Ängelns diktamen
och systrarnas sång
i Jungfru Marie örtagård
Del 3, tisdag
Jungfru Marie örtagård:
Här begynner Jesu Kristi jungfruskara en ny lovsång om jungfru Marias värdighet, för på samma sätt som de igår gladdes med änglarna, i den glädje som de från sitt upphov hade av den värdigaste jungfrun, förrän hon avlades, så har de idag enkannerligen beskådelse av den nåd som Gud av sin godhet gjorde med de helga patriarker och profeter, vilka han upplyste i deras själ och samvete i andlig uppenbarelse om jungfrun, vilken ej född var, att deras sorg (som de hade) över människosläktets förtappelse skulle omvändas i glädje, när den jungfru född var, som Gud dem andligen uppenbarade skulle födas. Och därför gladdes patriarker och profeter mycket högeligen, jämväl som änglarna, av denna jungfru, många tusen år förrän hon född var. Och av denna sak tar kören tillfället i akt att lovsjunga Gud och jungfrun, som profeterna före-sjöng skulle födas, och börjar därför invitatoriet Filium dei &c
Kom, alla kristna, och lova och ära, oändligen fröjdandes, Guds son Jesus, som profeterna, glädjande sig, förutspådde skulle födas av jungfrun.
Systrarnas sång:
INVITATORIUM
(Psalm 95)
Filium dei
quem prophete
letantes precinuerunt
de virgine nasci
Venite adoremus
iubilantes.
Guds son,
som profeterna
glädjande förutsade
skulle födas av jungfrun,
Kom, tillbe
jublande.
Kommer läter oss glädhias hřanõ :
och frögdas för vår saligheetz tröst /
lätt oss mz tack kõma in för hãs ansichte :
och frögdas för honõ mz psalmar ·
Filium dei...
Guds son...
Tÿ herren är en stoor gudh /
och en stoor konũg öffuer alla gudhar :
tÿ j hans hand är hwad som iorden bäär :
och bärgshögdenar äro och så hans ·
Venite adoremus...
Kom, tillbe...
Tÿ hans är haffŭet : och han haffů thz giordt :
och hans hender haffů thet torra bereedt /
kõmer lätt oss tilbedia och knääböÿa
och nedherfalla för herranõ thñ oss giordt haffů :
tÿ hã är vår gudh /
och vij hãs fosterfolck : och hãs henders fåår ·
Filium dei...
Guds son...
I dagh om j hãs röst hören :
så förstocker icke idhor hierta såsõ i meriba skedde :
såsom j massa i öknẽne : thř idhre fädher försökte migh :
förnũmo och sågho mijn verck ·
Venite adoremus...
Kom, tillbe...
Att iag i fÿratiÿo åår mödo hadhe mz thetta folck :
och sadhe : thet är sådant folck :
att theras hierta altijd vil thñ oretta väghñ :
och the mina vägar icke lära vilia :
så att iagh swor i mĩne vredhe
the skola icke kõma til mina rolighz
Filium dei...
Guds son...
Ära vare fadrenõ och sonenõ : och them helga anda ·
Sosõ thet varit haffů aff begỹnelsen och nw och altijd :
aff ewigheet til ewigheet amẽ ·
Venite adoremus...
Kom, tillbe...
Jungfru Marie örtagård:
Decepte verbo. I denna hymn sägs hur fåvitskt Adam trodde sin hustru Eva, som sviken var av djävulen, för vilket han, med sin avföda, utkastades från paradiset i osaligheten. Och denne, som förut var lik änglarna, vart nu fogad till oskäliga kreatur. Men Gud, av sin mildhet, lät Adam andligen förstå, att han ville födas av en jungfru, och honom återlösa, eftersom Adam sörjde sin synd.
Textus: Decepte verbo. Förste mannen Adam gjordes olydig mot Guds budord, fåvitskt samtyckande med sin hustru Evas ord, som var sviken av djävulen.
