Innan vi går in på varför detta är intressant måste först poängteras att tempuset perfekt på latin inte är riktigt samma sak som perfekt på svenska. På svenska står det för något som händer i förfluten tid, men på latin har det dessutom en aspekt, och betecknar att handlingen är fullbordad, avslutad, vilket är vad “perfekt” betyder, till skillnad från imperfekt, som är en i förfluten tid oavslutad eller upprepad handling eller händelse. Perfekt används alltså som när man säger “Jag har varit dum” och med det menar att man inte är dum längre. När Cicero om medlemmarna i Catilinas sammansvärjning sade vixerunt, “de har levt”, så betydde det alltså att de var döda och inte levde längre.

Eftersom det här saknar direkt motsvarighet på svenska så kan man översätta det på lite olika sätt, och de olika sätten har olika namn, men det förbigår jag här, utan tar istället och anför några exempel ur Sjöstrands grammatik (jag citerar på ett ungefär ):

Perfekt som perfekt:

Nunc confugi ad te	Nu har jag tagit min tillflykt till dig (dvs själva flyendet är avslutat, jag flyr inte längre)
Epistulam scripsi	Jag har skrivit brevet (dvs brevet är färdigt, jag skriver inte längre)
Dives fui	Jag har varit rik (dvs är fattig, är inte längre rik)

Perfekt som imperfekt:
“Veni vidi vici”, “Jag kom, jag såg, jag segrade” sade Cæsar om ett lättvindigt vunnet slag, och använde perfekt för att visa att både kommandet, seendet och segrandet var fullbordat och avslutat för hans del i det här fallet.

“Nostri eos a transitu fluminis prohibuerunt”, “Våra (soldater) hindrade dem från att gå över floden”, sade han vid ett annat tillfälle, och använde perfekt för att visa att de inte höll på och hindrade, utan att de verkligen lyckats hindra, att själva hindrandet var fullbordat.

Perfekt som presens:
Vid vissa verb översätts perfekt med presens, men det beror på att orden har en lite annorlunda valör i original: Memini, jag minns, dvs egentligen: jag har kommit att minnas. Odi, jag hatar, eg. jag har kommit att hata. Novi, jag vet, dvs eg. jag har fått veta. Constiti, jag står, dvs eg. jag har ställt mig. De latinska orden tar alltså fasta på själva momentet, själva ögonblicket då man kommer ihåg, börjar hata, får reda på något, eller ställer sig, medan de svenska orden mer betecknar resultatet av denna fullbordade eller avslutade handling.

Nå, nog om detta. Vad var det nu som var så intressant med det här? Jo, vi tar och kollar på några psaltarpsalmer ur vulgatan, och kom då särskilt ihåg detta, att “de har levt” betyder att de är döda, och att “jag har varit rik” betyder att jag är fattig. Vi börjar med psalm 1:

Beatus vir, qui non abiit in consilio impiorum, et in via peccatorum non stetit

Säll är den man, som inte har gått bort till de ofrommas sammansvärjning, och inte har stått på syndarnas väg

Så den man är alltså säll, för vilken det är ett avslutat kapitel att inte göra detta? Säll är den som följer de gudlösa på syndarnas väg? Hmm... Att ingen tänkt på det tidigare. Bäst att kolla nästa psalm innan man yttrar sig.

Quare fremuerunt gentes et populi meditati sunt inania?

Varför har hedningarna larmat och folken tänkt fåfängligheter?

I svenska psaltaren frågas “Varför larmar hedningarna och tänker folken fåfänglighet?”, alltså varför de gör de här sakerna, men i Vulgatan frågar man sig varför de inte gör så längre! Och sedan skall de bli straffade av Gud för detta genom att han i vers 9 krossar dem med en stav av järn och slår sönder dem som lergods! Med andra ord är det bäst att larma som attan och tänka fåfängligheter för fulla muggar för att inte röna samma öde.

