Ängelns diktamen
och systrarnas sång
i Jungfru Marie örtagård
Del 5, torsdag.
Jungfru Marie örtagård:
Ave maria. Allsköns kreatur pläga sig fröjdas vid dagrandens uppgång. Än mycket allmännare glädjas de i själva solens klara närvaro. Så har ibland Kristi jungfrur i näst förlidna dagen varit en stor andlig fröjd över dagranden, det är av jungfru Marie renaste avling och helgaste födsel. Men idag uppstiger i jungfrukören den allra enkannerligaste lovsång över ett underligt tecken som nu i världen hände, att stjärnan, mot naturens skipelse, avlade och födde av sig solen. Det är jungfrun som liknas vid havets stjärna, och avlade och födde av sig Jesus Kristus. Vad kan människan ljusare tänka i sitt hjärta, än detta, att en renaste jungfru födde en son, icke efter allmännelig sedvänja, som andra kvinnor plägar föda, utan heller i den allra enkannerligaste måtto, såtillvida att jungfrun födde Guds son, som naturligen var hennes son, och hennes skapare, och den allsmäktigaste Guden. Och denna glädje har sitt upphov i ängelns ord, med vilken han förkunnade jungfrun att hon skulle föda Guds son, som han sade i invitatoriet Ave maria gracia plena:
Hell dig, Maria, full med nåd, Herren är med dig.
Systrarnas sång: Kommer läter oss glädias hřanõ
INVITATORIUM
HEel maria ful mz nåd
HErren är medh tigh
(Psalm 95)
och fröghdas för vår salighetz tröst :
lätt oss mz tack kõma in för hãs ansichte :
och frögdhas för honõ mz psalmar /
HEel maria ful mz nåd
HErren är medh tigh
Tÿ hřen är en stoor gudh :
och en stoor konũg öffuer alla gudhar :
tÿ i hans hand är hwad som iorden bäär :
och bärgshögdenar äro och så hans
HErren är medh tigh
Tÿ hãs är haffuet : och hã haffuer thet giordt :
och hãs hender haffuer thet torra bereedt :
kõmer lätt oss tilbedia oc knääböÿa :
och nedherfalla för hřanõ · thñ oss giordt haffů:
tÿ hã är vår gudh :
och vij hãs foosterfolck : och hãs henders fåår
HEel maria ful mz nåd
HErren är medh tigh
I dagh om i hãs röst hören :
så förstocker icke idhor hierta såsom i meriba skedde :
såsõ i massa i öknẽne : thř idhre fädhř försökte migh :
förnũmo och sågho mijn värck ·
HErren är medh tigh
Att iagh i fÿratiÿo åår mödo hadhe mz thetta folck /
och sadhe : thet är sådant folck :
att theras hierta altijd vil thñ oretta väghñ :
och the mina veghar icke lära vilia :
så att jag swor i mĩne vrede /
the skola icke kõma til mina roligheet ·
HEel maria ful mz nåd
HErren är medh tigh
Ära vare fadhrenõ och sonenõ : och them helge anda ·
Såsom thet varit haffů aff begỹnelsen och nw och altijd :
aff ewighz til ewighz · amẽ ·
HErren är medh tigh
Jungfru Marie örtagård:
Quem terra. I denna hymn uttryckes jungfru Marias största värdighet, av det att hon värdig var att bära den i sitt kved, som styr all ordning i himmelriket, jorderiket och helvetet; och jorden, havet och himlarna hedrar, sol, måne och stjärnor tjänar. Och den som skapade all världen, och håller den i sin näve, är innesluten i jungfruns inälvor. Och här sägs att jungfrun är helig, eftersom hon avlade av den helga anda, och utgjöt av sitt välsignade kved den som hela världen åstundade.
Textus: Quem terra. Jungfru Maria, inneslutande, bär den som styr all ordning, i himmelriket, jorderiket och helvetet, den som jorden, havet, skyn dyrkar hedrar och predikar.
Cui luna. Pigans inälvor, omgjutna med himmelens nåd, bär den Herra, som sol och måne och alla skapade ting tjänar i all tid.