Hic ejectus. Denne Adam är sorgligen utkastad från paradisets ära, och nödgad se världen, eller söka henne, i osalighet och fattigdom.
Decepte verbo coniugis
primus homo consenciens
stulte iussis dominicis
factus est inobediens.
Till den bedragna hustruns ord
samtyckte den förste mannen
oförnuftigt, mot gudomliga bud
blev han olydig.
Inmortalis. Adam som var gjord odödlig, är nu undergiven döden. Mannen som nästan var jämlik änglarna är nu världens djurs kumpan.
Hic eiectus est misere
a paradysi gloria
mundum coactus visere
vivendo in penuria.
Han blev olyckligt utkastad
från paradisets härlighet,
tvingad att se världen,
att leva i fattigdom.
Huic deus. Till denne förut omnämnde Adam lät Gud förstå att han ville födas av en klar jungfru, fördenskull att Adam sörjde och bedrövades över att han hade syndat.
Immortalis qui fuerat
factus est morti deditus
vir vere compar angelis
mundi ferarum socius.
Han som varit odödlig
blev given åt döden,
en man jämbördig med änglar
sällskap åt världens vilddjur.
Maria mater gracie. O Maria, nådens moder, och misskundsamhetens moder, värna oss mot ovännen, och anamma oss i dödens stund.
Huic deus intelligere
dedit quod nasci voluit
ex una clara virgine
nam se pecasse doluit.
Honom lät Gud förstå
att han ville födas
av en lysande jungfru
när han sörjde att han syndat.
Ära vare dig, Herre, som född är, av jungfrun, med fadern och den helga Anda, evärdeligen utan ände. Amen.
Maria mater gracie
mater misericordie
tu nos ab hoste protege
et hora mortis suscipe
Maria, nådens mor,
barmhärtighetens mor,
skydda oss mot fienden
och tag emot oss i dödens stund.
Gloria tibi domine
qui natus es de virgine
cum patre et sancto spiritu
in sempiterna secula.
Amen.
Ära åt dig, Herre
som föddes av jungfrun
med Fader och Helig Ande
i evärdeliga evigheter.
Amen.
Jungfru Marie örtagård:
Protestatur Här låter ängeln Kristi Brud förstå, i vilken sorg och stor bedrövelse den förste patriarken Adam var försatt, sedan budordet var brutet. Och hans sorg ökades av att han såg den ena brodern dräpa den andra. Och därför gjorde Adam den största penitens i många hundra år, för denna synd, med stor hjärtats ånger. Därför såg Gud milt till honom, låtande honom förstå, att Gud ville låta födas en värdigaste jungfru, av Adams släkt, vilken med sin ödmjukhet skulle frälsa de själar som Eva hade förtappat. Av detta fick Adam outsäglig hugnad, och gladdes utan måtta över jungfrun som ännu ofödd var.
Ängelens diktamen (tisdag 1):
Den helga skrift vittnar om att Adam, när han var i paradisets salighet, hade överträtt Guds budord. Men inte säger hon att han hade varit olydig mot den gudomliga viljan sedan han kom i osaligheten. Och sannerligen uppenbaras att Adam hade älskat Gud av all hjärtats grund, av det att han flydde köttslig samblandning med sin hustru sedan hans son begick broderdråp.
Och sedan han därefter hörde Guds budord, lydde han ödmjukt och fogade sig senare äktenskapligt till sin hustru. Och tyngre ångrade han att han hade gjort sin skapare vred, än att han hade kastat ned sig själv att pinas i den hårdaste pina. Därför var det ej orättvist, att så som Guds vrede kom över honom för den högfärd med vilken han i sin salighet gjort Gud vredgad, så skulle också mycken hugnad givas honom, när han var i osaligheten, eftersom han grät med tyngsta ånger och sann ödmjukhet över att han hade retat en så välvillig skapare till vrede.
Men Adam hade aldrig kunnat få mer hugnad, än av att han skulle få reda på att Gud skulle värdigas födas av hans avföda, som med ödmjukhet och kärlek skulle återlösa de själar, som själve Adam, vrängd av djävulens avund, hade nederkastat från evärdeligt liv, med sin högfärd.
