Vanitatum vanitas

Vanitatum vanitas,
            omnia sunt vana,
Nil sub sole stabile
            in vita humana,
velut fumus transiit
            gloria mundana,
ista cur amplecteris
            O tu mens insana?
Fåfängligheters fåfänglighet!
Allt är fåfänglighet!
Inget är stabilt
i det mänskliga livet.
Såsom rök förgår
världslig ära.
Varför omfamnar du den,
O, du vansinniga själ?
Si cœcus es an oculos
            tibi caligavit?
Et apertis oculis
            cœcitas prostravit,
Vel tuam dementiam
            furor induravit,
Ista non consideras,
            neque cor expavit.
Är du blind eller har ögonen
på dig svartnat?
Och med öppna ögon
blindheten slängt dig till marken?
Eller din demens
blivit förhärdad av raseri?
Det betänker du inte,
och ditt hjärta bävar inte.
Dic miser homuncule
            quidnam cogitasti?
Cuius erunt omnia
            hæc quæ congregasti?
Ad caput reponitur
            tibi quod amasti?
Nequaquam: sed possides
            id quod ignorasti.
Säg, stackars lilla människa,
vad tänkte du på?
Vems kommer allt att vara,
som du har ihopsamlat här?
Skall det läggas vid huvudet
ditt, det som du älskade?
Ingalunda! Utan ägare
blir den du inte kände.
Animam Diaboli
            rapiunt ad pœnas,
Amici pecunias
            dividunt amœnas,
Vermes carnem devorant
            simul atque venas,
Res tua devolvitur
            ad manus alienas.
Djävlar tar själen
och rövar bort till pinor.
Vänner tar tillgångarna,
de kära, och delar.
Maskar äter upp köttet
och samtidigt blodådrorna.
Dina saker vältras över
i främmande händer.
Uxori & liberis
            res tuas liquisti,
Pro his miser animam
            tuam posuisti,
Uxor ducit alium
            quem tu non novisti,
Tui obliviscitur
            quam sic dilexisti.
Åt fru och barn
lämnade du dina egendomar.
Åt dessa, olycklige, själen
din du lade.
Hustrun hemför en annan
som du inte kände,
glömsk av dig,
hon som du älskade så mycket.
Sic perit memoria
            tuorum filiorum,
Ipsis succedentibus
            in prosperis bonorum,
Gaudent cum gaudentibus,
            ut mos est eorum,
It tui memoria
            cum sonitu verborum.
Så försvinner minnet
av dina barn
från dem som följer dessa.
I goda (tillgångars) framgångar
gläds de med de som gläds
som deras sed är.
Minnet av dig förgår
som ljudet av ord.

















Och så, till slut, efter Harald Olufssons visbok från 1572-1573 i Noreen och Meyer: Valda stycken af svenska författare 1526 - 1732 s 33 f, Bröms Gyllenmärs visbok från 1615 - 1625 i 1500- och 1600-talens visböcker I s 147, Kungliga Bibliotekets visbok i 16:o från slutet av 1500- eller början av 1600-talet i 1500- och 1600-talens visböcker II s 98, och Kungliga Bibliotekets visbok i 8:o i ett parti från 1600-talet i 1500- och 1600-talens visböcker II s 213, allt enligt Otto von Friesen: En gammalsvensk dikt med regelbundet trokeiskt versmått i Samlaren årgång 28, 1907 s 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228 och 229:

1.
Alle tingh på iordenne
mödha oss och tvinga,
ær doch wndersolene
fåfengh mö och ringa,
som en röck wår lefnadh är
kan her snart försvinna
werlden som wij haffuom kär
gör oss allom blindha.

2.
Øgha hierta hugh och sin
äre obehende
ij thett godha mörk och blindh
til thett wrånga wendhe
inghen drager ij hiertat in
thetta wårt ælendhe,
hiulett löper snart om kringh
döden är alles endhe.

3.
Arme man af mykin nödh
segh migh tina tanckar
huart will tu medh gullet rödh
thett tu saman sanckar
menar tu thett är ij nödh
ett förvarat anckar
Ney när thu äst Hädhan dödh
annat byte wankar.

4.
Sielen iffrå tinom krop,
in til pinan lendher
alt titt godz och saman lop,
byta tina frender,
matkar ätha köttet wp,
senor ben och tendher,
ther tu sette til titt hop,
går ij annans hender.

5.
Hustrun och tin kära barn,
först medh sorghen skenkte,
iffrå sinom gråtth och harm,
än til glædien lencte,
hustrun tager en annan man,
thet tu aldrigh tenckte
alt thett godha bruker han,
som tu henne skenckte.

6.
Barnen som tigh woro kär,
tagha gullet rödha,
aff them est tu snarligh hær,
glömdher medh them dödha,
glädhias medh them gladhe är
wtan sorgh och mödha,
aff thin gotz och penninger
haffua the sin födho.

7.
Will tu retslig wara klock
och thett godha læra,
haffuer tu iu altidh nogh,
nær tu kan tigh næra
haff ij allom tinom flok
spar tin hedher och ähre,
Christi ordh och Salomons bock
giffue oss then lære. Amen.




Välkommen             Sida 2             Medeltidsmusik             Piæ Cantiones
Maila mig!