Quem terra pontus ethera
colunt adorant predicant
trinam regentem machinam
claustrum marie baiulat
Honom som jord, hav, himmel
vördar, tillber, predikar,
som styr en tredelad maskin,
(honom) bär Maria innesluten.
Beata mater munere. Heliga moder (Glosa: det är du, O jungfru Maria) av sådan gåva, under vars kveds ark den högste mästaren (Glosa: det är Kristus, världens skapare) är inlåst eller instängd, hållande världen i sin näve.
Cui luna sol & omnia
deserviunt per tempora
perfusa celi gracia
gestant puelle viscera
Honom som måne, sol & allt
tjänar i alla tider,
övergjuten av himlens nåd,
(honom) bär flickans inälvor.
Beata celi nuncio &c. Helig är du, Maria, som fruktsam gjordes av den helga anda, med det himmelska budet, ängeln, du från vars kved har gått ut (Glosa: det är född) den av alla hedningar åstundade (Glosa: Det är Kristus som av jungfrun är född, och av alla åstundad. Glosa: Allrahelst av patriarkerna och profeterna, som av den helga Anda förstod att han skulle födas).
Beata mater munere
cuius supernus artifex
mundum pugillo continens
ventris sub arca clausus est
Saliga moder, med sådan gåva:
den högste konstnären
hållande världen i sin lilla hand
är instängd i din livmoders ark.
Maria mater gracie. O Maria, nådens moder, och misskundsamhetens moder, värna oss mot ovännen, och anamma oss i dödens stund.
Beata celi nuncio
fecunda sancto spiritu
desideratus gentibus
cuius per alvum fusus est
Saliga, av himlens sändebud
befruktad med helig ande,
ur vars moderliv utgjöts
den av folken efterlängtade.
Ära vare dig, Herre, som född är, av jungfrun, med fadern och den helga Anda, evärdeligen utan ände. Amen.
Maria mater gracie
mater misericordie
tu nos ab hoste protege
et hora mortis suscipe
Maria, nådens mor,
barmhärtighetens mor,
skydda oss mot fienden
och tag emot oss i dödens stund.
Gloria tibi domine
qui natus es de virgine
cum patre et sancto spiritu
in sempiterna secula.
Amen.
Ära åt dig, Herre
som föddes av jungfrun
med Fader och Helig Ande
i evärdeliga evigheter.
Amen.
Jungfru Marie örtagård:
Benedictum marie corpus &c. Här gör ängeln den fagraste predikan, om jungfru Marie fägring, liknande hennes lekamen vid det renaste kar, och hennes själ vid den klaraste sol, och hur Guds kärlek var ritad i jungfruns själ. Och jungfruns själ var prydd med tre andliga dygder. Och så som Gud och de heliga änglarna gladdes över jungfrun i himmelriket, så gladdes också människorna i jorderiket. Och om någon som var böjd för synd såg denna jungfru, så utsläcktes direkt syndens låga.
Ängelns diktamen (torsdag 1):
Marias välsignade lekamen liknas lämpligtvis med det renaste kar, och hennes själ vid den klaraste lykta. Och hennes hjärna vid en vattenkälla som först springer upp högt, och sedan far ner i djupan dal. Ty när jungfrun kom till den ålder i vilken hon förstod den sanna Guden vara i himmelriket, och att han hade skapat alla ting, och särskilt människan, till sin evärdeliga heder, och att han skulle vara den allra rättvisaste domare, då uppsprang förståelsen ur jungfruns hjärna upp i himmelrikets höjd, som ett vatten av en uppvällande källa, och löpte ner, dädan i dalen, som var hennes ödmjukaste lekamen.
För så som kyrkan sjunger att Guds Son har varit utgången av Fadern och återgången till Fadern, trots att de aldrig någon gång var skilda från varandra, så var det också med jungfruns förståelse, som ideligen for upp i himlarnas höjd, grep Gud stadigt om tronen, och kom åter tillbaka till sig själv, omfamnad av hans sötaste kärlek. Och denna kärlek höll hon stadigt, med skäligt hopp och gudomlig räddhåga, för att själva kärleken så skulle upptända hennes egen själ att hon började brinna i Guds älskog som av den mest brännande eld. Jungfrun lät också sin förståelse så underkasta kroppen under själen, till Guds tjänst, att kroppen lydde henne med all ödmjukhet.
