Ängelns diktamen
och systrarnas sång
i Jungfru Marie örtagård
Del 2, måndag.
Jungfru Marie örtagård:
Nu begynnas här några andliga beskådelser, ibland Kristi brudar, om det första ridderskapet, vilket Gud allsmäktigt skapade, till sin heder och lov, och det är de heliga änglarna. De är andliga stridsmän, som bevarar och försvarar människorna mot helvetets drake, som är djävulen. De bevarar människorna sovande och vakande, och står nära dem som tjänar Gud med läsning och sång. Och därför begynner kören lovsjunga och ära änglarnas konung med invitatoriet Regem angelorum:
O, alla goda kristna, kom och hedra änglarnas konung, – det är Jesus – och änglarna, som fröjdas åt hans moder Maria.
Systrarnas sång:
INVITATORIUM
Regem angelorum
de eius matre exultancium.
Venite adoremus.
Änglars kung
jublande över sin mor,
kom och tillbed.
(Psalm 95) Kommer läter oss gledhias hřanõ :
och frögdas för vår saligheetz tröst /
lätt oss mz tack kõma in för hãs ansichte /
och fröghdas för honom mz psalmar /
Regem angelorum...
Änglars kung...
Tÿ hřen är en stoor gudh :
och en stoor konũg öffů alla gudhar :
tÿ j hãs hand är hwad som iorden bäär :
och bärgshögdenar äro och så hans ·
Venite adoremus.
Kom och tillbed.
Tÿ hans är haffuet / och hã haffů thz giordt /
och hans hendhř haffů thz torra bereedt /
kõmer lätt oss tilbedja oc knääböÿa /
och nederfalla för herranõ thñ oss gjordt haffŭer :
tÿ hã är vår gudh :
och vij hãs fosterfolck : och hans henders fåår ·
Regem angelorum...
Änglars kung...
I dagh om j hãs röst hören :
så förstocker icke idhor hierta såsõ i meriba skedde :
såsõ i massa i öknẽne : thř idhre fädher försöchte migh /
förnũmo och sågho mijn verck ·
Venite adoremus.
Kom och tillbed.
Att iagh i fÿratiÿo åår mödo hadhe mz thetta folck :
och sadhe / thet är sådant folck :
att theras hierta altijd vil thñ orette väghen /
och the mina väghar icke lära vilia :
så att iagh swoor i mĩne vredhe :
the skola icke kõma til mina roligheet
Regem angelorum...
Änglars kung...
Ära vare fadhrenõ och sonenõ : och them helgha anda ·
Såsom thet varit haffů aff begỹnelsen och nw och altijd :
aff ewighz til ewigheet amen
Venite adoremus.
Kom och tillbed.
Jungfru Marie örtagård:
Per se lucens I denna hymn liknas Gud vid den dyra sten som kallas karbunkel, vilkens natur det är att upplysa mörkret, och det sägs hur Gud skapade änglarna, och somliga högfärdades, och föll ner, och somliga förblev stadiga, lovprisande Gud, och jungfru Maria, med vars hjälp de visste att de tomma rum skulle uppfyllas, varifrån de onda föll ut.
Glosa: De två första verserna i denna hymn skall man förstå tillsammans så, att så som den dyra stenen karbunkel inte behöver något lekamligt ljus, eftersom den har ett naturligt ljus av sig själv, så behövde inte heller Gud i sin evärdelighet öka på sin glädje med något skapat kreatur, eftersom han själv är källa och upphov till all glädje, och har glädjens ymnighet i sig själv. Men likaväl skapade han de klaraste änglar till sin tjänst, av sin egen godhet, och inte för sitt eget behovs skull, utan för att änglarna skulle bli delaktiga av gudomens ära.
Textus: Per se lucens. Karbunkeln, lysande av sig själv, behöver inte annat ljus. Så är Gud evärdeligen sig själv ymnig.
