Ängelns diktamen
och systrarnas sång
i Jungfru Marie örtagård
Del 6, fredag.
Jungfru Marie örtagård:
Tills denna här dagen i veckosången har jungfruns kör efterföljt jungfrun med stor lovsång av hennes stora glädje. Nu begynner mörka skyn gå för solens sken. Det är ment att sorgen nederkväver glädjen, när sorgens svärd nalkas jungfruns själ, när hon såg sin käraste son och gud lida bitterligaste pina och beskaste död. Och härav gör jungfruns kör åminnelse i allan denna dag i sången, varkunnande sig över sorgfulla modren, över sonens plåga och bitterliga död.
Och begynnas ty invitatorium Regem virginis. Och sammankallas här hela kören till att hedra och ära välsignade jungfruns son, för oss korsfäst.
textus Regem virginis filium, O ni alla kristi jungfrur, kom samman och hedra och ära konungen, som är jungfruns son, för oss korsfäst.
Systrarnas sång: hymn Relictis &c. I första versen i denna hymn sägs hur de skola vara skipade, som vill tänka på jungfruns sons pina.
INVITATORIUM
Regem virginis filium
pro nobis crucifixumKungen, jungfruns son,
för oss korsfäst,Venite adoremus. kom, låt oss tillbedja. (Psalm 95) Venite, exsultemus Domino,
jubilemus Dei salutari nostro:
præoccupemus faciem eius
in confessione,
et in psalmis
jubilemus ei.Kom, låt oss glädjas åt Herren,
låt oss fröjdas Gud vår frälsning,
låt oss träda in inför hans ansikte
i bekännelse,
och med psalmer
lovsjunga honom.Regem virginis filium
pro nobis crucifixumKungen, jungfruns son,
är för oss korsfäst.Quoniam Deus magnus Dominus,
et Rex magnus super omnes deos:
quoniam non repellet Dominus
plebem suam,
quia in manu eius sunt
omnes fines terræ,
et altitudines montium
ipse conspicit.Ty Herren är en stor Gud,
och en stor konung över alla gudar,
eftersom Herren inte stöter bort
sitt folk,
ty i hans hand är
alla jordens ändar,
och bergshöjderna
ser han själv.Venite adoremus. Kom, låt oss tillbedja. Quoniam ipsius est mare,
et ipse fecit illud,
et aridam fundaverunt
manu eius:
venite, adoremus,
et procidamus ante Deum:
ploremus coram Domino,
qui fecit nos:
quia ipse est Dominus Deus noster,
nos autem populus eius,
et oves pascuæ eius.Ty hans är havet,
och han själv har gjort det,
och det torra har han grundlagt
med sin hand.
Kom, låt oss tillbedja,
och nederfalla för Herren,
låt oss gråta hos Herren
som gjort oss,
ty han själv är Herren vår Gud,
men vi är hans folk,
och hans får på bete.Regem virginis filium
pro nobis crucifixumKungen, jungfruns son,
är för oss korsfäst.Hodie, si vocem eius audieritis,
nolite obdurare corda vestra,
sicut in exacerbatione
secundum diem tentationis
in deserto:
ubi tentaverunt me patres vestri,
probaverunt, et viderunt opera mea.Idag, om ni hör hans röst,
förhärda inte era hjärtan,
som i förbittring,
som på frestelsens dag
i öknen,
där era fäder frestade mig,
prövade mig, och såg mina verk.Venite adoremus. Kom, låt oss tillbedja. Quadraginta annis proximus fui
generationi huic, et dixi:
Semper hi errant corde:
ipsi vero non cognoverunt vias meas,
quibus iuravi in ira mea,
si introibunt in requiem meam.Fyrtio år var jag närmast
detta släkte, och sade:
De går alltid vilse med hjärtat,
de har verkligen inte känt mina vägar;
så jag svor i min vrede:
De skall icke komma in i min vila.Regem virginis filium
pro nobis crucifixumKungen, jungfruns son,
är för oss korsfäst.Gloria Patri et Filio
et Spiritui Sancto
sicut erat in principio
et nunc et semper
et in sæcula sæculorum.