Men fördenskull att det synes alla visa människor att vara omöjligt (vilket det också är) att Gud, som det inte höves födas utom på det allra höviskaste sätt, skulle ta sig en mänsklig lekamen bara på grund av ett köttets begär, som andra barn, så syntes det för Adam vara ännu mer omöjligt, eftersom han var skapad utan någon köttets lusta.
Och därför förstod Adam att det inte behagade alltings skapare att skapa sig själv en mänsklig lekamen på samma sätt som han hade skapat Evas och Adams lekamen. Därför trodde Adam att Gud skulle vilja påtaga sig mänskligt kött av en människa, lekamligt lik Eva, men som skulle blomstras med alla dygders fullkomning, över alla människor, födda och sådana som skall födas av man och kvinna. Och på det mest höviska sätt födas av henne med hel gudom och hel mandom, och hennes jungfrudom oskadd.
Och därför kan man förstå, att Adam, när han förstod att Gud hade blidkat sig, så hade han stor sorg av de ord som Eva fick av djävulens samtal. På samma sätt hade han, när han kom i sorg och osalighet, också stor glädje och hugnad av de ord som du, o Maria, allas hopp, skulle svara ängeln.
Adam sörjde över att Evas lekamen, skapad av hans lekamen, hade svikligen dragit honom till evärdeliga helvetets död. Men han gladdes, o du höviskaste jungfru Maria, eftersom han visste att, av din lekamen, den hederliga lekamen skulle födas, som skulle väldigt återleda honom och hans avföda till himmelrikets liv.
Adam sörjde jämväl över att Eva, hans älskliga hustru, av stor högfärd hade börjat vara olydig mot sin skapare. Men han gladdes över att han såg att du, O Maria, hans käraste dotter, skulle vilja lyda Gud i allting med högsta ödmjukhet.
Adam sörjde eftersom Eva hade sagt i sin håg såsom hon ville jämkas med Gud, för vilket hon föll, till stor skam, i Guds och änglarnas åsyn. Men han gladdes, eftersom det ord, med vilket du ödmjukt skulle erkänna dig vara Guds tjänstekvinna, sken ljust i deras före-vetande, till din stora ära.
Adam bedrövades jämväl, eftersom Evas ord hade retat Gud till vrede, honom och hans efterkommande till fördömelse. Men han gladdes eftersom ditt ord skulle locka Guds kärlek till dig, med stor hugnad, och till alla som blev fördömda av Evas ord.
Ty Evas ord utkörde henne med mannen, i stor sorg, från äran, och återstängde himmelrikets port. Men ditt välsignade ord, O snillrika moder, ledde dig till stor glädje, och upplät himmelrikets port, som alla vill gå in genom.
Så på samma sätt som änglarna i himmelriket gladdes av att de före-såg, före världens skapelse, att du, O Guds moder, skulle födas, så hade också Adam stor glädje och hugnad av före-vetandet om din födsel.
Jungfru Marie örtagård:
Och här gör kören en vänaste kantilena, ljudande huru Eva, samtyckande med ormsens ord, utesatte sig med Adam ut ur himmelrikets rike, omvändande livet till döden. Men Evas dotter Maria, i sin lydnad, svek ovännen, gav igen äran, bortältade döden. Och denna kantilena följer i responsoriet Eva mater.
Första modern Eva, samtyckande med ovännen, frånskiljde sig själv med sin bonde från himmelrikets ära, omvände livet till döden. Eva, vars sälla dotter Maria, lydande Gud, svek ovännen, gav igen äran, och bortdrev döden, och återbar livet.
V. Laus deo Lov och ära vare Gud, som försåg den vanskliga modern, som var Eva, med en sådan dotter, som var Maria, som också blev föderska till sin skapare.