Claros. Och han skapade änglarna av sin egen godhet, och ville att de skulle bli delaktiga av hans ära.
Per se lucens carbunculus
luce non eget alia
sic deus eternaliter
sibi solus sufficiens
Karbunkeln, lysande av sig själv,
behöver inte annat ljus.
Så är Gud evigt
sig själv tillräcklig.
Exercitus. Änglarnas härskap, eller skara, i samma stund som de såg sig skapade, försmådde somliga sin skapare, eftersom de blivit högfärdiga.
Claros creavit angelos
ex bonitate propria
volens eos participes
effici sue glorie
Han skapade klara änglar
av egen godhet,
ville dem delaktiga
göra i sin ära.
Hii. Dessa högfärdiga föll ner i uselhet (osalighet), de andra lovprisade Gud, för de visste att tack vare dig, o jungfru Maria, skulle deras skada få upprättelse.
Exercitus angelici
mox ut se factos viderant
ipsorum quidam tumidi
suum factorem spreverant
Änglarnas skara,
knappt hade de sett sig skapade
blev några av dem uppblåsta
och föraktade sin skapare.
Maria mater gracie. O Maria, nådens moder, och misskundsamhetens moder, värna oss mot ovännen, och anamma oss i dödens stund.
Hij ruunt in miseriam
deum laudantes reliqui
per te maria noverant
suam fracturam erigi
De störtade i elände.
Återstoden, lovprisande Gud,
visste att genom dig, Maria,
skulle deras brott återupprättas.
Ära vare dig, Herre, som född är, av jungfrun, med fadern och den helga Anda, evärdeligen utan ände. Amen.
Maria mater gracie
mater misericordie
tu nos ab hoste protege
et hora mortis suscipe
Maria, nådens mor,
barmhärtighetens mor,
skydda oss mot fienden
och tag emot oss i dödens stund.
Sciens itaque &c. Här gör Guds ängel för Kristi tjänsteflickor en ärlig predikan om Kristi ofattbara godhet som han allmänt ville dela med de heliga änglarna, och därför skapade han änglarna. Och när de onda andarna för sin ondskas skull föll ned från himlen, stadfäste Gud dem som blev kvar, givande dem ett upplyst förstånd i spegeln, som är den helga trefaldighet, att det behagade Gud att i förutbestämd stund åter uppfylla deras rum, de som föll ner. Och änglarna såg ett värdigt säte inrättat näst Gud, uppå vilket ett värdigaste kreatur, ännu oskapat, skulle framdeles sättas. Och detta oskapade kreatur var för änglarna ett ämne till en outsäglig fröjd. Och till slut lägger ängeln sina ord snarlika så, att den heligaste jungfru Maria var änglarna till glädje i samma stund som de blev skapade, och Gud allsmäktig gladdes med dem.
Gloria tibi domine
qui natus es de virgine
cum patre et sancto spiritu
in sempiterna secula.
Ära åt dig, Herre
som föddes av jungfrun
med Fadern och den Helige Ande
i evärdeliga evigheter.
Amen.
Amen.
Ängelns diktamen (måndag 1):
Eftersom Gud visste att allt i sig självt var tillräckligt för hans evärdeliga glädje, rördes han endast av sin kärleks hetta att skapa, så att andra kunde få del av hans glädje. Därför skapade han änglarnas oräkneliga mängd, och gav dem frihet att göra vad de ville. Men i samma stund som de blev skapade började några att avundas sin skapare, som de borde ha älskat för hans kärleks skull, och därför föll de ner i fattigdom och osalighet.
Men de andra änglarna förblev i sin kärlek, och de förstod att de hade blivit så upplysta av hans snille att de helt klart kunde se allt som skulle hända i framtiden, och han att åter skulle uppfylla de rum som de olydiga änglarna hade fallit ner ifrån.
De såg också i den välsignade spegeln, som är Gud, ett hedersvärt säte, som var så nära Gud, att det var omöjligt att tänka sig något som var närmare. Och de visste att det sätet var avsett för något som ännu var oskapat.