Amen.Ära åt Fadern och Sonen
och den Helige Ande,
som det var i begynnelsen
och nu och alltid
och i evigheters evighet.
Amen.Venite adoremus. Kom, låt oss tillbedja. Regem virginis filium
pro nobis crucifixumKungen, jungfruns son,
för oss korsfäst,Venite adoremus. kom, låt oss tillbedja.
Jungfru Marie örtagård:
Relictis mundi &c. Låt oss omvända, i våra själar, jungfruns sons pina, övergivande all världens dravel, fåfäng lek och onyttig glädje.
glosa Detta är så ment, att den människa som vill fruktsamligen tänka på guds pina, då skall hon utestänga av sitt hjärta all löshet, och allt världsligt dravel, i lek, stim och fåfäng glädje som hon sett eller hört. Detta är mot dem som i kören har sig ostadiga i behag och löje, eller kåthet och fåfänga behag.
Relictis mundi frivolis
iocis vanisque gaudiis
revolvamus in animis
nati tormenta virginisEfter att ha övergett världens frivola
skämt och fåfänga glädje
skall vi återvända i själen
till jungfruns sons plågor.
I den andra versen sägs hur herren Jesus rensade våra synder med (treggehanda) tre sorters vatten.
Qui vere Omkringvänd jungfruns sons pina i våra själar, vilken sannerligen oss – som smittade var i månfaldig synd – rensade med (treggehanda) trenne vatten, som är med tårar, svett och blod.
Qui vere lympha triplici
fletu sudore sanguine
mundavit nos multiplici
coinquinatos crimineHan som sannerligen med trefaldig vätska,
med tårar, svett och blod,
renat oss, mångfladigt
besudlade av synder.
I tredje versen sägs hur jungfruns hjärta sargades av sin sons mångfaldiga pina.
Pensemus Låt oss akta och överväga moderns skälvande hjärtas allra vassaste törnen, när hon såg sonens lekamen lida så mångfaldiga pinor.
Pensemus matris tremuli
spinas cordis acerrimas
dum vidit corpus filii
penas pati quam plurimasLåt oss tänka på moderns darrande
hjärtas bittraste taggar
när hon såg sonens kropp
uthärda så många plågor.
I fjärde versen sägs hur livets källa torkades, och herren skänktes galla istället för honung.
Fons vite Livets källa, som ger livets dryck, torkades och vissnade,vilken, på korset hängande, gavs galla istället för honungskaka, när han klagade sig törsta.
Fons vite siti aruit
qui vite potum tribuit
cui fel pro favo redditur
dum de siti conqueriturLivets källa förtorkade av törst,
den som skänkte livets dryck,
åt vilken gavs galla istället för honung
när han klagade över törst.
I femte versen sägs att sonens sorg ökades av modrens bedrövelse, och modrens sorg ökades av sonens (obrygdelse) smälek.
Ausit dolores Moderns sorg förökade sonens bedrövelse, och den (obrygdelse) smädelse och pina som sonen led förökade moderns bedrövelse.
Auxit dolores filii
dolor matris & auctus est
matris dolor obprobriis
que cum penis perpessus estSonens smärtor ökade
av moderns smärta, och den ökade,
moderns smärta, av smädelserna
som han med pinorna genomled.
I sjätte versen beder kören Jesus Kristus att hans pina och kärlek måtte genomgå alla deras hjärtan.
Sic corda nostra O herre Jesu Kriste, så genomgånga vårt hjärta med din bitterliga pina, att din sanna älsklighet måtte innebygga alltid i oss.
Maria mater gracie O Maria, nådens moder, och misskundsamhetens moder, värna oss mot ovännen, och anamma oss i dödens stund.
Sic corda nostra penetret
o ihesu tua passio
ut semper nos inhabitet
tua vera dileccioSå må det våra hjärtan genomborra,
O Jesu, ditt lidande,
för att den alltid skall bo i oss,
din sanna kärlek.
