|
Vanitatum vanitas, omnia sunt vana, Nil sub sole stabile in vita humana, velut fumus transiit gloria mundana, ista cur amplecteris O tu mens insana? |
Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet! Inget är stabilt i det mänskliga livet. Såsom rök förgår världslig ära. Varför omfamnar du den, O, du vansinniga själ? |
|
Si cœcus es an oculos tibi caligavit? Et apertis oculis cœcitas prostravit, Vel tuam dementiam furor induravit, Ista non consideras, neque cor expavit. |
Är du blind eller har ögonen på dig svartnat? Och med öppna ögon blindheten slängt dig till marken? Eller din demens blivit förhärdad av raseri? Det betänker du inte, och ditt hjärta bävar inte. |
|
Dic miser homuncule quidnam cogitasti? Cuius erunt omnia hæc quæ congregasti? Ad caput reponitur tibi quod amasti? Nequaquam: sed possides id quod ignorasti. |
Säg, stackars lilla människa, vad tänkte du på? Vems kommer allt att vara, som du har ihopsamlat här? Skall det läggas vid huvudet ditt, det som du älskade? Ingalunda! Utan ägare blir den du inte kände. |
|
Animam Diaboli rapiunt ad pœnas, Amici pecunias dividunt amœnas, Vermes carnem devorant simul atque venas, Res tua devolvitur ad manus alienas. |
Djävlar tar själen och rövar bort till pinor. Vänner tar tillgångarna, de kära, och delar. Maskar äter upp köttet och samtidigt blodådrorna. Dina saker vältras över i främmande händer. |
|
Uxori & liberis res tuas liquisti, Pro his miser animam tuam posuisti, Uxor ducit alium quem tu non novisti, Tui obliviscitur quam sic dilexisti. |
Åt fru och barn lämnade du dina egendomar. Åt dessa, olycklige, själen din du lade. Hustrun hemför en annan som du inte kände, glömsk av dig, hon som du älskade så mycket. |
|
Sic perit memoria tuorum filiorum, Ipsis succedentibus in prosperis bonorum, Gaudent cum gaudentibus, ut mos est eorum, It tui memoria cum sonitu verborum. |
Så försvinner minnet av dina barn från dem som följer dessa. I goda (tillgångars) framgångar gläds de med de som gläds som deras sed är. Minnet av dig förgår som ljudet av ord. |
Och så, till slut, efter Harald Olufssons visbok från 1572-1573 i Noreen och Meyer: Valda stycken af svenska författare 1526 - 1732 s 33 f, Bröms Gyllenmärs visbok från 1615 - 1625 i 1500- och 1600-talens visböcker I s 147, Kungliga Bibliotekets visbok i 16:o från slutet av 1500- eller början av 1600-talet i 1500- och 1600-talens visböcker II s 98, och Kungliga Bibliotekets visbok i 8:o i ett parti från 1600-talet i 1500- och 1600-talens visböcker II s 213, allt enligt Otto von Friesen: En gammalsvensk dikt med regelbundet trokeiskt versmått i Samlaren årgång 28, 1907 s 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228 och 229:
|
1. Alle tingh på iordenne mödha oss och tvinga, ær doch wndersolene fåfengh mö och ringa, som en röck wår lefnadh är kan her snart försvinna werlden som wij haffuom kär gör oss allom blindha. 2. Øgha hierta hugh och sin äre obehende ij thett godha mörk och blindh til thett wrånga wendhe inghen drager ij hiertat in thetta wårt ælendhe, hiulett löper snart om kringh döden är alles endhe. 3. Arme man af mykin nödh segh migh tina tanckar huart will tu medh gullet rödh thett tu saman sanckar menar tu thett är ij nödh ett förvarat anckar Ney när thu äst Hädhan dödh annat byte wankar. 4. Sielen iffrå tinom krop, in til pinan lendher alt titt godz och saman lop, byta tina frender, matkar ätha köttet wp, senor ben och tendher, ther tu sette til titt hop, går ij annans hender. 5. Hustrun och tin kära barn, först medh sorghen skenkte, iffrå sinom gråtth och harm, än til glædien lencte, hustrun tager en annan man, thet tu aldrigh tenckte alt thett godha bruker han, som tu henne skenckte. 6. Barnen som tigh woro kär, tagha gullet rödha, aff them est tu snarligh hær, glömdher medh them dödha, glädhias medh them gladhe är wtan sorgh och mödha, aff thin gotz och penninger haffua the sin födho. 7. Will tu retslig wara klock och thett godha læra, haffuer tu iu altidh nogh, nær tu kan tigh næra haff ij allom tinom flok spar tin hedher och ähre, Christi ordh och Salomons bock giffue oss then lære. Amen. |