Men när de såg Guds klarhet upptändes de alla av en sådan gudomlig kärlek att de alla på en gång och utan åtskillnad älskade varandra som sig själva. Men de älskade Gud allra mest, och det oskapade som skulle sitta på tronen bredvid Gud älskade de mer än sig själva, för de såg att Gud älskade detta oskapade mest av allt, och gladde sig mest åt detta.
O, du allra mest behagande jungfru Maria, du är den som änglarna älskade med så stor kärlek, att trots att de gladdes så outsägligt mycket åt all den söthet och klarhet som de hade i Guds närhet och åsyn, så gladdes de ännu mer åt att du skulle få vara Gud närmare än de, och att du skulle få ännu mer söthet och klarhet än de.
De såg också, över det sätet, en krona, så vacker och av så stor värdighet, att inget utom Guds välde kunde överträffa den. Och trots att de visste att Gud hade en så stor glädje åt att ha skapat dem själva, så förstod de ändå att Gud skulle få en ännu större glädje av att skapa dig till en sådan krona, och därför gladdes de ännu mer över att Gud skulle skapa dig, än åt att han hade skapat dem själva.
Och så, du heligaste jungfru, blev du änglarna till glädje i samma ögonblick som de skapades, på samma sätt som du redan varit Gud till högsta lust. Sannerligen gladdes innerligast Gud tillsammans med änglarna, och änglarna tillsammans med Gud, åt dig, innan du skapades, du jungfru, värdigast av allt skapat.
Jungfru Marie örtagård:
Och för denna hederliga predikans skull, börjar kören glädjas med Gud och änglarna, uttryckande den lovsång som änglarna i sin kör sjunger för jungfru Maria. Och därför börjar nu kören responsoriet om änglarna, som är Te sanctum dominum.
Dig, helig Herre, som är allsmäktig Gud, lovprisar alla änglarna i höjden (Glosa: det är i himmelriket) sägande: O, allsmäktig Herre, dig höves lov och heder.
Vers. Cherubin &c Änglarna som kallas Kerubim och Serafim (Glosa: det är två körer i den högsta hierarkin) och hela himmelrikets ordning (det är alla änglar i himmelriket) framför lovsånger till Herren Gud för din ära, o jungfru Maria.
Systrarnas sång:
RESPONSORIUM
Te sanctum dominum
in excelsis
laudant omnes
angeli dicentes,
Te decet
laus
et honor
domine.
Dig, helig Herre
i höjderna,
lovsjunger alla
änglar, sägande:
“Dig höves
lov
och ära,
Herre”.
Cherubin atque seraphin
omnisque
celicus ordo,
pro tua gloria, o virgo,
laudes proclamant
domino dicens.
Te decet
laus
et honor
domine.
Kerubim och Serafim
och hela
den himmelska skaran,
till din ära, o jungfru,
förkunnar den lov
till Herren, sägande:
“Dig höves
lov
och ära,
Herre”.
Jungfru Marie örtagård:
Intendens igitur. Mycket hugneligt är det för andliga personer att höra denna predikan som ängeln här gör, om hur Herren i sin evärdeliga före-syn ville skapa en liten värld, efter att himmel och jord med alla kreatur var fullkomnade.
Och med denna lilla värld skall förstås jungfru Maria, den av Gud och änglarna allra mest älskade, i vilken det aldrig kom syndasmitta, eftersom hennes ädelhet skulle övergå alla dygder och krafter som är i elementen och himlakropparna, som är sol, måne och stjärnor.
Och ännu fler dygder såg Gud i denna välsignade jungfru som skulle födas än någon någonsin skulle finna i alla blomster och örter, malm eller dyra stenar, i all världens vidhet.