Systrarnas sång:
RESPONSORIUM
Eva mater
hosti consenciens,
se ipsam cum viro
eliminavit a gloria,
vitam commutans
in mortem,
cuius felix filia
deo obediens
hostem supplantavit,
gloriam restituit,
mortem fugavit,
Et vitam reportavit.
Laus deo sit et gloria,
qui fragili matri
talem providit filiam,
que et sui genitoris
est effecta genitrix.
Et vitam reportavit.
Mor Eva,
samtyckande med fienden;
sig själv, med man,
borttog hon från ära,
bytte livet
mot döden,
hon, vars lyckliga dotter,
lydande Gud,
satte krokben för fienden,
återställde äran,
drev döden på flykt,
och återbar livet.
Lov och ära åt Gud,
som den bräckliga modern
försåg med en sådan dotter,
som till sin skapare
blev till föderska
och återbar livet.
Jungfru Marie örtagård:
Eiectus denique Här lär Guds ängel Kristi Brud att innerligt älska Gud och fly synderna, eftersom Adam utkastades från paradiset på grund av synden, och världen förgicks i Noas flod. Men Abraham, som älskade Gud, fick välsignelse av Gud, vilken välsignelse yttermera utvidgades till hans son Isak och sedan till Jakob, och hans avkomma. Och till slut upprann den vänaste kvist av den helga roten, som liknas vid patriarkerna. Och denna kvist är jungfru Maria, över vilken alla patriarkerna mer gladdes, att hon av deras avkomma skulle födas, än av några de käraste lekamliga ting som de ägde. Och därför var denna jungfru, fastän ofödd, allom till glädje, både änglar och människor.
Ängelns diktamen (tisdag 2):
Adam, utkastad från paradiset, rönte i sig själv Guds rättvisa och barmhärtighet, och var rädd för Gud, varje stund i livet, på grund av rättvisan, och älskade honom innerligast för barmhärtigheten. Och sannerligen, världen var väl inrättad så länge som hans efterkommande gjorde sammaledes.
Men sedan människan började underlåta att skåda Guds rättvisa och barmhärtighet, glömde många sin skapare, eftersom människan trodde på de ting som de behagade, och framlevde sin tid syndigt och skändligt i den köttsliga lustans smuts, som Gud hatade så fruktansvärt, att han dräpte alla världens inbyggare i Noaks flod, utom de han frälste i Noaks ark, med deras förutbestämmelse till världens uppbyggande.
Men människosläktet gick sedan bort från den sanna Gudsdyrkan, till avgudadyrkan, av en ond andens ingivelse, och gjorde sig en lag som gick emot Guds lag. Men Gud, rörd av faderlig mildhet, besökte Abraham, som älskade hans sanna tro, och band ett förbund med honom och hans avkomma. Och Gud uppfyllde Abrahams önskan, och gav honom sonen Isak, av vilkens släkt han lovade att hans son Jesus skulle födas.
Och därför är det väl troligt, att det företett Abraham, av Gud, att en dotter av hans släkt, en osmittad jungfru, skulle föda Guds son. Och Abraham tros ha fröjdats mer av denna kommande dotter, än av sin son Isak, och älskat henne med mer kärlek än Isak älskade sin son.
Också kan man förstå att Guds vän Abraham inte sammansamlat världsgods av högfärd eller girighet, och inte åstundat en son för lekamlig hugnad, utan han var som en god trädgårdsmästare, som, troget tjänande sin herre, planterade en vinkvist i hans trädgård, och förstod att otaliga vinträd skulle planteras av denna, och en utvald vingård till slut skulle komma därav.
Och därför sammanhänte han gödsel, så att vinträden skulle bli feta av henne, och ej falna, utan bli desto fruktsammare i att bära frukt. Sannerligen, denna trädgårdsförvaltare gläds åt att veta att ett träd, bland alla träd, skall bli så högt och lusteligt att det högeligast skulle lusta hans herre att spatsera i vingården för detta träds fägring, och att densamme herren gärna skulle smaka dess frukts sötma, och vila sig sött, sittande under dess skugga.
