De äldsta versionerna av psaltaren återfinner man i Dödahavsrullarna eller Qumranrullarna, och de vet jag för lite om. I dem har psalmerna ofta en annan ordning, och det finns flera psalmer. Det finns också exempel på när rullarnas formulering stämmer med LXX och inte den massoretiska.

SEPTUAGINTA, även kallad LXX
Historien går som följer: Den egyptiske kungen Ptolemaios II (287-247 f kr) ville ha en grekisk översättning av Gamla testamentet till sitt bibliotek och lät därför skicka efter sjuttiotvå skriftlärda judar, sex från varje stam, från Jerusalem. När de kom fram fick de under sju dagar svara på sjuttiotvå lärda frågor, för att visa hur insatta de var i skrifterna, och de förvånade alla med sina lärda svar. De skickades till ön Pharos, där de fick sitta inlåsta i var sin liten cell och var och en översätta Gamla testamentet, utan kontakt med någon av de andra. Och se, inte nog med att alla blev klara exakt samtidigt – efter den häpnadsväckande korta tiden sjuttiotvå dagar – de hade allihopa översatt exakt likadant, och i fullständig överensstämmelse med den hebreiska texten. Kung Ptolemaios blev mycket nöjd och stoppade undan boken i sitt bibliotek.

Finn fem fel. Varför i all sin dar skulle en egyptisk kung vilja ha en grekisk översättning av en hebreisk skrift? Vem var han att tänka ut sjuttiotvå lärda frågor till de lärde, och bedöma lärdheten i deras svar? Om han stoppade undan boken i sitt bibliotek, varfrån kommer då alla de varianter och avskrifter av denna text som medelhavsområdet och Mindre Asien hundra år senare svämmar över av? Den här historien berättas dessutom av Aristeas, den man som fick i uppdrag att hämta de sjuttiotvå lärde. Han säger själv att han är en grek och hedning, men anser iallafall att judarnas gud är den ende sanne guden, och att det är Gud som författat Lagen.

I de äldsta varianterna av den här historien samarbetar de sjuttiotvå om översättningen, som då blott omfattar pentateuken, de fem Moseböckerna. Med Septuaginta menar man nuförtiden likväl hela Gamla Testamentet på grekiska.

Nå, vad som hände var antagligen följande: En stor del av den judiska befolkningen under tredje århundradet f kr levde i Egypten, särskilt i Alexandria, och de var grekisktalande. Där var det kutym att översätta skrifterna som lästes i synagogan till grekiska, eller rättare sagt till koiné. Dessa översättningar, gjorda av olika personer vid olika tillfällen, skrevs ner och spreds under 200-talet f kr.

För förståelsen av varför Septuaginta fick så stor betydelse och spridning torde man ta tvenne omständigheter i beaktande. För det första trängs hebreiskan som talspråk undan av arameiskan under den här tiden, och övergår till att bli ett heligt språk, ungefär som latinet i våra dagar. För det andra talades koiné över hela den kända världen. När Cæsar åker runt och pratar med olika galler- och germanhövdingar har de aldrig några språksvårigheter. Han klagar dock på att engelsmännen ofta använder omvänd ordföljd (eller hur det nu var). Själv skrev han visserligen på latin, men talade grekiska. Han sade inte “alea iacta est” utan “anerriphthô kubos”, och inte “et tu brute” utan “kai su teknon” (“Tack detsamma, snorunge”?) eller vad han nu egentligen kan ha sagt.

Spetuaginta är långt ifrån någon enhetlig text. De olika böckerna har olika stil och idiom, och finns i olika varianter. När det gäller typen av koiné går meningarna isär. En del tycker sig se ordagranna översättningar fulla av hebraismer (hebraicismer?), andra menar att detta beror endast på texternas karaktär och att språket stämmer väl överens med andra samtida skrifter på koiné, vilket åter andra förklarar med påverkan från grekiska judar, vilket andra åter antar vara orimligt eftersom de inte talade hebreiska osv.

Septuaginta och Nya Testamentets böcker på grekiska blev de kristnas kanon och de texter man använde i liturgin under hellenismens sista och kristendomens första århundraden, innan latinet tog över.

HEXAPLA
Eller tetrapla, pentapla, heptapla eller octapla, är en sammanställning som Origenes gjorde, i början av tvåhundratalet, av en eller ett par hebreiska versioner och ett flertal grekiska versioner av Gamla Testamentet, bl a en Septuaginta, i parallella texter i smala spalter. Det finns inte kvar någon av dessa, utom fragment av psaltaren, men de hade ett mycket stort inflytande under de nästföljande århundradena, vilket man kan se på den mängd personer som använt sig av eller citerat den, bl a Hieronymus.