Ängelns diktamen (måndag 2):
När Gud ville skapa världen med allt som är i henne, sade han “Varde!”. Och genast var det fullkomligt gjort, som han ville skapa. Och när världen och hela skapelsen var fullkomnad bara så när som på människan, och stod med vördnad och fägring inför hans åsyn, stod fortfarande en mindre värld oskapad framför Gud. Av denna mindre värld skulle det framkomma mer ära och glädje för Gud och änglarna, och mer nytta för varje människa som ville njuta hennes godhet, än det skulle göra av den här stora världen. O du söta fru, jungfru Maria, älsklig för alla och nyttig för alla, du är denna mindre värld.
Vi inhämtar också i Bibeln att Gud gladdes åt att ha skiljt ljuset från mörkret i denna större värld. Men det åtskiljande av mörker och ljus som skulle ske efter att du blev skapad, gladde honom mycket mer, när den späda barndomens fåvitskhet, som kan liknas vid ett mörker, skulle gå bort från dig, och vetskapen om Gud, och viljan och förmågan att leva efter hans vilja, som kan liknas vid ljuset, skulle förbli hos dig med den mest brinnade kärlek.
Det är lämpligt att likna barndomes spädhet med mörkret, när man inte känner Gud, och man inte förstår vad man skall göra. O jungfru Maria, lottlös från varje synd, du överkom menlösast denna barndomens spädhet.
Och på samma sätt som Gud skapade två ljus i himlen (solen och månen), och därjämte stjärnorna, till nytta för världen, ett ljus som skulle vara för dagen, och ett annat att vara för natten, så såg han att två andra, klarare ljus skulle vara i dig:
Det första ljuset var din gudomliga lydnad, som skulle skina som solen för goda människor och för änglarna i himmelriket, där Gud är i evärdeliga dagar. Det andra ljuset var din stadigaste tro, som för många, i natten, det vill säga, från den stund då skaparen skulle tåla pina i köttet för sin skapelse, då många vandrade i misströstans och misstrons mörker, och ända till hans uppståndelse, ledde dem till att förstå sanningen, precis som månskenet.
Ditt hjärtas tankar var som stjärnorna, för från den timme då du fick kännedom om Gud, blev du så brinnande i gudomlig kärlek, allt till din död, att alla dina tankar syntes mer skinande, i Guds och änglars åsyn, än stjärnorna syns för människorna.
Och som högt flygande fåglar och sött ljudande sång var alla dina läppars ord, som från din jordiska lekamen for upp till Guds öron, till änglarnas största glädje.
Dessutom var du lik hela jorden, för att på samma sätt som allt som lever i denna större värld, livnär sig av jordens frukt, så skulle de få inte bara näring utan också själva livet av din frukt. Och dina gärningar kan liknas vid blomstrande och fruktsamma träd, eftersom du skulle göra dem med så stor kärlek att de gav Gud och änglarna mer lusta än alla blomsters fägring och frukters söthet.
Utan tvivel förutsåg Gud i dig, innan du skapades, fler dygder än i alla örters blomster, träd, frukter, stenar eller metaller som finns i hela världens vidd, och därför är det ej att undra över, att Gud förlustade sig mer i dig, o du mindre värld som skulle skapas, än i den större världen, för även om världen skapades före dig, skall hon förfaras med allting som är i henne, men du skall bli oskiljaktig i hans älskligaste älsklighet i din ofalnande fägring.
För denna större världen förtjänade inte, och förmådde inte förtjäna att hon skulle vara i evighet, men du, sällaste Maria, fullast med alla dygder, förtjänade värdigast med alla dygders fullkomning efter din skapelse med Guds nåd allt som Gud värdigades göra med dig.
Jungfru Marie örtagård:
Och för en sådan nåd och dygd sjunger nu kören till jungfrun en ny lovsång, och välsignar denna heliga jord Maria, med sina vänaste blomster och goda frukt, som de säger i responsoriet Benedicta terra.
Välsignad vare den jord, vars blomster aldrig vissnar eller falnar, vars frukt är liv åt allt som lever, givande föda åt allt kött (Glosa: det är alla människor).
