Piacenza, Biblioteca capitolare codex 65, “Liber Magistri”, i fortsättningen kallad Pia 65, är ett mycket stort och mycket vackert manuskript med mycket musik i. När man möter Pia 65 första gången, känner man bland annat att man måste ta ställning till följande fråga: Skall musiken få höras igen? Skall den få leva igen? Texten, den lever i och med att man läser den, men musiken? Vi frågade tre fiktiva personer (any resemblance to real persons, living or dead, is purely coincidental), och här är deras svar (och för att bevara deras anonymitet kallar jag dem “1”, “2”, och... hmm... “3”):
1: Nej. Låt den få vila i frid. Glöm bort den. Begrav den. Det som är dött, är dött, och det finns en orsak till att det är så. Om Gud hade velat att vi skulle sjunga gregoriansk sång hade han noterat den på ett sätt som gick att begripa.
2: Ja, men bara den information som man ser vid första anblicken av manuskriptet, nämligen tonhöjderna. Beträffande tonlängderna så hittar vi på att de skall vara lika långa, vilket vi vet är lögn, men hellre vanställer vi musiken. Helst skulle vi vilja konvertera all musik, folkmusik, utomeuropeisk musik och jazz såväl som dansmusik – och varför inte Mozart och Mahler? – till bara fjärdedelar.
3. Ja, och man får göra så gott man kan under nuvarande omständigheter. Ändamålet helgar medlen, så man får göra det man anser behöver göras, bara man redovisar vad det är man gjort.
Som ni kanske redan listat ut så var det jag som var nummer 3, och min kommentar till er andra är: Så synd på så rara ärter! Hade ni sett manuskriptet skulle ni förstå. Man kan inte titta på så många och så vackra noter utan att försiktigt börja humma med, och har man väl gjort det vill man höra hur det låter “på riktigt”, och har man gjort det vill man höra en hel mässa och hela tidegärden för att få höra sången i sitt riktiga sammanhang.
Hur skall man åstadkomma detta? Jag kan gå och titta på manuskriptet på KB, kopiera och memorera, och sedan muntligen visa för någon eller några andra hur jag tycker att det hela skall gå till. Sagt och gjort. Men sedan? Ja, den frågan kan kanske anses en smula obsolet i och med att jag redan börjat försöka transkribera musiken, så vi går över till frågan om vem man skall transkribera för. Den frågan i sin tur är väl akademisk, eftersom dessa transkriptioner knappast kommer att få någon större publik, men eftersom jag ändå måste göra dessa ställningstaganden kommer här några reflektioner.
Det bästa är original. För experten duger dock i de flesta fall ett faksimil. Då behövs inte de här transkriptionerna. Men om man inte är expert? Då behöver man ett material som man kan förstå. Jaha, och vem avses då och hur mycket förstår vederbörande och hur kan man veta det &c? Låt oss istället börja resonemanget i andra ändan.
För att kunna veta hur musiken låter måste någon kunna sjunga den, och för att kunna sjunga den måste vederbörande kunna sjunga någorlunda, och för det krävs det bland mycket annat att denne har någorlunda hörsel och ett någorlunda långtidsminne. Försedd med någon eller några personer som är utrustade med dessa gåvor, kan jag för dem demonstrera hur det skall låta, de kan memorera och återge det, och på så sätt skapas en obruten muntlig tradition. Om man skall förmedla denna information till flera än de närmast sörjande, eller, rättare sagt, eftersom minnet inte fungerar som det skall, så krävs det transkriptioner som man kan stå och sjunga efter.
För att kunna sjunga efter en transkription krävs det att man kan noter lite grann. Jag har inte ansett det nödvändigt att man skall behöva kräva något mer, och detta har varit ledstjärnan (här är det mig veterligen inte betlehemsstjärnan det är fråga om) vid transkriberandet, såtillvida att det i transkriptionen inte skall få finns någon information som det skall gå att missa eller som det skall vara några som helst svårigheter att ta till sig, bara man kan läsa noter det allra minsta. Vi lär nog inte få veta om jag lyckas.
Nå, om man tänker på detta sätt vid transkriberandet av musiken måste man rimligtvis också göra det vid behandlingen av texten. För den som kan latin är det inget problem, men för oss andra duger det liksom inte att stå och sjunga på gibberish, så det krävs någon slags översättning.
En sak som skiljer mycket mellan latin och svenska är meningsbyggnaden och ordföljden. Gör man en någorlunda korrekt svensk översättning av en någorlunda poetisk latinsk text märker man att det inte går att följa den svenska texten i den latinska. Den som sjunger den latinska texten kommer alltså att veta i stora drag vad sången går ut på, men inte vad det betyder som man sjunger just nu. För att råda bot på detta har jag försökt göra en rad för rad-översättning, som skall fungera som textremsan på TV eller på operan. Den kommer att följa originalets ordval, och i den mån det går dess grammatik. Resultatet blir att den svenska texten bitvis kommer att te sig ogrammatisk, men eftersom syftet inte varit att förmedla originalets poetiska kvalitéer utan att ge en förståelse för sakinnehållet, så anser jag att detta går an så länge den svenska texten är någorlunda begriplig. Huvudsaken är att det går att följa den svenska texten i den latinska. Jag kan försöka ge ett exempel från sekvensen. Jämför detta med översättningen längre fram. Kolla in de kursiverade ställena.
Filium unicum misit,
ut servos revocaret ad celestia,Han sände sin ende son,
för att återkalla tjänarna till himlen,et hostem aereum condemnaret
qui protervam contra eum erexerat
inanem quoque superbiam,och döma den falske fienden
som fräckt gjort uppror mot honom
i fåfänga och högmod,claustra mortifera
quae replerat ex electis
forti manu diriperet
atque reduceret spolia.och för att med starka händer
slita sönder fängelset
som varit fullt av de utvalda,
och återföra krigsbytet.Tuam fortissimam
supplices misericordiamVi ber ödmjukt om ditt allra
starkaste förbarmande,petimus, ut nobis concedas
in hac sollemnitateatt du måtte medge oss
att på denna högtidsdag,ovantes cum caterva sancta
cum te, summe redemptor
mereamur vitam.jublande med den helga skaran,
tillsammans med dig, högste återlösare,
förtjäna livet.
Nå, den svenska texten är obetydligt mer korrekt respektive begriplig än översättningen som följer med transkriptionerna längre fram, men redan finns det ingen orsak att sätta upp texten i två spalter på detta sätt, eftersom det inte längre står samma sak i vänstra som i högra spalten. I översättningarna till transkriptionerna har korrektheten således fått ge vika för förståelsen.