Med denna trädgårdsmästare förstås Abraham, med vinkvisten Isak, hans son. Med flera vinkvistar, som skulle planteras av honom: hela hans släkt. Med gödseln märks världsliga rikedomar, som Guds älskade Abraham ej åstundade, utan som var till Guds folks uppehälle. Med det fagraste trädet märks jungfru Maria. Med herren: allsmäktig Gud, som inte ville komma in i vingården, som är Abrahams släkt, förrän det fanns ett högt träd, det vill säga, förrän den ärofulla jungfru Maria, hans käraste moder, hade uppnått laglig ålder. Hon, vars menlösaste leverne liknas vid fägringen som Gud lustades att se. Hon, vars gärningar, högeligast behagliga för Gud, förstås med fruktens söthet. Med skuggan märkes hennes jungfrulika kved, som den högsta Gudens dygd beskuggade och helgade.
Abraham, som visste i förväg att denna jungfru, som skulle föda Gud, skulle framgå av hans släkt, hugnades mer av henne ensam, än av alla söner och döttrar av hans släkt. Och denna tro och detta heliga hopp, att Guds son skulle födas av densamme Abrahams släkt, överlät densamme Abraham till sin son Isak, som arv, med stor tro, vilket man även kan förstå av att han lät sin sven, som han sände att ta en hustru åt sin son, svärja vid sina länder, det vill säga, vid honom som skulle utgå av hans länder i framtiden, och betecknade med det att Guds son skulle födas av hans släkt. Och Isak kan bevisas, med den välsignelse som han gav sin son Jakob, ha överlåtit honom detsamma arv, det vill säga, samma tro och hopp.
Och Jakob, välsignande sina tolv söner, hugnade särskilt sin son Juda med samma arv, varav sannerligen bevisas att Gud så älskat sin moder från begynnelsen, att så som han mest gladdes över henne, redan innan något skapades, så gav han även sina vänner mycken hugnad av det att hon skulle födas. Och så gavs först änglarna, och därefter den första människan, och sedan patriarkerna stor glädje av att Guds moder skulle födas.
Jungfru Marie örtagård:
Och därför gör Kristi jungfrur en hugnelig kantilena, ljudande att Abraham före-visste, i den helga Anda, att hans släkt skulle ökas som stjärnor. Det skall man förstå i andlig bemärkelse, att de skall komma av jungfru Maria och hennes Son, av vilka himmelriket skall uppfyllas med heliga själar. Och därför gladdes Abraham mer över jungfru Maria, trots att hon ännu inte var född, än han gladdes över alla sina döttrar. Och detta uttrycks i responsoriet Intelligens.
Abraham, som förstod hans efterkommande vara jämnt stjärnornas antal, över dig och din Son, O, Maria, nådens förmedlerska, eller nådens uppfinnerska, mer gladdes han över dig, än över alla andra söner och döttrar av hans avkomma.
V. Exultet igitur. Gläds fördenskull, och fröjdas högeligen, hela vårt samkväm, så som vår förfader Abraham över dig, o, Maria, och över ditt välsignade barn.
Systrarnas sång:
RESPONSORIUM
Intelligens abraham
successionem suam
stellarum numerum
coequari,
de te tuoque filio,
o inventrix gracie,
Magis letatus est
quam de ceteris
sue propaginis
filiabus et filiis.
Exultet igitur
et summe iubilet
concio nostra,
de te tuaque
benedicta prole,
sicut et pater abraham
Magis letatus est
quam de ceteris
sue propaginis
filiabus et filiis.
När Abraham förstod
att hans efterkommande
stjärnornas antal
skulle uppgå till,
över dig och din son,
– o, nådens uppfinnerska! –
gladde han sig mer
än över de andra
av hans ättlingars
döttrar och söner.
Må den således glädjas
och jubla å det högsta,
vår församling,
över dig och din
välsignade telning,
såsom också fader Abraham
gladde sig mer
än över de andra
av hans ättlingars
döttrar och söner.