Sannerligen, denna välsignade jord är jungfrun som är moder, hennes blomster är hennes dygdiga gärningar, frukten är hennes välsignade son.
Systrarnas sång:
RESPONSORIUM
Benedicta terra,
cuius flores
non marcescunt,
cuius fructus vita est
omnium vincencium,
Välsignad jord
vars blommor
ej vissnar,
vars frukt är liv
åt allt levande,
Tribuens omni carni
nutrimentum.
skänkande allt kött
näring.
Vere
hec terra est
virgo mater,
flores eius opera,
fructus filius suus.
Välsignad jord
vars blommor
ej vissnar,
vars frukt är liv
åt allt levande,
Tribuens omni carni
nutrimentum.
skänkande allt kött
näring.
Jungfru Marie örtagård:
Virtutum omnium I denna läsning har den gudliga själen mycken hugnad av ängelens ord, av vilka själen hör Guds stora dygd, att han ville skapa människan, givande henne fri vilja att komma till evärdelig glädje med änglarna, och undfly den osalighet som de olydiga andarna nu evärdeligen har.
Och ängeln lär varje gudlig själ att idka sig i dygderna, eftersom dygden kröner sin egen mästare (det vill säga, den som gör dygder), ej endast bland människorna, utan även hos Gud allsmäktig själv, vars kronor är otaliga, eftersom hans dygdiga gärningar är utan slut.
En värdig krona har Gud eftersom han skapade änglarna, en annan för människorna, men den tredje är prydligast, eftersom han skapade den värdigaste jungfrun, som med sin djupaste ödmjukhet skulle förbättra och uppresa det som djävulen med sin avund och högfärd i människosläktet hade fördärvat och nerslagit.
Ängelns diktamen (måndag 3):
Gud är den som gör allt och alla ting och dygder, och är själv dygden, och omöjligt är, för alla kreatur som är skapade, att skina av några dygder utan hans hjälp.
I begynnelsen, efter att han skapat världen och alla kreatur, skapade han till sist människan med sin dygd, och gav honom fri vilja så att han skulle stå stadig och framhärda i det goda och få god lön, och så att han inte skulle falla i ondska till ond återgäld.
För precis som deras gärningar räknas som lite, som de ej ville göra förrän de varit tvingade med stock eller fjättrar, men deras gärningar värda älsklighet och bästa lön, som de fullkomnar, ej med tvång, utan av egen fri vilja, av ren kärlek, på samma sätt är det, att om Gud inte hade gett änglarna och människorna fri vilja, så skulle de ha tvingats till de ting de skulle göra, och deras gärningar skulle varit värd liten lön.
Därför behagade det dygden, som är Gud, att ge dem fri vilja att göra vad de ville, och lät dem fullt ut förstå vilken återlön gudomlig lydnad skulle förtjäna, och vilken pina trotsig olydnad skulle förtjäna.
Sannerligen, Gud företedde en stor dygd när han skapade människan, för att han med kärlek och ödmjukhet skulle förtjäna att bli inbyggare i de himmelska boningar från vilken de änglar som var emot Guds vilja osaliga kastades ner på grund av deras högfärd och avund. För de hatade de dyger, för vilka de högeligen kunnat krönas.
Därför kan ingen tvivla på, att som kungen hedras och äras för sin kungliga krona, så hedrar och ärar varje dygd sin görare, ej endast bland människorna, utan pryder denne jämväl inför Gud och änglarna så högt som med en skinande krona. Och därför kan varje dygd kallas en skinande krona. Och därför kan man sannerligen tro att det antal kronor är oändligt, med vilka Gud själv skiner, vars dygder oändligt övergår allt som varit och är och skall vara. Ty aldrig gjorde han något annat än dygder.
Men särskilt tre dygder pryder honom ärofullt, så som med de tre mest skinande kronor. Den dygd med vilken han skapade änglarna, var hans första krona, som några av dem, som avundades Gud, osaligen berövade sig.