ITALA
Det gjordes självklart en mängd latinska översättningar före Hieronymus. Det finns cirka 40 fragment kvar, och de skiljer sig mycket åt: De är inte bara olika översättningar, utan ibland till och med olika översättningar av olika grekiska traditioner som i sin tur uppstått ur olika hebreiska. De finns också bibelcitat av tidiga kyrkofäder och kristna författare, men där är det svårt att veta om de verkligen citerar eller bara återger texten fritt. Eftersom Itala inte bara står för en viss samlingsutgåva av hela Bibeln från slutet av hundratalet, utan också är en samlingsbeteckning på latinska översättningar före Hieronymus, inte bara italienska utan även från andra håll i Europa och framförallt från nordafrika, så brukar man nuförtiden använda termen Vetus latina, gamla latinska, istället. Med undantag av psaltaren blev alla dessa snabbt utkonkurrerade av Hieronymus.

HIERONYMUS
Till att börja med ges det cirka år 383 ut en utifrån Septuaginta korrigerad version av Italan, och många har velat se Hieronymus hand bakom detta. Visserligen befinner han sig i Rom vid den här tiden, visserligen har den attributerats till honom, och visserligen verkar han syfta på den själv i några uttalanden, men det verkar ändå som att man tycker att den inte har med honom att göra (Hiley, Hughes). Dess psaltare kallas oftast den Romerska, och är den vanligaste för liturgiskt bruk fram till den Karolingiska reformen. Den används i Rom under hela medeltiden, och fortfarande i den rit som kallas den Ambrosianska i Milano.

Hieronymus flyttar sedan med Paula till Betlehem, och börjar med utgångspunkt från Origenes' Hexapla revidera den korrigerade versionen av Italan. Runt 391 kommer psaltaren ut i den nyversion, som oftast kallas den Gallikanska, och som är den som förordas av Alcuin. Det är denna som kallas LXX eller liknande i Vulgatan, och som är den vanligaste under slutet av medeltiden.

H. var inte nöjd med detta, han var överhuvudtaget ganska missnöjd med det mesta, så han börjar strax med en revidering och nyöversättning utifrån hebreiska, som han blir klar med typ 405. Det är den som är Vulgatan nuförtiden, och psaltaren i denna översättning brukar heta iuxta hebræos eller liknande i Vulgatan. Den användes visst på sina håll i Spanien. Man vet inte vilken hebreisk version han använde, men den verkar ligga rätt nära den massoretiska.

MASSORAH
Som sagt hade hebreiskan redan innan Kristi födelse upphört att vara ett levande språk och blivit ett heligt. För att föra vidare den heliga texten hade talmudisterna ett antal regler, varav en var den om att “inte ett jota” (Matt. 5:18) får skrivas från minnet. Ju längre tiden gick och ju mer man tappade kontakten med det ursprungliga språket desto viktigare blev det att texten kopierades exakt.

Den Massoretiska traditionen (vilket är en pleonasm eftersom massorah betyder “tradition”) runt 600-900-talet bestod av judiska lärde som utbildats för en enda sak, att verkligen göra faksimil: Bokstäver som halkat lite snett eller blivit lite ojämna, allt kopierades och kommenterades. Man gjorde marginalanteckningar om felaktiga eller utelämnade bokstäver och ord, och kopierade felaktigheterna exakt. Eftersom hebreiskan saknar vokaler, och en konsonantföljd kan stå för olika ord, försökte man rekonstruera det ursprungliga uttalet, och runt åttahundratalet började man markera vokaler med små tecken ovanför och under de ursprungliga.

De äldsta fragmenten vi har av denna tradition är från 900-talet, och det äldsta kompletta Gamla Testamentet är Codex S:t Petersburg från 1008-1009. Den har hos protestanter fått samma status av ofelbarhet som Vulgatan hos katoliker och Septuaginta hos ortodoxa, det är den man syftar på när man i bibelsammanhang talar om “urtexten”, det är den man gjort “varsamma revideringar i enlighet med” i de senaste bibelutgåvorna, och det är den man gjort en nyöversättning av i Bibel 2000.

Ibland menar man med “massoretisk” även för-massoretiska texter vars lydelse stämmer överens med de massoretiska. Sålunda säger man t ex att Hieronymus hebreiska förlaga är mer massoretisk än Septuagintas.

ANDRA LATINSKA PSALTARE
Slutligen måste poängteras att en latinsk psaltare inte behöver vara någon av Hieronymus' versioner, eftersom det i synnerhet efter medeltiden och framåt gjorts flera latinska revideringar och översättningar för liturgiskt bruk, bland annat från den massoretiska texten.

---