KG Hammar väckte som ni kanske minns en del uppståndelse med sitt uttalande om att Bibelns under är en öppen fråga som kan tolkas poetiskt. Motståndarsidan förespråkade (vilket det naturligtvis står dem fritt att göra) en bokstavlig tolkning, vars främsta företräde är att vara upprörande för det lilla förnuft som många av oss trots allt begåvats med. Dessutom är det svårt att hitta något otvetydigt stöd för den i Bibeln. För Bibelns samtida däremot skulle KG Hammars förhållningssätt nog inte tett sig särskilt märkvärdigt. De var vana vid att förstå en text som en typologi eller prefiguration, vilket inte innebär att den förebådar, utan snarare att den visar eller betecknar hur det är t ex just nu (significat var ordet som användes i t ex Biblia Pauperum) och man bortsåg gärna från en “historisk” tolkning av den, där man ser texten ganska bokstavligt, som en historia, för att istället läsa den allegorisk, där man ser en djupare mening i till exempel ett vardagligt skeende. Nå, själva begreppen spelar mindre roll, och jag tänker inte försöka hålla isär dem, utan ger några exempel istället.

Redan på 500-talet f kr läste man Odysséen och Iliaden allegoriskt. Man läste in allmängiltiga skeenden i specifika, och man gjorde paralleller mellan beskrivna och upplevda händelser. Man frågade Homeros om råd, och använde honom som orakelsvar (Tusen år senare läste de kristna Vergilius på samma sätt). Filon från Alexandria, en hellenistisk jude född ca 25-20 f kr, menade att man kunde läsa Första Mosebok som en historia om själens skapelse, fall och återupprättelse, och att man dessutom kunde läsa hela Gamla Testamentet på detta vis. Ett exempel (ur “Filon” i Svenskt Bibliskt uppslagsverk, Egnell & Fridrichsen 1948) får belysa detta:

Vi läser i 1 Mos 3 kap om Adams fall, om hur Ormen lurar Eva att äta av kunskapens träd, och hur Eva ger Adam att äta. Vad betyder då detta? Jo, “ormen är begärelsen, kvinnan sinnesförnimmelsen, mannen förnuftet. Begärelsen kan inte direkt angripa förnuftet utan måste gå omvägen över sinnena” (a.a. del 1 sp 544). Som människor kan vi ibland uppleva oss som bestående av ett “överjag” med förnuft, moral och etik, ett “jag” med tankar, känslor, sinnesförnimmelser och minnen, och ett “det” med basala och fysiska behov (varje likhet med existerande psykoanalytisk teori är oavsiktlig och en ren tillfällighet ;-). Vi kan också uppfatta förnuftet som en manlig princip, känslor och sinnesförnimmelser som en kvinnlig, och begär, lidelser och åtrå som något djuriskt, och detta gäller självklart män såväl som kvinnor. Jaget är det som handlar, och som ibland upplever sig stå i skottlinjen mellan vad man vill och vad man bör. När man handlar enligt sina begär kommer sedan förnuftet i efterhand och rationaliserar beslutet och anger skäl för det.

Om man läser på detta sätt så är det alltså inte så att Adam och Eva förebådar nånting som kommer att hända långt senare, utan de står för just det de står för i just denna historia. Det handlar egentligen inte alls om en man, en kvinna och en orm, utan det handlar om mig själv. Varje person och varje händelse i Bibeln gestaltar en fas i den egna eller den enskilda själens utvecklingshistoria. Vi är alla, var och en av oss, förvisade från paradiset och vandrar genom öknen på väg mot landet som flyter av mjölk och honung.

Detta får till konsekvens dels att GT:s budskap är universellt: Gud är allas gud och vi är alla hans egendomsfolk Israel, och dels att GT:s sanning inte handlar om påståenden, utan om attityd: En allegori är inte sann eller falsk, den bevisar ingenting och går inte att bevisa, utan innebär ett nytt perspektiv, och en intressantare och därigenom bättre och kanske till och med sannare läsning. Allt detta får betydelse för judendomens utveckling till kristendomen, vilket man ser i Nya Testamentet: Jesus själv talade ju som bekant gärna i parabler (Mark. 4:1-2, 10-13, 33-34):

Sedan började han undervisa vid sjön igen. Massor av folk samlades kring honom, och därför steg han i en båt och satt i den ute på vattnet medan folket stod på stranden. Han undervisade dem med många liknelser, och i sin undervisning sade han:

(... Liknelsen om såningsmannen ...)