O, hur raskt jungfruns förståelse grep Guds kärlek, och gömde den i sig, snällt, som det dyrast liggande fä, som om någon lilja blev planterad, som med tre rötter fäste sig i jorden, och uppräckte tre lusteliga blommor, till hugnad låtande sig skådas. Så var det med den gudomliga kärleken inplanterad i denna jord, vår jungfru, att den fäste sig i henne med tre de starkaste dygder, så som med tre rötter, som han likväl gjorde jungfruns kropp stark med, och prydde jungfrun, hedrande till själen, med tre prydnader, som med tre skinande blomster, till Guds glädje, och till änglarnas som skådade henne.
Hennes första kroppsliga styrka, den måttliga återhållsamheten, tempererade så mat och dryck i henne, att inget skulle dra henne från Guds tjänst på grund av något överflöd. Och aldrig vart hon vanmäktig inför det hon skulle göra, på grund av någon omåttlig återhållsamhet.
Den andra styrkan tempererade hennes vakenhet, och gjorde hennes kropp så måttfull, att hon aldrig på grund av sömnbrist tyngdes av sömnens tyngd när hon borde vara vaken, och inte heller förkortade hon på minsta punkt sina vakna timmar för ett överflöd av sömn.
Hennes starka naturs tredje styrka gjorde själva jungfrun så stadig att hon på samma sätt tålde kroppslig motgång och arbete, och kroppens förgängliga salighet, så att hon aldrig sörjde över kroppens motgång och aldrig gladdes över dess salighet.
Därutöver var den första prydnaden, med vilken den gudomliga kärleken prydde jungfrun till själen, att hon i sin håg, dyrare än alla tings fägring höll den lön som Gud skulle ge sina vänner. Och därför misshagade henne jorderikets rikedomar, som det värst luktande träck.
Och det prydde hennes själ, som den andra prydnaden, att hon skådade fullkomligt, i sitt förstånd, hur olika världens heder är den andliga, för vilket hon styggdes att höra världslig ära, som ruttet väder, som med sin fula lukt ofta utsläcker många människors liv.
Men det ärade hennes själ som en tredje prydnad, att hon räknade som allra sötast i hjärtat alla ting som var Gudi behagliga, och dem beskare än galla som för Gud tvärtom var förhatliga. Och därför drog själva jungfruns vilja henne så fullkomligt till åstundan av den sanna sötman, att det inte ankom henne att efter detta liv smaka andlig beskhet.
Sannerligen, av dessa prydnader syntes jungfrun själv vara så fagert prydd i själen, över alla skapade ting, att skaparen behagade fullkomna alla sina löften med hjälp av henne. Ty hon var så styrkt i kärlekens dygd, att hon inte slöade i några goda gärningar. Och aldrig förmådde ovännen henne komma till synd i minsta punkt. Och därför kan man sannerligen tro, att så som hennes själ var det allra fagraste för Gud och änglar, så var också hennes kropp det allra skönaste i alla de människors ögon,som såg henne.
Och så som Gud och änglarna gladdes över hennes vänlighet, så var också hennes kroppsliga allra vackraste fägring nyttig och hugnelig för alla som åstundade att se henne i jorderiket, eftersom gudliga människor som såg med vilken stor kärlekshetta hon tjänade Gud, blev desto hetare till Guds heder, men i dem som var raskast till att synda, utsläcktes syndahettan av hennes ords och åthävors höviskhet så länge som de henne såg.
Jungfru Marie örtagård:
Och för en sådan nåd, som jungfrun av Gud given var, prisar jungfrukören denna jungfru med en ny lovsång, som de säger i responsoriet Sancta et immaculata.