Den dygd med vilken han skapade människan, var hans andra krona, som själva människan (som åtlydde den ovänlige svikaren) av sitt oförnuft brått berövade sig.
Men för att Guds dygd eller hans dygdiga ära inte skulle minskas av änglarnas eller människans fall (trots att de för sin vrånghet föll ner ärolösa från äran, eftersom de ej ville ge Gud äran för det att han hade skapat dem till sin och deras ära) så omskapade Guds snällaste snille deras vrånghet till sin äras dygd.
Eftersom den dygd med vilken han skapade dig, du åstundeliga jungfru, till sin evärdeliga ära, ärade honom, så som med en tredje krona, med vilken änglarna förstod att de förra kronornas brott skulle återhelas.
Och därför, vår fru, vår hälsas hopp, må du väl kallas Guds heders krona. För så som han fullkomnade den högsta dygden med dig, så tillkom också honom tack vare dig den högsta heder åt hela hans skapelse.
Sannerligen, så ljust förstod änglarna, när du oskapad stod i Guds åsyn, att du med din heligaste ödmjukhet skulle övervinna djävulen, som hade fördömt sig själv med sin högfärd, och förrått människan med sin ilska.
Så trots att änglarna hade sett människan falla ner i stor osalighet, så kunde de inte sörja, av glädje över den gudomliga åsynen, för det var dem ymnigt uppenbart vilka och hur stora ting Gud skulle värdigas göra med dig efter din skapelse.
Jungfru Marie örtagård:
Och för en sådan ära som Gud har gjort med denna den mest värdiga jungfru, uppväcks nu jungfrurnas kör till lovsång, prisande den heligaste jungfrun, och älskligast för Gud, för sina dygdeliga gärningar, och bedjande henne om hjälp och nåd mot syndernas börda, i responsoriet Christi virgo.
O, du allra älskligaste Kristi jungfru, Maria, dygdernas görerska, tillför usla syndare din hjälp. O heligaste fru, hjälp dem som alltid dagligen ropar till dig.
Vers. Quoniam Förty att vi syndare och synderskor nedertrycks av syndernas börda, därför ber vi till dig, allra heligaste.
Systrarnas sång:
RESPONSORIUM
Xpisti virgo dilectissima
virtutum operatrix
opem fer miseris,
Kristi mest älskade jungfru,
dygdernas utförare,
bringa hjälp åt oss eländiga,
Subveni domina
clamantibus
ad te iugiter,
bistå, härskarinna,
de som klagar
till dig ständigt,
Quoniam peccatorum
mole premimur
sanctissima te precamur,
ty av synders
tyngd betrycks vi;
heligaste, dig ber vi:
Subveni domina
clamantibus
ad te iugiter,
bistå, härskarinna,
de som klagar
till dig ständigt.
Gloria Patri
et Filio
et Spiritui Sancto.
Ära åt Fadern
och Sonen
och den Helige Ande.
Subveni domina
clamantibus
ad te iugiter.
Bistå, härskarinna,
de som klagar
till dig ständigt.
Jungfru Marie örtagård:
Magnificetur Här lovas och prisas Herran Gud, förty att han utvalde den ödmjuka jungfrun till en kärleksam moder åt oss.
textus Magnificetur Himmelrikets ridderskaps konung upphöjes med lov och pris, som, seende sin tjänstemö Marias ödmjukhet, upphöjde henne över allt det han skapade. Lova och prisa hans milda kärlek som åt oss utnämnde henne till kärlekens moder.
Systrarnas sång:
ANTIFON
(Luk. 1:46-55)
Magnificetur
rex celestis
milicie
qui ancille sue
humilitatem respiciens
Han skall upphöjas,
kungen över den himmelska
härskaran
som sin tjänarinnas
ödmjukhet såg.
super omnia
que creavit
ipsam magnificavit.
