|
Mirum si læteris, dum ex apparentibus magis quam ex veris, mors concludit & illudit, homo quid tunc eris? |
Märkligt om du gläds när ur skenbara, snarare än ur sanna, döden inspärrar och gäckar. Människa, vad då skall du vara? |
|
Mors fallax Sophista, breves dies hominis, quam vera sunt ista, intus aret & disparet fragilis arista. |
Döden är en bedräglig sofist. Korta är människans dagar. Så sanna är dessa (saker?) Invändigt torkar och försvinner det bräckliga axet. |
|
Cum sine vitiis homo vix in mundo heu sit, suppliciis in lacu profundo agitatur & pulsatur, ut ventis arundo. |
Med inga (utan några) laster knappast någon människa i världen, ack!, må vara, under bönfallanden i den bottenlösa sjön knuffas hon hit och dit och skakas omkring som vass av vind. |
|
Mors mundi figura, Quæ corrupta subito perit, ut pictura, Non in luctu, sed in fluctu hominem demtura. |
Döden, en avbild av världen som, fördärvad, plötsligt försvinner, som en (ögonblicks-)bild, ej med sorg, utan med en flodvåg som rycker bort människan. |
|
O mundi Sophia Nos errantes corrige veritatis via, Ut eamus, ne cadamus in mortis ruina. |
O, världens vishet, visa oss vilsna rätt på sanningens väg så att vi kan gå och inte faller i dödens ruin. |
|
Tu spes humilium rutilans aurora, Pro nobis Dominum iugiter implora, Adiuvare tu dignare nos mortis in hora. |
Du ödmjukas hopp, skimrande morgonrodnad, för oss, åt Herren ständigt bed. Att hjälpa, du bevärdiga oss, i dödens stund. |
|
Hominem tam durum Iacentem in crimine, se iudicaturum, Dum post mortem sciat fortem iudicem venturum. |
Människan, så hård, kastad in i brott, dömer sig själv, eftersom, efter döden, hon vet att den starke domaren skall komma. |
|
Quid artes? quid iura Tibi prosunt homini? Solum ad futura, Vel est ite vel venite judicis censura. |
Vilka konster, vilken rätt hjälper dig, människa? Framtiden är endast antingen “Gå (bort)!” eller “Kom (hit)!”, efter domarens bedömning. |
|
Ergo dum veneris Iudex iudicare, Tu nostri generis statim memorare, Quos emisti, redemisti, noli condemnare. |
Således, när du kommer, domare, för att döma: Du, minns genast vårt släkte som du friköpt, återlöst, att icke fördöma. |