Helig och osmittad jungfrudom (Glosa: Doctores tyder här “virgo” för “virginitas” och säger så: helig och osmittad jungfru), med vad lovsång och pris skall jag dig framföra eller nämna, det vet jag icke, förty att du gav oss den av ditt sköte, som himlarna icke förmådde begripa.
V. Benedicta tu välsignad vare du, O Maria, ibland kvinnor, och välsignad vare ditt kveds frukt.
Systrarnas sång:
RESPONSORIUM
Sancta et immaculata
virginitas,
quibus te laudibus
referam
nescio,
Quia quem celi
capere non poterant,
tuo gremio contulisti.
Benedicta tu
in mulieribus
et benedictus fructus
ventris tui.
Quia quem celi
capere non poterant,
tuo gremio contulisti.
Heliga och obefläckade
jungfrudom,
vilka lovsånger till dig
jag skall kunna bära fram,
vet jag inte,
ty den som himlarna
ej kunde rymma
frambar du av ditt sköte.
Välsignad är du
bland kvinnor
och välsignad frukten
av din livmoder,
ty den som himlarna
ej kunde rymma
frambar du av ditt sköte.
Jungfru Marie örtagård:
Nulla lingua, Här uppenbarar ängeln jungfruns snille, och hur hennes förstånd var upplyft till allsmäktig Gud, och bevarade hans kärlek och budord. Och åstundade hon kärligen att lida allsköns bedrövelse för Guds kärleks skull, så nalkades jungfrun i denna kärleken Gud, så att Gud Fader gav henne sin son när hon svarade ängeln, sägande Ecce ancilla domini. Och i samma stund tillfogades gudomen till mandomen i jungfruns liv, och blev Gud Faders son, och sannerligen jungfruns son.
Ängelns diktamen (torsdag 2):
Ingen tunga kan ymnigas att kungöra hur snällt den ärofulla jungfruns sinne och förstånd grep själve Gud i densamma punkt i vilken hon först hade hans kännedom, emedan det för varje mänskligt sinne är vanmäktigt att tänka hur mångfaldigt densamma jungfruns välsignade vilja undergav sig Guds tjänst. Ty henne behagade det lusteligt att fullkomna allting som hon förstod kunde behaga Gud, eftersom jungfrun förstod att Gud ej skapat henne för hennes egen skull, till kropp och själ, och gett henne den fria viljans självsvåld att ödmjukt lyda gudomliga budord eller stå emot dem efter behag. Och därför stadgade den ödmjukaste jungfruns vilja, för goda gärningar nu tagna medan hennes liv räckte, att tjäna Gud med all kärlek, även om henne inte skulle givas något annat av honom.
Men när hennes förstånd förmådde att gripa, att han, alla tings skapare, jämväl skulle värdigas att varda själarnas återlösare, de som han skapat, och att han inte med annat begärde att sig återgäldas, för så stort arvodes lön, än med själva själarna, och att varje människa har frihet i viljan att blidka Gud med goda gärningar eller reta honom med onda gärningar, så började genast jungfruns vilja att vaksamt styra hennes lekamen i världens böljor, så som en snäll styrman.
Ty så som styrmannen räds att skeppet måtte skadas av böljornas stötar och havssvalgen; och skärens klippor, mot vilka skeppen ofta sönderlösas, näppeligen bortgår från hans åminne – tågen och alla skeppsredskapen fäster han stadigt; hans ögon skådar ideligen hamnen, i vilken han åstundar att vilas efter arbetet; jämväl begär han högst, att godset satt i hans skepp måtte komma till gagn för den sanne ägaren, som han mest älskar – så var det andligen med denna snällaste jungfru, sedan hon fått kunskap om Guds budord: Direkt började hennes vilja att styra hennes lekamen efter deras blåst, med all vaksamhet.
Hon räddes ideligen samboende med sin nästa, för att inte deras sällhet eller motighet, som liknas vid världens böljor, skulle göra henne för tung för Guds tjänst, med ord eller gärningar. Hon antvardade ideligen sitt åminne alla ting som är förbjudna i Guds lag, och flydde dem med all vaksamhet, så att de inte andligen skulle förtappa hennes själ, som ett grymt havssvalg.