(Inom parentes, och för att inte hålla sig till ämnet, så står det i svenska psaltaren “Du skall krossa dem med en spira av järn”, medan Vulgatans LXX har Reges eos in virga ferrea, “Du skall styra dem med en järnstav” och iuxta hebræos lyder Pasces eos in virga ferrea, “Du skall valla dem med en järnstav”, dvs driva ihop dem, fösa ihop dem, som en vallhund eller herde. I Septuaginta står det poimaneis, “valla”, som kommer av poimen, “herde”. Här har den massoretiska psaltaren, och därmed också den svenska, i vers 9 gjort en lectio facillior beträffande ordet TRM, som det lyder i den hebreiska konsonantskriften. Beroende på vilka vokaler som utelämnats kan ordet antingen vara tirem som betyder “valla” eller “styra”, eller teroem som betyder “krossa”.

Bilden av en kung som en herde var väletablerad redan på Gamla Testamentets tid, och TRM används såväl om en herde som vallar, som om en kung som styr. Meningen med ps 2 tycks då vara att kungen dels skall få världen som ett stycke land att valla får på, och dels få hednafolken som en hjord får. Så skall kungen då driva ihop dem med sin herdestav av järn, sin konungaspira, sin makt; och sedan, när han föst samman dem, skall han gå lös på dem med sagda järnstav och krossa dem, och då får man bilden av en krukmakare som lagt olika defekta och dåliga lerkärl på hög, och sedan slår sönder dem med liv och lust. På något sätt stämmer den bilden bättre, än den av en kung som flänger kors och tvärs över den okristna världen och förtvivlat jagar otaliga hednafolk under det andfådda stridsropet “Vänta... Stanna... Kom hit så jag får krossa dig!”.

Att bilden var gängse kan man se i Septuagintas och Vulgatans psaltare, men också i Uppenbarelseboken 2:26-27, “Den som vinner seger och gör mina gärningar, åt honom skall jag giva makt åt hedningarna, och han skall styra dem med en järnspira, likasom när man krossar lerkärl”, och 12:5, “Och hon födde ett gossebarn, som en gång skall styra alla folk med järnspira”. Hursomhelst valde massoreterna tolkningen “krossa” (och alltså står det så i den svenska), kanske beroende på att ordet förekommer i nästa rad. Det i sin tur kanske helt enkelt bara var ett exempel på det här typiska gammaltestamentliga ordvitsandet, som inte förekommer så mycket i just psaltaren, men som är vanligt överallt annars.)

För att återgå till ämnet hittade jag här en riktigt anmärkningsvärd sak, psalm 30 i Vulgatan (31 på svenska): In te Domine speravi, Jag hoppas inte längre på Herren. Och varför då, frågar sig ivrigt vän av ordning. Jo, för (psalm 92 i Vulgatan, 93 på svenska) Dominus regnavit, Herren har härskat, men gör det inte längre! Och förklaringen till det i sin tur kommer i 113 (sv. 115): Deus autem noster in cælo. Omnia quæcumque voluit fecit. Vår Gud är i himlen. En gång i tiden kunde han göra vad han ville, men det kan han inte längre, för nu är han i himlen. Han har gått bort, han är inte längre ibland oss, utan har dragit vidare till de sälla jaktmarkerna, till de saligas ängder, till himmelen, till himmelen, där Herren Gud själv bor... Hmm... Revolutionerande nya rön... fast... det verkar vara något som inte riktigt stämmer här...

Den som nu börjar misstänka att författaren – den spjuvern! – på pin kiv undanhållit vissa väsentliga fakta, kommer att få vatten på sin kvarn i och med att författaren härmed erkänner att så faktiskt är fallet. Det finns nämligen en aspekt på perfekt (perfekt har en aspekt): att den kan stå för något som är ett faktum, oberoende av tid, eller i obestämd tid. Detta är något som lånades in i det hellenistiska latinet från den grekiska formen aoristus, på grekiska aoristos kronos, som betyder just obestämd eller obegränsad tid. Den hebreiska som psaltaren ursprungligen är skriven på har i sin tur, om jag inte är helt felunderrättad, inte tempus överhuvudtaget, utan bara aspekt.

