I den hebreiska bibeln kallas psaltaren oftast tehillim, som egentligen betyder “lovpsalmer”, alltså ursprungligen en beteckning på en del av psalmerna. I Septuaginta kallas den visserligen ibland psalterion, dvs psalterium, knäppinstrumentet alltså, men för det mesta går den under namnet biblos psalmon (i Vulgatan liber psalmorum), där psalmon är en översättning av det hebreiska mizmor som förekommer i rubriken till 57 av psalmerna, och som betyder att knäppa med fingrarna på ett stränginstrument.

Många psalmer har rubriken “Davids psalm” eller liknande, vilket egentligen inte säger så mycket om deras uppkomst, eftersom “David” ursprungligen antagligen var en titel, typ “der Führer”, som senare blivit ett namn på en person (enligt en annan teori betyder det “älskling”). “Davids psalmer” betyder då något i stil med “kungspsalmer”, alltså psalmer till eller för kungen, kanske använda i någon särskilt kunglig ceremoni. Detta utesluter visserligen inte att det verkligen kan vara kung David det syftar på, eller ens att han verkligen har skrivit några av psalmerna.

Rubrikerna är för övrigt oftast sekundära i förhållande till psalmerna, dvs har härletts på olika sätt ur psalmtexterna, och på ett långt senare stadium.

Psalmerna förlorar sig naturligtvis i historiens dunkel, men verkar ha sammanställts till sin någorlunda nuvarande form på 300-talet f kr för att användas i tempelkulten, och senare övergått till synagogan. De har alltså hela tiden använts i liturgin, och inte i första hand för privatläsning.

---