Sannerligen, denna lovvärda vilja tämjde jungfrun, återhållande hennes sinne, så att hennes tunga aldrig rördes till onyttig talan. Och hennes höviskaste ögon var aldrig upplyfta till skådandet av något onyttigt. Och hennes öron gav endast vakt på de ting som tillbör Guds ära. Och ej uträckte hon händer och fingrar utom till sin egen eller sina jämkristnas nyttighet. Och aldrig lät hon sina fötter röras till ett fjät, utan att han hade föreskådat vilken nyttighet som därav skulle framkomma.
Därutöver åstundade jungfruns vilja att gladligen tåla all världslig bedrövelse, så att hon måtte komma till säkerhetens hamn, som är Gud Faders sköte, det åstundande utan återvändo, att åt Gud, som henne var allra kärast, skulle återgäldas heder och glädje av hennes själ, för det att han hade skapat henne. Och fördenskull att jungfruns vilja aldrig vanskades i någon godhet, så upphöjde Gud – som alla goda ting framgår ur – henne högeligast i alla dygders höjd, och lät henne ljusast skina med alla dygders sken.
Vad skall man då undra över att Gud älskade denna jungfru över alla, emedan – henne ensam undantagen – han visste att ingen människa skulle födas av man och kvinna, vilkens vilja ej måtte stundom varda böjd till dödlig synd, eller förlåtlig.
O, hur mycket detta skepp, som var jungfruns lekamen, nalkades den åstundeligaste hamnen, som är Guds Faders boning, när Gabriel, som kom till henne, sade: “Hell dig, full med nåd”. O, hur höviskt Gud Fader antvardade jungfrun sin son, utan mans tillgärd, när hon svarade ängeln: “Varde mig efter dina ord”. Ty genast blev gudomen enad med mandomen, och den sanne Gud Faders son är gjord människa och jungfruns son.
Jungfru Marie örtagård:
Och därför lovsjunger kören innerligen allsmäktig Gud för sådan nåd som i jungfrun är gjord, sägande i responsoriet Videte miraculum:
O, alla kristna människor, se här ett järtecken, att Guds moder avlade och är jungfru, ej vetandes någon mans sällskap, stående betyngd, Maria med ädel börd, och hon visste sig vara en glad moder, som inte visste sig vara någon mans hustru.
V. Hec speciosum. Denna moder, som också är jungfru, avlade, i renlevnadens inälvor, den vänaste son, i välskapnad över alla människors söner. Och hon, som är välsignad evärdeligen, frambar åt oss Gud och människa, i sin välsignade börd.
Systrarnas sång:
RESPONSORIUM
Videte miraculum,
mater domini
concepit virgo
virile ignorans
consorcium,
Stans onerata
nobili onere
maria,
et matrem
se letam congnovit,
que se nescit
uxorem.
Hec speciosum forma
pre filiis hominum
castis concepit
visceribus
et benedicta in eternum
deum nobis protulit
et hominem.
Stans onerata
nobili onere
maria,
et matrem
se letam congnovit,
que se nescit
uxorem.
Se miraklet,
Guds moder
blev havande som jungfru,
okunnig om manligt
sällskap.
Stående tyngd
av ädel börda
var Maria,
och mor
kände hon sig glad vara,
som inte visste sig vara
hustru.
Denna gestalt, mer bildskön
än människornas barn
avlade hon obefläckat
i moderlivet,
och välsignad i evighet
frambar hon åt oss en gud
och en människa.
Stående tyngd
av ädel börda
var Maria,
och mor
kände hon sig glad vara,
som inte visste sig vara
hustru.
Jungfru Marie örtagård:
O coniunctionem pulcherrimam &c. Här säger ängeln att jungfrun var full med den helga Anda i själ och kropp, och hur hon liknas vid den brinnande busken som Moses såg, som brann hett, utan någon skada. Så brann också jungfruns kropp i hetaste kärlek till allsmäktig Gud, över vilket Gud gladdes, och alla patriarker, profeter, och otaliga andra Guds vänner. Och för den kärleken som jungfrun så brinnande hade till Gud, värdigades Guds Son ingjuta sig i alla hennes kropps lemmar, där sig anammande mandom, och av jungfrun födas i all höviskhet.