Jungfru Marie örtagård:
Vere caritatis amator. Här röres för Guds brud en ärlig predikan av Guds ängel, om hur Guds profeter mycket gladdes över den välsignade jungfrun Maria, långt innan hon född var. Dessa Guds profeter sörjde mycket, eftersom Guds allmoge vände sig till avgudadyrkan, även sedan de blev inledda i det heliga landet, snöpligt glömmande Mose lag. Men Gud, i sin mildhet, sände i profeternas hjärta den helga Anda, av vilken de förstod att Gud ville födas i världen, och återlösa den allmogen, som for vild. Men profeterna visste väl, att Gud inte skulle komma, förrän en klaraste stjärna skulle upprinna, av vilken rättvisans sol, Kristus, skulle födas, och denna stjärna var jungfru Maria.
Ängelns diktamen (tisdag 3):
Gud är den sanna kärlekens älskare, och själv kärleken, som företedde sin högeliga kärlek, när han med sitt välde frälste Israels folk ur Egyptalandets träldom, givande dem det rikaste land, i vilket de saligen skulle bygga med all frihet. Men den kloke fienden, som mycket avundades deras salighet, drog dem ofta med sina svek till att synda. Och de som inte försökte strida mot hans frestelse och svek, drogs usligen till avgudadyrkan, höll Mose lag för intet, och å det fulaste glömmande det samsäte vilket Gud band med Abraham.
Men den barmhärtigen Guden, skådande sina vänner, som gudligt tjänade honom med rätt tro och sann kärlek och lagens bevarande, besökte dem milt, och utnämnde profeter bland dem, så att de själva skulle bli desto hetare i gudstjänst, och Guds ovänner, även de vilda, skulle återvända till Guds älskog och rätta tro, på grund av deras föredöme.
Såsom en ström, nederskridande från bergsens höjd i djupan dal, framleder alla flytande ting med sig i dalen, och dessa syns sjunka efter vattnets rörelse, så värdigades den helge Ande att komma in i profeternas hjärta, framledande med sig, av deras mun, den talan han ville uppenbara till dessa världens vildfarandes rättelse.
Av allt profeterna förstod, tack vare den helga Andas honungssöta ström, inflöt detta sött i deras hjärta, och utflöt detta sött från deras läppar, nämligen att alltings skapare skulle värdigas födas av en osmittad jungfru, och till evärdelig ära återlösa, med full bättring och fullgörelse, de själar som djävulen, på grund av Adams synd, hade nerkastat i osaligheten.
De visste jämväl av denna ströms inflytande, att Gud Fader var så välvillig till människans frälsning, att han inte skulle spara sin egen son. Och sonen ville vara så lydig mot fadern, att han inte skulle neka att påtaga sig dödligt kött. Och den heliga Anda ville allra helst sändas med sonen, som dock aldrig var skild från fadern.
Och jämväl visste profeterna att rättvisans sol, Guds Son, ej skulle komma in i världen, förrän av Israel en stjärna runnit upp, som med sin hetta skulle kunna nalkas solens hetta. Med denna stjärna förstås jungfrun som skulle föda Gud. Med hettan, hennes mest brinnande kärlek, med vilken hon skulle nalkas Gud, och Gud henne, så att Gud skulle kunna fullkomna all sin vilja med henne.
Och sannerligen, så som profeterna fick styrka av henne i alla sina ord och gärningar, av denna oskapade solen, som skapar allt, så gav också Gud dem mycken hugnad i deras bedrövelse, med detta vetande, med vilket de visste att stjärnan Maria skulle skapas.
Profeterna sörjde ängsligt, när de såg Israels söner lämna Mose lag på grund av högfärd och köttets kättja, och Guds vrede falla över dem som vänt bort den gudomliga kärleken från sig. Men de gladdes, när de visste att själva lagarnas diktare och herre, O Maria, du skinande stjärna, skulle blidkas av din ödmjukhet och ditt levernes renlighet, och att han skulle ta dem i sin nåd, som hade retat honom till vrede, och uselt förskyllat hans oblidhet.
