväll, och sabbaten börjar vid solnedgången, och då får man inte utföra något arbete överhuvudtaget, så man lade honom provisoriskt i en ny grav i en trädgård i närheten. När sabbaten var över gick kvinnorna dit, och då var han redan uppstånden, så i princip kan han ha uppstått när som helst mellan dessa två tidpunkter. Av tradition firar man dock uppståndelsen under natten mellan lördagen och söndagen.



I denna nådens natt,
ber vi dig, helige Fader, att upptaga
denna nattliga lovsångs offer
som den heliga kyrkan överlämnar till dig
genom sin tjänares händer, av binas arbete,
i det högtidliga frambärandet av detta ljus.

Och nu förnyar vi förkunnandet av detta ljus
som vi till Guds ära tänt med skimrande eld
som trots att den delas upp i
flera delar, ej blir försvagad
utan närs av flytande vax
som binas moder skänkt
som material till detta värdefulla ljus.

O, i sanning saliga natt då jord och himmel möts
och förenar mänskligt med gudomligt!




Här är peripetin, vändpunkten i sången, och här knyts allt samman. Binas moder är en av många bilder för Guds moder. Binas moder som gett oss vaxet, vaxljuset, är Guds moder som gett oss Guds ord, Kristus. Binas moder är också Mater Ecclesia, vår moder kyrkan, och binas arbete, det är vårt arbete, kyrkans, som är att göra vax till ljuset, det vill säga att förvalta Guds ord till Kristi återkomst. När ljuset delas upp i flera delar, när Guds ord sprids till alla oss, när vi alla får ta del av Guds ord, så blir det inte svagare, för det närs av vaxljuset, vaxet, Guds ord Kristus som skänks oss av Guds moder, Kristi kropp som skänks oss av Mater Ecclesia – kyrkan vår moder – och som vi får ta del av i mässan, som är vårt, binas, arbete. När Kristus säger “Detta är min kropp och detta är mitt blod” är det dels Guds ords evangelium, dels offerlammet som räddar oss från fångenskapen och döden, och dels Guds ord Kristi lekamen.

Allt som finns är skapat av Gud, men Gud har inte skapat sig själv och är sålunda inte underordnad skapelsen: Gud är född, inte skapad. Adam är skapad av Gud, men Kristus, den nye Adam, är född före all tid av jungfru Maria, som alltså är Guds moder och en vanlig enkel människa som du och jag. Vi får alla del av Kristus, vi är alla ett i Kristus, när vi tar del av hans offer, mässoffret, som räddar oss från döden, och tillsammans med honom uppstår vi alltså alla denna natt från döden till livet. Kyrkan är Guds folk på vandring genom öknen på väg mot det himmelska Jerusalem. Kyrkan är också vår moder, Guds moder.

Det här är en tanke som inte bara är medeltida. Om man tittar i en gammal bibel och läser rubrikerna till Höga visan, så ser man hur de förklarat den: Kristus viger sig med sitt folk, kyrkan, i det himmelska Jerusalem.


Låt Ljusbäraren (Lucifer) få skåda dess låga,
nämligen den Ljusbärare (Lucifer) som aldrig går ned
(eller, ordagrant, “som inte vet att dö”), Kristus, din Son,
som, återkommen från dödsriket,
lyser upp människosläktet med sitt milda sken
och med dig lever och råder i evigheters evighet.

I Jesaja 14:4-21 avhånas den Babyloniske konungen: Han var mäktig, men nu är han död, han ville bli lik Gud, jämlik med Gud, men nu har han fallit till jorden, ja, ända ner i dödsriket. I vers 12 kallas han Lucifer, ljusbringare, kanske en kunglig titel i stil med “Durchlaucht” eller “Ers Excellens”. Tillsammans med Jesuscitatet “Jag såg Satan fallande som en blixt från himlen” (Luk 10:18) och berättelsen om ängeln Azaziel ur Henoks bok uppstår sedan historien om Guds favoritängel som ville sitta på Faderns högra sida och därför blev nerstörtad till dödsriket. Lucifer associeras också med ormen i paradiset, och blir där just en Lucifer, en ljusbärare, en ljusbringare, en Prometeus, som bringar upplysning till människorna, och som straffas för det genom att bindas till jorden.

Lucifer i Exsultet betecknar Kristus, som inte är en Lucifer som vill sitta på Faderns högra sida och därför blir nederstörtad till dödsriket, utan en Lucifer som blir nederstörtad till dödsriket, och därför får sitta på Faderns högra sida. Bilden av Kristus som “lucifer” finns i 2 Petr. 1:19. I Upp. 2:28 och 22:16 kallas han däremot stella matutina, “morgonstjärnan”. Detta gäller visserligen för Vulgatan, och jag vet inte hur det såg ut innan. Ett annat ord för morgonstjärnan är förvisso “lucifer”.

Så, för att sammanfatta det hela:

Ljusets flamma / påskljusets låga / Guds ord / Kristus, leder Israel / Guds folk / kyrkan / oss alla, genom natten / dödens natt / vår döds natt (döden vi lever i mellan Adam och Kristus, mellan Eva och Ave) / Guds döds natt / öknen och djupen / Röda Havet / det offrade lammets blod / Kristi blod / det nya förbundet / dopet / de under påsknatten förnyade doplöftena, efter förvisningen från Eden / befrielsen från träldomen i Egypten, på väg mot / i väntan på morgonen / ankomsten till det förlovade landet (det nya Jerusalem / det himmelska Jerusalem) / Messias ankomst / Kristi återuppståndelse / Kristi återkomst i härlighet / och därför ber vi att ljuset skall brinna till morgonen / att vi skall hålla Guds ord levande till det levande ordets återkomst.

---