Ängelns diktamen (torsdag 3):
O, fagraste förening, och värdigast allt lov, eftersom Jungfruns lekamen var Guds Sons härbärge i jorderiket. Men i himmelrike var den helga trefaldighet hans boning, och ändock har han makten överallt. Jungfrun var full av den den helga Anda i kropp och själ, och den helga Anda var i Fadern. Han var också i Sonen som var gjord till människa, och denna Guds Son hade inte bara sin boning i de jungfruliga inälvorna i världen, utan också i Fadern och den helga Anda i himmelriket, och Fadern med den helga Anda hade sin boning i den människoblivna Sonen i världen, även om endast Sonen, sann Gud, tog sig mänskligt kött. Och även om han höljdes för människans åsyn, så syntes han alltid uppenbar och densamme för änglarna i sin eviga boning.
Därför skall alla som har den rätta tron glädjas av den outsägliga förening som gjordes i jungfrun, den förening med vilken Guds Son tog sig mänsklig kropp av hennes kött och blod, där gudomen blev gjord till ett med mandomen, och sann mandom enad med gudom.
Sannerligen, i denna täckaste förening är ej gudomen minskad i Sonen, och ej jungfrudomens helhet i modern. Därför blygs och räds de som ej tror att skaparens allsmäktiga makt kan förmå göra dylika ting, eller räknar med att hans godhet ej ville göra dylika ting för människosläktets återlösning om han kunde.
Och om han tros ha gjort sådana ting av sin makt och godhet, varför älskas han ej fullkomligt av dem som inte tvivlar på att han har gjort dylika ting åt sig? Ge akt på era hjärtan, och förstå, att såsom den världslige herre vore värd den mesta älsklighet, som, medan han själv nyttjade den mesta heder och rikedoms ymnighet, hörde sin vän tvingas av smälek och uppbragdheter, och då tog all hans skam över sig själv, därtill att den vännen skulle hållas i heder, och densamme herren, när han sedan fick reda på att vännen bedrövades av fattigdom, underkastade sig själv fattigdom för att göra sin vän överflödande rik, och därefter, när han såg den vännen osaligen ledas till en död han ej skulle förmå att undkomma om inte någon skulle dö frivilligt för hans skull, antvardade sig själv i döden, så att den till döden dömde måtte saligen leva.
Och fördenskull att i dessa tre saker företes den högsta älskligheten, och så att ingen skall förmå att säga att någon människa i världen ska ha företett sin vän mer kärlek än själva skaparen, som är i himmelriket och gjorde dessa tre och tålde dem för människans skull, därför böjde själve Gud sitt välde, nederfarande i jungfuns kved, ej ingångande endast i en del av hennes lekamen, utan ingjutande sig i jungfruliga inälvor över hela hennes lekamen, å det höviskaste skapande sig mänsklig kropp av uteslutande jungfruns kött och blod.
Och därför liknas den utvaldaste modern lämpligt vid den lågande busken, som Moses såg låga och ej skadas av lågan. Ty så som den som i busken dvaldes så länge att han gjorde Moses troende och lydig i de ting han sade honom, och svarade honom, som frågade efter namnet: “Jag är den jag är, det är mitt namn evärdeligen”, så dvaldes densamme i jungfrun så lång tid som nödvändigt är för andra barn att dväljas i moderliga inälvor före deras födsel.
Och jämväl, så som densamme Guds Son, när han avlades, ingick med sin gudom över hela jungfruns lekamen, och så som när han föddes, att han utgick med gudom och mandom – så som den goda luktens söthet av hela rosen – så var han också ingjuten över hela jungfuns lekamen, med jungfruns ära blivande hel i modern.
Så eftersom Gud och änglarna och därefter förste mannen och efter honom patriarker och profeter och otaliga andra Guds vänner gladdes över det, att den busken, som var Marias lekamen, skulle bli så brinnande i kärlek att Guds Son ville värdigas så ödmjukt gå in i den, och så länge dväljas i den, och så höviskt gå ut från den, därför är det värdigt att människorna som nu lever skall glädjas med all håg.