Maria mater gracie
mater misericordie
tu nos ab hoste protege
et hora mortis suscipe
Maria, nådens mor,
barmhärtighetens mor,
skydda oss mot fienden
och tag emot oss i dödens stund.
Ära vare dig, Herre, som född är, av jungfrun, med fadern och den helga Anda, evärdeligen utan ände. Amen.
Gloria tibi domine
qui natus es de virgine
cum patre & sancto spiritu
in sempiterna secula.
Ära åt dig, Herre
som föddes av jungfrun
med Fadern och den Helige Ande
i evärdeliga evigheter.
Amen. Amen.
Gloriosa virgo Maria Här lär guds ängel christi jungfrur tåliga sig bevisa, i allom motgång, och sätter, åt jungfrurna, guds moder för dem, som en spegel, vilken ibland bedrövelsen var, som rosen är ibland törnet. Säger ock ängelen att guds räddhåga var jungfruns första bedrövelse. Jungfrun, lärd av den helga anda och profeternas ord, att Kristus skulle födas och lida pina, sörjde mångfaldigt, långt förrän hon visste sig varda skola hans moder. Och liksom jungfrun hade outsäglig glädje i Jesu Kristi födsel och avling, så ymnigades i henne bedrövelsen i hans tillstundande pina, och då, likaväl i all bedrövelse, var hon stadig blivande, som rosen ibland törnet.
Ängelns diktamen (fredag 1):
Den ärofulla jungfru Maria sägs hava rädits vid ängelens tilltalan. Hon, vilken sannerligen ingen räddhåga hade för sin kropps våda. Utan hon räddes ovännens svek, till skada för hennes själ. Vadan sannerligen kan förstås, att när hon kom till så stor ålder att hennes sinne och förstånd förmåtte att begripa Guds viljas insikt, direkt så som började älska gud fullkomligt, så jämväl började hon att rädas honom skäligen.
Ty må denna jungfru bekvämligen kallas en blomstrande ros, fördenskull att så som rosen växer mellan törnena, så denna hederliga jungfru växte mellan bedrövelserna. Och såsom, hur mycket mer rosen utvidgar sig, växande, så mycket starkare och vassare varder törnena, så ock denna utvaldaste rosen Maria: hur mycket mer hon växte i åldern, med så mycket vassare och hårdare bedrövelsernas törnen stacks hon.
Sannerligen, vår Herres räddhåga var hennes första bedrövelse efter barndomens ålder.Ty att hon bedrövades med mesta räddhåga, ej allenast åt hur hon skulle skipa sig till att fly synden, utan än jämväl hur hon skulle skäligen fullkomna goda gärningar. Och även om hon med all vaksamhet skipade sina tankar, ord och gärningar till Guds heder, så räddes hon att någon vansklighet skulle vara i dem.
Skåden därför, usla och syndiga män, vilka som oåtervändeligen göra, djärvt själv-viljande, mångfaldiga synders vrångligheter, hur stor pina och mångfaldig osalighet de sammanlägga sina själar, när de se att denna ärofulla jungfru, lottlös av varje synd, fullkomnade med räddhåga sina gärningar, åt Gud över alla ting täckeliga.
När hon därefter förstod av profeternas skrifter att Gud ville köttslig varda, och att han skulle pinas med så mångfaldig pina i det tagna köttet, genast tålde hon en stor bedrövelse för den brännande kärlek hon hade till Gud i sitt hjärta, trots att henne ej kunnigt var att hon skulle varda hans moder.
Men när hon kom till den ålder att Guds son hade blivit hennes son, och hon kände att han i hennes livmoder hade, av henne, tagit den kropp som skulle uppfylla profeternas skrifter, då syntes den lättaste rosen Maria mer utvidgas och växa i sin fägring. Och bedrövelsernas törnen som vasst stang henne, blev dagligen starkare och vassare. Ty att så som henne var mycken och otalig glädje när hon avlade Guds son, så jämväl mångfaldig bedrövelse stötte hennes håg, i åminne av hans grymma pina som skulle komma.