Profeterna sörjde att templet, i vilket Guds offer skulle offras, var ödelagt. Men de gladdes när de såg att din välsignade lekamens tempel skulle skapas, som skulle ta emot själva Gud i sig, med all hugnad.
Profeterna sörjde också över att Jerusalems murar och portar var nedbrutna, och att Guds ovänner bekämpade staden lekamligen, och Satan bekämpade den andligen. Men de gladdes åt dig, o Maria, värdigaste port, när de förstod att själva Gud, den starkaste kämpen, i dig skulle ta det vapen med vilket han skulle övervinna djävulen och alla ovänner. Så var sannerligen profeterna såväl som patriarkerna allra mest hugnade av dig, O Maria, värdigaste moder.
Jungfru Marie örtagård:
Och härav säger kören en lovsång till Gud, och till jungfruns pris, undrandes uppå denna rika herren, som utvalde denna fattiga moder, och likaväl mycket rika, sändande henne sin Son, som jungfrun anammade, och klädde honom i mandomens harnesk, som det uttrycks i responsoriet O ineffabiliter:
O, outsägligt rika och lilla piga Maria i fattigt torp (Nazareth), som anammade, i glädjens kungsgård, den sig sända högsta konungens Son, födde honom med åstundeligt krås, och omkring-lade honom med maktens harnesk.
Glosa. Kungsgården är jungfru Marias välsignade kved, kråsen är jungfruns renaste jungfrudom, harnesket är Kristi mandom, som han fick av jungfrun.
V. Hic ad patriam, Denne konungssonen Jesus, återkommande till fäderneslandet som segervinnare, utnämnde henne till drottning i evigt liv.
Systrarnas sång:
RESPONSORIUM
O ineffabiliter divitem
in paupere opido puellulam,
Que missum sibi
superni regis
filium suscepit
in aulam iocunditatis,
desideratis pavit
deliciis
et armis potencie
circumcinxit,
Hic ad
patriam
triumphator rediens,
in perhenni laude
ipsam reginam constituit,
Que missum sibi
superni regis
filium suscepit
in aulam iocunditatis,
desideratis pavit
deliciis
et armis potencie
circumcinxit.
Gloria Patri
et Filio
et Spiritui Sancto.
Que missum sibi
superni regis
filium suscepit
in aulam iocunditatis,
desideratis pavit
deliciis
et armis potencie
circumcinxit.
O, outsägligt rika
lilla flicka i fattig stad,
hon som sänd åt sig
den högste konungens
son tog emot
i glädjens sal,
gödde med efterlängtade
njutningar,
och med maktens harnesk
omgjordade
honom som, till
fäderneslandet
återkommen som segrare,
i evig ära
utnämnde henne till drottning,
hon som sänd åt sig
den högste konungens
son tog emot
i glädjens sal,
gödde med efterlängtade
njutningar,
och med maktens harnesk
omgjordade.
Ära åt Fadern
och Sonen
och den Helige Ande,
som sänd åt sig
som högste konungens
son hon tog emot
i glädjens sal,
gödde med efterlängtade
njutningar,
och med maktens harnesk
omgjordade.
Jungfru Marie örtagård:
Sancta maria. I denna antifon ber kören jungfrun att be för mångahanda människosläkten som är syndare och bedrövade.
Textus. Sancta maria succurre. O, heliga Maria, hjälp den usla människan, hjälp de blyga och rädda, vederkvicka de som gråter, be för allmogen, förekom prästerna med din bön, be också för det gudliga kvinnokönet, så att alla kan utröna och känna din hjälp, varhelst de är, som din åminnelse högtidligt dyrkar.