Ty så som Guds Son med Fader och den helga Anda, sann och odödelig Gud, gick in i denna buske, tagande dödligt kött i den för dem (människorna), så borde de fly till jungfrun med all raskelighet, så att, med hennes bön, det evärdeliga livet återges dem som nu är dödliga, och dessutom förtjänar evärdelig död för sina synder.
Och så som Gud dvaldes i jungfrun för att hans kropp ej skulle ha någon vank i ålder eller leder, snarare än andra barns kroppar, för att han väldigt skulle övervinna djävulen, som svikligen hade underkastat alla sin grymhets herradöme, så ber också människorna henne ödmjukt att hon skall gömma dem i sitt värn, så att det ej skall hända dem att falla i djävulens snara.
Och så som Gud gick ut från jungfrun in i världen, för att han för människorna skulle öppna himmelrikets port, så ber de också henne ödmjukt, att hon skall värdigas vara dem närvarande till hjälp i deras utgång från denna vrånga värld, ombesörjande dem en ingång i sin signade sons evärdeliga rike. Amen.
Jungfru Marie örtagård:
Och för detta prisar och hedrar kören jungfrun med responsoriet Felix namque:
O, allra heligaste jungfru Maria, för denna saks skull är du säll, eftersom av dig är upprunnen rättvisans sol, Kristus, som är vår Gud.
V. Ora pro populo, O, Maria, bed för allmogen, och för klerkerna, bed också för det gudliga kvinnkönet. Låt dem alla utröna din hjälp, varhelst de är som högtidligen gör din åminnelse.
Systrarnas sång:
RESPONSORIUM
Felix namque es
sacra virgo maria,
et omni laude dignissima,
Quia ex te
ortus est sol iusticie,
christus deus noster.
Ora pro populo,
interveni pro clero,
intercede pro devoto
femineo sexu,
senciant omnes
tuum iuvamen,
quicumque celebrant
tuam commemoracionem.
Quia ex te
ortus est sol iusticie,
christus deus noster.
Gloria Patri
et Filio
et Spiritui Sancto,
Quia ex te
ortus est sol iusticie,
christus deus noster.
Därför är du lyckosam
heliga jungfru Maria,
och värdigast allt lov,
ty genom dig
har rättvisans sol gått upp,
Kristus vår Gud.
Bed för folket,
inskrid för prästerna,
medla för det hängivna
kvinnliga könet,
så alla kan känna
din hjälp,
vilka som än firar
din åminnelse,
ty genom dig
har rättvisans sol gått upp,
Kristus vår Gud.
Ära åt Fadern
och Sonen
och den Helige Ande,
ty genom dig
har rättvisans sol gått upp,
Kristus vår Gud.
Jungfru Marie örtagård:
Gaude eternaliter. Här lovas och prisas jungfrun för sin stora dygd och ära, och stora hugnad, eftersom hon är ymnig åt alla, åt Gud och änglar och även åt människor i jorderiket.
Gaude eternaliter. Gläds evärdeligen, osmittade moder Maria, du som är gjord allt åt alla (det är i överflöd åt alla). Du är den helga trefaldighets högsta ära, åt änglarna är du den största fröjd; åt fångarna är du befrierska; åt dem som sjuka är, är du läkerska; åt de övergivna och bedrövade, hugsvalerska; åt de rättvisa är du främjerska; åt syndarna är du hjälperska; åt Guds son är du moder. Välsignad vare du evärdeligen, och välsignat vare ditt kveds frukt.
Systrarnas sång:
ANTIFON
(Luk. 1:46-55)
Gaude eternaliter
intacta mater
que omnibus omnia facta es:
Trinitati summa gloria,
angelis leticia,
captivis liberatrix,
egrotantibus curatrix,
desolatis consolatrix,
iustis promotrix,
reis adiutrix,
filio dei genitrix.
Benedicta sis tu perhenniter
et benedictus fructus
ventris tui.