Jungfrun gladdes eftersom hennes son skulle återleda, med sann ödmjukhet, sina vänner till himmelrikets rikes ära, de vilka den förste mannen hade förskyllt helvetets pina med sin högfärd.
Men hon sörjde, ty att så som mannen hade syndat i alla sina lemmar med onda begär, så före-visste hon att hennes son skulle fullgöra, för mannens synd i världen, med sin egen lekamens beskaste död.
Jungfrun gladdes, ty att hon hade avlat sin son utan synd och köttets lusta, vilken hon jämväl födde utan värk.
Men hon bedrövades, ty att hon före-visste att en så söt son skulle födas till beskaste död, och att hon själv skulle se hans pina i mesta hjärtans ängslighet.
Jungfrun gladdes jämväl, ty att hon före-visste, att han skulle uppstå från döden, och skulle upphöjas evärdeligen, i högsta heder, för sin pinas skull.
Dock sörjde hon, ty att hon före-visste att han mångfaldigt skulle pinas med skämligaste smädelser och hård pina som skulle föregå den hedern.
Sannerligen, utan jäv, skall man tro, att så som rosen synes stadigt stå på sitt ställe, även om omkringstående törnen äro vordna starkare och vassare, så denna välsignade rosen Maria bar så stadig håg, att hur mycket bedrövelsens törnen stang hennes hjärta, så omskipade de aldrig hennes vilja, utan hon frambjöd sig allraraskast till att göra och tåla vad Gudi täcktes. Därför liknas hon värdigast en blomstrande ros, och sannerligen, hon liknas rosen växande i Jeriko. Ty att som denna stadens ros sägs skina före andra blomster, så Maria, endast sin son undantagen, övergick, med höviskhet och dygders fägring, alla män levande i denna värld. Vadan så som Gud och änglarna hugnades i himmelriket av hennes dygdefulla stadighet, så människan, skådande hur tålmodigt hon hade sig i bedrövelsen, och hur snällt i hugnelsen, skulle mest glädjas av henne i världen.
Jungfru Marie örtagård:
Och härav gör jungfrukören en fager lovsång med responsoriet Sicut spinarum, vilket lyder någraledes i dessa måtto:
Sicut spinarum &c. Såsom törnenas nalkelse, eller samgrand, icke minskar blomstrande rosens vällukt, så förmådde heller icke sorgernas omätlighet förminska stadighetens dygd och kraft i dig, Jesu Kristi moder, ty att du var välluktande i allsköns dygdernas goda lukt.
v. Assiste spes O, Maria, vårt endaste hopp, bistå oss, dina ödmjuka tjänare, med redobogen tillhjälp, så att världens vällust ej skall upphöja oss, och världens motgångar ej nedertrycka oss.
Systrarnas sång:
RESPONSORIUM
Sicut spinarum
vicinitas
florentis rose
odorem non minuit,
ita tribulacionum
immensitas
in te christi mater
minorare non valuit
virtutem constancie,
Omnium enim
virtutum fragrancia
redolebas.
Som törnets
närhet
till den blomstrande rosen
ej minskar dess doft;
så är det med sorgernas
omåttlighet
hos dig, Kristi moder,
att de inte mäktade minska
ståndaktighetens dygd,
ty av all
dygds vällukt
doftade du.
Assiste spes nostra in auxilium
parata nobis tuis supplicibus,
ne nos extollat prosperitas
nec deprimat adversitas.
Omnium enim
virtutum fragrancia
redolebas.
Vårt hopp, bistå med hjälp
villigt åt oss, dina bönfallande,
så inte framgång upphöjer oss
och inte motgång nedtrycker oss.
ty av all
dygds vällukt
doftade du.