När han blev ensam med de tolv och de andra som var med honom frågade de honom om liknelserna. Han sade: “Ni har fått veta Guds rikes hemlighet, men för dessa som står utanför är allt bara liknelser, för att de skall se med sina ögon utan att uppfatta och höra med sina öron utan att förstå, så att de inte omvänder sig och får förlåtelse.” Och han sade till dem: “Om ni inte förstår denna liknelse, hur skall ni då alls kunna fatta några liknelser?”

(... Liknelsen om lampan under ena skäppo, med det mått ni mäter skall mätas åt er, den som har skall varda givet, sådden och skördetiden, senapskornet ...)

Med många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, så långt de nu kunde fatta det. Han talade bara i liknelser till dem, men när han hade blivit ensam med lärjungarna förklarade han allt.

I Luk. 24 förebrår han lärjungarna, och visar hur man skall läsa Gamla testamentet, nämligen att “det handlar ju om mig själv”. Vers 25-27 och 44-46:

Då sade han till dem: “O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat! Måste icke Messias lida detta, för att ingå i sin härlighet?” Och han begynte genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom.

Och han sade till dem: “Det är såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Moses' lag och hos profeterna och i psalmerna.” Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna.

Hos Matteus är det som en ständigt återkommande refräng. Han börjar med citatet från Jesaja 7:14 om den unga kvinnan som skall bli havande och föda en son som hon skall ge namnet Immanuel, något som man av sammanhanget förstår skall äga rum på kanske 700-talet f kr. Gabriel sade åt Maria att inte ge sin son namnet Immanuel utan Jesus, men det spelar ingen roll i sammanhanget. Vidare anställer Herodes barnamordet i Betlehem för att det skulle uppfyllas som sades genom profeten Jeremia:

En röst hördes i Rama,
gråtande och klagande:
Rakel begråtande sina söner,
utan att kunna tröstas,
för de finns inte mer.

Jeremia talar om de som förts bort i den första babyloniska, eller assyriska, fångenskapen, Rama ligger norr om Jerusalem medan Betlehem ligger söder, Rakel var Jakobs andra fru och hade varit död rätt länge när Jeremia sade detta, och Jeremias poäng ligger i att de kommer att komma tillbaka, vilket knappast de menlösa barnen gör, men det spelar ingen roll i sammanhanget. Den heliga familjen blir iallafall på grund av detta tvungen att fly till Egypten, för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: “Från Egypten har jag kallat min son”, vilket i original syftar på uttåget ur Egypten, vilket spelar en stor roll i sammanhanget: Det har alltså fötts en ledare som likt Moses skall leda sitt folk som är lika fångat i den romerska fångenskapen som någonsin i den egyptiska eller babyloniska. Moses är en prefiguration för Kristus.

Sedan bosätter sig den heliga familjen i Nasaret för att det som sagts genom profeterna skulle uppfyllas: “Han skall kallas nasaré”. “NZR” kan naturligtvis betyda nazaré, men det är det mig veterligen ingen profet som talar om. Lägg dessutom märke till att Matteus här säger “profeterna” i plural, som om det skulle förekomma i åtskilliga böcker i Gamla testamentet, vilket det också gör. NZR betyder nämligen också nezer, skott eller knopp, telningen som springer fram ur Jesse rot och stam i Jes. 11:1, fredsfursten, och det betyder nazir, en helig eller vigd, en Guds stridsman, som Simson i Dom. 13:3-7 och Samuel (som kan betyda “Guds ord” eller “Guds son” om man så vill) i 1 Sam. (bägge prefigurationer för Kristus), men också en furste över alla folk, som Josef i 1 Mos. 49:26 och 5 Mos 33:16, en smord (vilket är vad “kristus” betyder) som översteprästen i 3 Mos. 21:12, och konungakronan som tecken på herravälde, som i det messianska motivet i Ps. 132:18.

Så här läser Matteus den gammaltestamentliga texten: Ena ögonblicket är han en marxistisk historiematerialist när han placerar in Jesus i det historiskt säkerställda förloppet Förtryck – Ledare – Befrielse, andra ögonblicket kastar han in sig i en av dessa spretiga vildsinta ordvitsar eller etymologier som Bibeln är så full av, och detta är bara början. Men själv, på det personliga planet, i vardagslag, skulle han naturligtvis inte förväxla Egypten och Rom, eller Moses och Jesus, det handlar istället om att uppfostra läsaren i att läsa på en annan nivå: Vad profeterna kanske ville tala om är en sak, men vad det säger oss här och nu är något annat.