Gläds för evigt,
orörda moder,
som är allt för alla:
Treenighetens högsta ära,
änglarnas glädje,
fångars befrierska,
sjukas boterska,
övergivnas trösterska,
rättvisas främjerska,
anklagades hjälperska,
Guds Sons föderska.
Välsignad är du för alltid,
och välsignad är frukten
av din livmoder.
Magnificat anima mea
Dominum
Min själ upphöjer
Herren,
Et exsultavit spiritus meus
in Deo salutari meo.
och min ande jublar
åt Gud min frälsare,
Quia respexit
humilitatem acillæ suæ,
ecce enim ex hoc
beatam me dicent
omnes generationes.
för han ser till
sin tjänarinnas ringhet
och se, efter detta
skall de kalla mig salig,
alla släktled,
Quia fecit
mihi magna
qui potens est,
et sanctum nomen eius.
för han gör
stora saker med mig,
han som är mäktig,
och heligt är hans namn,
Gaude eternaliter...
Gläds för evigt...
Et misericordia eius
a progenie
in progenies,
timentibus eum.
och hans barmhärtighet
varar från släkte
till släkte,
bland dem som fruktar honom.
Fecit potentiam
in brachio suo,
dispersit
superbos mente cordis sui.
Han gör storverk
med sin arm,
han förskingrar de som har ett
högmodigt sinne i sina hjärtan.
Deposuit potentes
de sede,
et exaltavit humiles.
Han avsätter mäktiga
från sina säten,
och upphöjer oansenliga.
Esurientes
implevit bonis,
et divites dimisit
inanes.
Hungriga
mättar han med det goda,
och rika skickar han bort
tomhänta.
Gaude eternaliter...
Gläds för evigt...
Suscepit Israel
puerum suum,
recordatus
misericordiæ suæ.
Han tar sig an Israel,
sitt barn,
efter att ha besinnat
sin barmhärtighet,
Sicut locutus est
ad patres nostros,
Abraham et semini eius
in sæcula.
som det sades
till våra fäder,
Abraham och hans säd
för evigt.
Gloria Patri
et Filio
et Spiritui Sancto
Ära åt Fader
och Son
och Helig Ande,
sicut erat in principio
et nunc et semper
et in sæcula sæculorum.
Amen.
som det var i begynnelsen
och nu och alltid
och i evigheters evighet.
Amen.
Gaude eternaliter...
Gläds för evigt...
Jungfru Marie örtagård:
Benedicamus. Här sjunger kören en lovsång till den lilla pilten Jesus, som diade eller sög på den ödmjukaste pigans jungfruliga spenar.
Textus. Benedicamus devotis. Vi välsignar med lovsång av gudomlig håg den obegripliga Herren Jesus Kristus, sugande ödmjukaste lilla pigans jungfruliga spenar.
Deo dicamus. Vi säger lov och tack till Gud.
Systrarnas sång:
BENEDICAMUS DOMINO
Benedicamus
devotibus mentibus
sugenti humilime
puellule
virgineas mamillas,
immenso domino.
Deo dicamus gracias
Vi välsignar
med hängivna sinnen
den som ödmjukt suger
den lilla flickans
jungfruliga bröst,
den omätlige Herren.
Vi tackar Gud.
Jungfru Marie örtagård:
Vår Frus lov
Ave stella matutina. Hell dig, morgonstjärna, syndares läkedom, världens furstinna och drottning, allenast värdig att kallas jungfru. Mot ovännens skott, sätt hälsans sköld, din dygds tecken. O, Guds utvalda brud, var oss rätt väg till evärdelig glädje. Amen.
Ave stella matutina
peccatorum medicina
mundi princeps et regina
sola virgo digna dici
contra tela inimici
clipeum pone salutis
tue titulum virtutis
O sponsa dei electa
esto nobis via recta
ad eterna gaudia
Var hälsad, morgonstjärna,
syndares medicin,
världens furstinna och drottning,
jungfru är endast du värdig att kallas.
Mot fiendens spjut
sätt frälsningens sköld,
din dygds tecken.
O, Guds utvalda brud
var rätt väg åt oss
till evig glädje.