Systrarnas sång:
ANTIFON
(Luk. 1:46-55)
Sancta maria
succurre miseris
iuva pusillanimes
refove flebiles
ora pro populo
interveni pro clero
intercede
pro devoto
femineo sexu
senciant omnes
tuum iuvamen
quicumque celebrant
tuam commemoracionem
Heliga Maria,
bispring de olyckliga,
hjälp de svagsinta,
uppliva de gråtande,
bed för folket,
medla för prästerna,
inskrid
för det hängivna
kvinnliga könet,
så alla kan känna
din hjälp,
vilka som än firar
din åminnelse.
Magnificat anima mea
Dominum
Min själ upphöjer
Herren,
Et exsultavit spiritus meus
in Deo salutari meo.
och min ande jublar
åt Gud min frälsare,
Quia respexit
humilitatem acillæ suæ,
ecce enim ex hoc
beatam me dicent
omnes generationes.
för han ser till
sin tjänarinnas ringhet
och se, efter detta
skall de kalla mig salig,
alla släktled,
Quia fecit
mihi magna
qui potens est,
et sanctum nomen eius.
för han gör
stora saker med mig,
han som är mäktig,
och heligt är hans namn,
Sancta maria...
Heliga Maria...
Et misericordia eius
a progenie
in progenies,
timentibus eum.
och hans barmhärtighet
varar från släkte
till släkte,
bland dem som fruktar honom.
Fecit potentiam
in brachio suo,
dispersit
superbos mente cordis sui.
Han gör storverk
med sin arm,
han förskingrar de som har ett
högmodigt sinne i sina hjärtan.
Deposuit potentes
de sede,
et exaltavit humiles.
Han avsätter mäktiga
från sina säten,
och upphöjer oansenliga.
Esurientes
implevit bonis,
et divites dimisit
inanes.
Hungriga
mättar han med det goda,
och rika skickar han bort
tomhänta.
Sancta maria...
Heliga Maria...
Suscepit Israel
puerum suum,
recordatus
misericordiæ suæ.
Han tar sig an Israel,
sitt barn,
efter att ha besinnat
sin barmhärtighet,
Sicut locutus est
ad patres nostros,
Abraham et semini eius
in sæcula.
som det sades
till våra fäder,
Abraham och hans säd
för evigt.
Gloria Patri
et Filio
et Spiritui Sancto
Ära åt Fader
och Son
och Helig Ande,
sicut erat in principio
et nunc et semper
et in sæcula sæculorum.
Amen.
som det var i begynnelsen
och nu och alltid
och i evigheters evighet.
Amen.
Sancta maria...
Heliga Maria...
Jungfru Marie örtagård:
Benedicamus quem &c Här välsignar vi den herran, som profeterna lovade skulle födas av menlösa modern.
Benedicamus. Sjungom lovsång med välsignelse till den herran, vilken profeternas munnar lovade oss födas av modern som var ovetande om synderna (det vill säga, den menlösa jungfrun). Deo. Vi säger tack till Gud.
Systrarnas sång:
BENEDICAMUS DOMINO
Benedicamus
quem nobis
ora prophetica
nasci spondebant
ex matre
criminis nescia
domino.
Deo dicamus gracias
Vi välsignar
den som oss
de profetiska rösterna
utlovade skulle födas
av moder
okunnig om synd:
Herren.
Vi tackar Gud.
Systrarnas sång:
Vår Frus lov
Ave regina celorum Hell dig, himmelrikets drottning, änglarnas konungs moder, O, Maria, jungfrurnas blomster, du är som en ros eller lilja. Utgjut dina böner till Sonen för kristna människors hälsa. Amen.
På så sätt avslutas tisdagen, med stor andlig glädje, och hög beskådelse, som rörd är i lovsången, som i denna dag är till Gud offrad, av hans utvalda brudar.
Ave regina celorum
mater regis angelorum
o maria flos virginum
velud rosa vel lilium
funde preces ad filium
pro salute fidelium
Var hälsad, himlars drottning,
mor till änglarnas konung.
O, Maria, jungfrurs blomma
som en ros eller lilja,
utgjut böner till Sonen
för de trognas frälsning.