Så det som står i ps 1 är: Säll är den man som aldrig gått bort till de ofrommas sammansvärjning, som faktiskt inte heller nu går bort till de ofrommas sammansvärjning, som aldrig någonsin kommer att gå bort till de ofrommas sammansvärjning, som aldrig någonsin stått på syndarnas väg, som faktiskt inte heller nu står på syndarnas väg, och som aldrig någonsin kommer att stå på syndarnas väg. Med andra ord, lycklig den som aldrig gör en tabbe, och det får man väl hålla med om.

I ps 2 å andra sidan undrar man inte över vad som rent allmänt skulle kunna orsaka hednalarm, utan pekar på att det faktiskt larmas just nu, och frågar sig (retoriskt) vad det är med dem den här gången.

Slutligen så härskar Herren, och gör alltid som han vill.

Den här konstruktionen har fått lite olika namn: Man talar ibland om profetisk perfekt, perfectum propheticum, perfectum confidentiæ, tillförsiktens eller tillitens perfekt, perfectum certitudinis, säkerhetens perfekt, eller proleptisk, dvs föregripande, perfekt. Detta har glatt många nutida kristna, och fått dem att blanda ihop begreppen fullkomligt. Ta t ex Jesaja 9:6 :

Parvulus enim natus est nobis, filius datus est nobis, et factus est principatus super umerum eius...

Ty en parvel har blivit född åt oss, en son blivit given åt oss, och herraväldet är lagt på hans skuldror...

Jamen det är ju profetisk perfekt, för han talar ju om Jesus Kristus ( 1, 2, 3, 4, 5, ) ! Eller ps 22:17, 19 och 69:22 :

Foderunt manus meas et pedes meos	De har genomborrat mina händer och mina fötter
Diviserunt sibi vestimenta mea et super vestem meam miserunt sortem	De har delat mina kläder mellan sig och dragit lott om min klädnad
Et dederunt in escam meam fel et in siti mea potaverunt me aceto	Och har gett mig galla att äta och i min törst ättika att dricka

Här är det ju Jesus själv som talar i profetisk perfekt! Nej, det är det naturligtvis inte, och man blandar ihop “profetisk perfekt”, som är en missvisande beteckning för en form man använder för att tala om något som ett faktum, med typologi eller prefiguration, som innebär att till exempel något i gamla testamentet “förebådar” (eller snarare står för, eller betecknar) något i nya testamentet, och man blandar ihop en historisk tolkning av Bibeln, där man ser texten ganska bokstavligt, som yttranden som någon gjort utifrån sin historiska samtid, med en allegorisk, där man ser en så att säga djupare, symbolisk mening i till exempel ett skeende. (Här är ett exempel på denna hopblandning.)

Jag kan tänka mig att idén om profetisk prefekt har utvecklats ungefär så här: Traditionellt sett har vissa uttalanden i Gamla testamentet tolkats symboliskt, metaforiskt eller allegoriskt, som att de står för, eller betecknar, Jesus, hans liv och gärningar. Matteus och Paulus läser skrifterna så, och man kan - i den mån evangelierna är något sanningsvittne på denna punkt - förutsätta att Jesus själv också gjorde det. För Jesus, Paulus och Matteus var det självklart att hålla isär den bokstavliga och den allegoriska tolkningsnivån: Vad profeterna talade om var en sak, men vad det säger oss här och nu är en annan (Läs mer om detta här i artikeln om typologi). I och med reformationen tog man avstånd från den allegoriska bibeltolkningen (och gör det fortfarande, kolla här!), och förordade en bokstavlig tolkning. När Matteus skriver i 2:15 att Heliga familjen flydde till Egypten “för att det som Herren sagt genom profeten (Hosea 11:1) skulle uppfyllas: Från Egypten har jag kallat min son”, så kunde man alltså inte längre tolka det som en typologi, utan menade istället bokstavligen att Matteus bokstavligen menade att Hosea bokstavligen menade just det som Matteus ville använda citatet från Hosea för att visa. Hosea talar enligt denna tolkning inte om flykten ur den egyptiska fångenskapen, utan om Jesus Kristus. Problemet då blir att Hosea skriver i tempuset perfekt (eller motsvarande aspekt). Alltså blir man tvungen att hävda att Hosea använder tempuset perfekt för att beskriva saker som kommer att hända i framtiden, vilket, förutom att det naturligtvis är orimligt, är ett cirkelresonemang.

---