Jungfru Marie örtagård:
Inter alia que voces prophetice I denna läsning lär Guds ängel Kristi jungfrur att bära sorgens svärd med jungfrun Maria, och rörer huru profeterna skrev och förespådde att herren skulle lida pina, och sörjde jungfrun herrens kommaskolande pina, långt förrän hon visste sig själv skola varda herrens moder. Men sedan hon hade avlat och fött herren, och såg och hanterade hans helga ledamöter (lemmar), händer och fötter, visste hon mycket mer, av den helga anda, än några profeter, att pinornas anbud (redskap), som är spikarna och spjutet, skulle genomgå, bitterligen, hans helga lemmar, och i denna måtto ökades alltid hennes sorg. Och då, likaväl, blev jungfrun, i all sin bedrövelse, som rosen ibland törnet, tåligt, med andlig glädje, bärandes sorgernas svärd i själens hjärta.
Ängelns diktamen (fredag 2):
Ibland andra ting,vilka profeternas röster före-sade om Guds son, före-sjöng de jämväl, huru hårdan död han ville tåla i sin menlösaste lekamen, i denna värld, så att människorna skulle få nyttja evärdeligt liv med honom i himmelriket. Sannerligen, profeterna spådde och skrev, huru densamme Guds son skulle, för människokönets frälsning, bindas och flängas, och hur han skulle ledas till korset, och huru lasteligen han skulle hanteras och korsfästas.
Och av detta tro vi dem väl hava vetat för vilken sak en odödelig Gud ville ta till sig dödligt kött, och med så mångfaldig pina i detsamma köttet plågas, ty kristen tro jävar ej, att vår jungfru, och fru, vilken Gud föreskipade sig till moder, förrän världen vart, visste det ljusligare.
Och ej är det lovligt att tro, att jungfrun ej visste för vad skull själve Gud värdigades att klädas med mänskligt kött i hennes kved. Och sannerligen, utan jäv, skall man tro att hon förstod, fullkomligare, av den helga anda, vad profeternas ord tecknade, än själva profeterna, vilka av densamma ande framförde orden med munnen. Och ty skall man sannolikast tro, att när jungfrun först började handha Guds son med sina händer, sedan hon hade fött honom, genast kom i hennes håg vilkaledes han skulle fullkomna profeternas skrifter.
Men när hon svepte honom i kläder, skådade hon i sitt hjärta, med hur vassa styng hela hans lekamen skulle sargas. Jämväl såg hon att han skulle synas som en spetälsk man. Och jungfrun, bindande lätteligen i lindor, eller tanor, sin lilla sons händer och fötter, åmindes huru de skulle hårdligen genomborras med järnspikar på korset. Och, skådande densamma sin sons anlete, fagrare än människors söner, tänkte hon på hur ovärdigt omilda människors läppar skulle smitta det med sitt spott.
Själva modern omvände jämväl ofteliga, i sin håg, med hur stora pustar densamma hennes sons kinder skulle slås, och med hur stor smälek och skymf (obrygdelse) hans välsignade öron skulle uppfyllas. Nu skådande vilkaledes hans ögon skulle förmörkas av blodets nedflytande, nu vilkaledes ättika tillblandad galla skulle ingjutas i hans mun, nu till åminne ledande vilkaledes hans armar började bindas med rep, och hur obarmhärtigt (omisskundsamligt) hans senor och ådror och alla lemmar (ledamöter) skulle uttänjas på korset, och hjärterötterna krumpna i själva döden, och vilkaledes hela hans ärofulla lekamen började pinas innantill och utantill allt intill döden med all besklighet och ängslan. Och jungfrun visste att vassaste spjut skulle genomborra hennes sons sida, sedan han hade uppgivit andan på korset, och hans hjärta midvägs sönderskäras.
Vadan av så som hon var gladast av alla mödrar när hon såg Guds son född av sig, vilken hon sannerligen visste vara sannan Gud och sannan människa, dödlig i mandomen och odödlig i gudomen, så var hon jämväl sorgfullast av alla mödrar före-vetande hans beskaste pina. Och i dylika måtto följde tungaste sorg på hennes mesta glädje, så som om någon kvinna, födande barn, skulle sägas så: “Du födde en son, levande och hel i alla lemmar, men den pina vilken du hade i börden skall bliva till din död”, och hon, detta hörande, skulle glädjas av sitt barns helbrägdelighet och liv, och bedrövas av sin egen pina och död.