Paulus refererar i 1 Kor. 10:4 till ökenvandringen efter den egyptiska fångenskapen: Molnstoden som gick före folket, och havet som folket gick igenom, det är dopet. Mannan från himlen är nattvarden. Och (fortfarande enligt Paulus i 1 Kor.) i 2 Mos. 17:1-7 och 4 Mos. 20:2-13, när folket inte hade något vatten att dricka och Moses slog på klippan och det kom fram vatten, den klippan är Kristus själv. Ökenvandringen handlar inte om en molnstod, ett hav, manna och en klippa, utan det handlar om hur vi blir kristna. Och så här säger han i Galaterbrevet 4:21-5:1:

Svara mig, ni som vill stå under lagen: har ni inte hört vad lagen säger? Där står skrivet att Abraham fick två söner, en med sin slavinna och en med den fria kvinnan. Men hans son med slavinnan var född efter naturens ordning, sonen med den fria kvinnan tack vare ett löfte.

Häri ligger en djupare innebörd: de två kvinnorna är två förbund. Det ena kommer från berget Sinai och föder sina barn till slavar, det är Hagar. Sinai är ett berg i Arabien men svarar mot det nuvarande Jerusalem, som ju lever i slaveri tillsammans med sina barn. Men det Jerusalem som finns i himlen är fritt; det är vår moder, som det står skrivet:

Gläd dig, du ofruktsamma och barnlösa,
jubla högt, du som inte har känt födslovåndor,
ty den ensamma får många barn,
fler än den som har en man.
Ni, bröder, är löftets barn, liksom Isak. Den gången förföljde han som var född efter naturens ordning den andre som var född på ett andligt sätt, och så är det också nu. Och skriften säger: Driv bort slavinnan och hennes son, ty slavinnans son skall inte ärva tillsammans med den fria kvinnans son.

Alltså, bröder, är vi inte barn till en slavinna utan till den fria kvinnan. Till den friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket igen.

Citatet i citatet är från Jes. 54:1, där Jesaja talar om Jerusalems förstörelse som föregick babyloniska fångenskapen på 500-talet f kr – såsom den finns beskriven i 2 Kon. 25, 2 Krön 36 och Jer. 52 – och dess återuppbyggande, och Paulus tänker sig att Saras barnlöshet och sedermera fruktsamhet betecknar det jordiska Jerusalems återbefolkande som i sin tur betecknar hur de kristna befolkar det himmelska Jerusalem, till skillnad från det jordiska Jerusalem som dignar under Lagen från Sinai berg, som i Paulus exempel betecknar den babyloniska fångenskapen som ju i sin tur betecknar det romerska förtrycket, och jag misstänker att detta inte är änden på de typologier eller prefigurationer han lyckas klämma in här.

Klemens från Alexandria (d. 215) och Origenes (186-254) betonade än mer att det intressanta inte ligger på ytan i Bibeln, och att den väsentliga tolkningen inte är den historiska, eller bokstavliga. Augustinus menade att Bibeln kunde läsas historiskt, allegoriskt, etiologiskt och analogiskt, medan den klassiska tolkningen, quadrigan, var historiskt (som en berättelse om ett skeende), allegoriskt (som en liknelse om Kristus och kyrkan), tropologiskt (om den enskilda människan) och anagogiskt (eskatologiskt, eller om det hinsides). Gregorius den Store menade att meningen var dold i texten. Hugo av S:t Victor menade att den anagogiska tolkningen också var allegorisk. Thomas av Aquino har i Summa Theologica 1:1:10 en som vanligt ovanligt snårig utläggning om att alla dessa tolkningar de facto är bokstavliga.

Man kan fortsätta med exempel på detta sätt att närma sig texten, men det räcker med att konstatera att det under mer än 1000 år är betydligt svårare att hitta exempel på motsatsen, och att det moderna sättet att läsa Bibeln, bokstavligt, som en historia, inte har något vidare stöd vare sig hos Jesus, Paulus, eller kyrkofäderna. Dessa frågar sig i stället ständigt vad meningen med texten är, på vilket sätt man skall förstå den, vad den betyder för oss, vad den pekar hinsides på. Den gängse tolkningen är allegorisk, på ett eller annat sätt, och det fanns inget hinder mot att tolka även Nya testamentet på samma sätt. Och det gällde också att inte blanda ihop nivåerna: Vare sig Jeremia, Jesaja eller psalmisten avsåg att säga något om Jesus och jungfru Maria historiskt sett, lika lite som Moses och klippan i själva verket var Jesus på samma gång och i samma bemärkelse, lika lite som både Sara och Hagar födde fram samma husväggar och gatubeläggning enligt ovan.