Över allt
som han skapade
upphöjde han henne.
laudetur
incessanter
eius benigna caritas
qui ipsam nobis
matrem constituit caritatis.
Den skall lovprisas
oupphörligt,
hans välvilliga kärlek,
som henne, åt oss,
utnämnde, till kärlekens moder.
Magnificat anima mea
Dominum
Min själ upphöjer
Herren,
Et exsultavit spiritus meus
in Deo salutari meo.
och min ande jublar
åt Gud min frälsare,
Quia respexit
humilitatem acillæ suæ,
ecce enim ex hoc
beatam me dicent
omnes generationes.
för han ser till
sin tjänarinnas ringhet
och se, efter detta
skall de kalla mig salig,
alla släktled,
Quia fecit
mihi magna
qui potens est,
et sanctum nomen eius.
för han gör
stora saker med mig,
han som är mäktig,
och heligt är hans namn,
Magnificetur...
Han skall upphöjas...
Et misericordia eius
a progenie
in progenies,
timentibus eum.
och hans barmhärtighet
varar från släkte
till släkte,
bland dem som fruktar honom.
Fecit potentiam
in brachio suo,
dispersit
superbos mente cordis sui.
Han gör storverk
med sin arm,
han förskingrar de som har ett
högmodigt sinne i sina hjärtan.
Deposuit potentes
de sede,
et exaltavit humiles.
Han avsätter mäktiga
från sina säten,
och upphöjer oansenliga.
Esurientes
implevit bonis,
et divites dimisit
inanes.
Hungriga
mättar han med det goda,
och rika skickar han bort
tomhänta.
Magnificetur...
Han skall upphöjas...
Suscepit Israel
puerum suum,
recordatus
misericordiæ suæ.
Han tar sig an Israel,
sitt barn,
efter att ha besinnat
sin barmhärtighet,
Sicut locutus est
ad patres nostros,
Abraham et semini eius
in sæcula.
som det sades
till våra fäder,
Abraham och hans säd
för evigt.
Gloria Patri
et Filio
et Spiritui Sancto
Ära åt Fader
och Son
och Helig Ande,
sicut erat in principio
et nunc et semper
et in sæcula sæculorum.
Amen.
som det var i begynnelsen
och nu och alltid
och i evigheters evighet.
Amen.
Magnificetur...
Han skall upphöjas...
Jungfru Marie örtagård:
Benedicamus superni, Vi välsignar högsta konungen Gud Faders enda Son, vilken otaliga änglar samkvämt välsignar. Och du, jungfru Maria, antvarda oss till Herren som du födde.
Deo gracias Vi säger Gudi tack och ära.
Systrarnas sång:
BENEDICAMUS DOMINO
Benedicamus superni
regis unigenito
quem benedicit
angelorum infinita concio.
Vi välsignar den högste
kungens enfödde,
som den välsignar,
änglarnas oändliga skara.
O virgo maria,
quem genuisti
nos commenda domino.
O, jungfru Maria
som födde honom,
anbefall oss åt Herren.
Deo dicamus gracias
Vi tackar Gud.
Jungfru Marie örtagård:
Vår Frus lov
Ave regina celorum Hell dig, himmelrikets drottning, hell dig, änglarnas fru, hell dig, heliga rot, av vilken ljuset upprann åt världen. Gläds, ärofulla, över alla fager. Var säll, du mycket prydda. Bed alltid till Kristus för oss.
Ave regina celorum
ave domina angelorum
salve radix sancta
ex qua mundo lux est orta
gaude gloriosa
super omnes speciosa
vale valde decora
et pro nobis xpistum exora
Var hälsad, himlarnas drottning,
var hälsad, änglarnas härskarinna,
Var hälsad, heliga rot
genom vilken ljuset gått upp för världen.
Gläd dig, ärorika,
vackrare än allt.
Farväl, rikt utsmyckade
och åt oss bed till Kristus.