Och nu kommer sent omsider själva poängen:

1. På Jesu tid fanns inte Bibeln, utan det fanns helt enkelt olika skrifter (biblia), berättelser och historier, vare sig de nu var historia, som Moseböckerna, profeter som Jesaja och Jeremia, religiös poesi som Psaltaren, eller kärlekslyrik som Höga Visan. I och med Jesu tid fanns även evangelierna och Pauli brev, och sedermera även kyrkofäder. Det fanns inget som sade att vissa texter skulle bilda en viss grupp som skulle tolkas på ett visst sätt. De texter som fanns, var de som fanns, och de lästes och uppfattades som man läste och uppfattade texter.

2. Den allegoriska läsarten var gängse på denna tid. Det ser man bl a i Pauli brev och på hur Jesus förebrår sina lärjungar och förklarar hur hela Gamla Testamentet handlar om honom själv. De inte bara läser på detta sätt, de förordar att man skall läsa på detta sätt.

3. De som skrivit evangelierna och epistlarna måste ha varit medvetna om att det var så man läste texter på deras tid: De är ju de som beskriver själva fenomenet, det är ju de som läser på detta sätt, och förordar att man skall läsa på detta sätt.

4. Om de visste att det var så man läste (och det var så de förordade att man skulle läsa) texter på deras tid, och de själva läste (och förordade att man skulle läsa) på detta vis, torde de också ha vetat och förordat att deras texter också skulle läsas på detta sätt, och då måste de också rimligtvis ha skrivit dem för att att de skulle läsas på just detta sätt.

5. Bibeln (och i synnerhet Nya Testamentet) torde alltså (åtminstone i stora stycken) vara avsedd att läsas allegoriskt. En bokstavlig tolkning är även av detta skäl ofta vilseledande och ibland falsk, och torde rendera den som läser på detta sätt diverse kommentarer om oförstånd och tröghjärtadhet från Jesus själv.

Och den bokstavliga tolkningen är inte bara oriktig, den är också irrelevant. Folk kan flyga och bli osynliga, gå på vattnet och igenom väggar bäst de vill; det kan Joe Labero också, och det saknar religiösa implikationer i allmänhet och kristna i synnerhet. Dessa saker kan bli intressanta först när man ser dem som författarnas av naturliga skäl ofullständiga försök att förstå sådana saker som Gud, människan, förhållandet mellan Gud och människan, människans uppfattning av Gud, Guds plan för människan, och meningen med livet och universum och allting. Texten kan få betydelse för allt detta först när man börjar betrakta den som ett i någon bemärkelse heligt budskap och slutar läsa den som en sagobok, fast om saker som hände i själva verket, eller se den som ett nyhetsreportage angående övernaturliga händelser, ungefär som X-Files fast på riktigt.

---

Exempel på typologier och prefigurationer finns i Exultet, sången till påskljuset.

---

Här är någon annans artikel om samma sak, med om möjligt ännu mer polemiskt tonfall och ännu färre hänvisningar, som menar att en allegorisk tolkning visar att uttolkaren står under Satans inflytande, förstör evangelierna och drar bort folk från den rätta tolkningen av Bibeln (tyvärr tankade jag bara ner två avsnitt). Tilläggas bör, vid tolkningen av denna senare artikel, att jag som synes ovan gärna uppträder som åklagare (satan) gentemot bibeltexternas författare, dels genom att bildlikt talat försöka korsförhöra (†) författarna om vad de kan ha menat, dels genom att ifrågasätta om det de säger i någon rimlig bemärkelse kan vara sant. Eftersom evangelisten Matteus, Paulus, och, om vi får tro evangeliernas vittnesbörd, även Jesus begagnade sig av den allegoriska läsarten, så visar det enligt anförd artikel att de stod under Satans inflytande, att de förstörde evangelierna och att de drog bort folk från den rätta tolkningen av Bibeln.

Den bokstavstrogna tolkningen för med andra ord med sig vissa problem. Om Matteus och Paulus inte avsåg att vara allegoriska i sina tolkningar av skrifterna, utan bokstavliga, så måste de enligt denna syn på saken ha menat att till exempel Jesaja 9:6, “Ty ett barn har oss fötts, en son är oss given” och Hosea 11:1, “från Egypten kallade jag min son”, syftade på Jesus Kristus som inte var född på ett bra tag ännu när dessa uttalanden författades om något som - om man ser till hur uttalandena formulerades - redan hade hänt när dessa uttalanden författades. Att Jesaja och Hosea yttrade sig om framtiden bevisas enligt denna syn på saken av att de använde ett tempus för dåtid, förfluten tid, enligt denna syn kallad “profetisk perfekt”, och det står lite om detta i slutet av denna rörigt skrivna artikel om användandet av tempuset perfekt i psaltarpsalmerna.

---