Sannerligen, dylik moderssorg framgångande av pinans åminne och egen lekamens död, vore ej hårdare än jungfru Marie sorg var, hur ofta hon åmindes i sin håg sin älskliga sons kommande död. Jungfrun förstod profeternas spådom ha föresagt, att hennes söta son tillkom att tåla mångfaldig och hård pina. Och den rättvise Simeon föresade henne, ej för länge sedan som andra profeter, utan i hennes närvarande hörsel, att sorgens svärd skulle genomgå hennes själ i hans pinotimme.
Vadan av sannerligen är märkande, att så som själens krafter äro starkare och känsligare, till att känna och tåla ont eller gott, än kroppens krafter, så välsignade jungfruns själ, vilken det svärdet skulle genomgå, pinades med tyngre sorg, förrän hennes son pinades, än någon moderlekamen förmådde att tåla, förrän hon födde sitt barn, och sorgesvärdet nalkades jungfruns hjärta så mycket närmre, i varje timma, hur mycket mer hennes älskliga son nalkades pinans timma.
Vadan av, utan jäv, man skall tro, att den mildaste och menlösaste Guds son, varkunnande sin moder med sonlig kärlek, tempererade hennes sorg med idelig hugnelse. Eller så hade hennes liv ej förmått tåla den till sin sons död.
Jungfru Marie örtagård:
Och härav gör kören en ärlig lovsång i responsoriet Perhenniter &c.
O Maria, moder till evärdelig glädje, välsignad vare din menlösaste själ evärdeligen, vilken sorgernas svärd genomgick, och det svärdet led du välvilligt, uppå det att våra vanskliga och syndiga själar skulle icke evärdeliga dödsens svärd genomgånga.
v. O vere O Maria, allra ymnigast i sannaste kärlek, giv oss till, att honom fullkomligen älska, vilken underbart oss, döda i synden, köpte ett saligt liv med sitt hjärtas egna blod.
Systrarnas sång:
RESPONSORIUM
Perhenniter sit benedicta
tua innocentissima anima,
o mater eterne leticie,
quam dolorum gladius pertransiit,
illum namque libens sustinuisti,
Ut nostras fragiles animas
non pertransiret
gladius mortis perpetue.
Evigt välsignad är
din oskyldigaste själ,
o, eviga glädjens moder
som smärtornas svärd genomborrade,
dem du förvisso beredvilligt uthärdade
för att våra ömtåliga själar
inte skulle genomborras
av den eviga dödens svärd.
O vere dileccionis plenissima,
da nobis eum perfecte diligere,
qui nobis miserabiliter mortuis
felicem vitam comparavit
proprii cordis sanguine.
Ut nostras fragiles animas
non pertransiret
gladius mortis perpetue.
O, du kärlekens sant största fullhet,
ge oss att sant älska honom
som åt oss stackars dödliga
beredde ett lyckligt liv
med sitt eget blod
för att våra ömtåliga själar
inte skulle genomborras
av den eviga dödens svärd.
Jungfru Marie örtagård:
Eo denique tempore &c. Här låter Guds ängel Kristi jungfrur förstå i vilken måtto sorgernas svärd genomgick jungfruns själ, ty att för var punkt hon såg eller förstod av Kristi pina, då fick hon ett vassaste styng i sin själ, ty att hon såg hur hennes käraste son vart kindpustad, flängd, dömd till döden, hon hörde judarnas rop, sägande crucifige, crucifige, och att han kallades värste förrädare. I all hans pina, då efterföljde modren sin mildaste son, som lammet sin moder.
Ängelns diktamen (fredag 3):
I den timma i vilken jungfruns son förutsade “I skolen leta efter mig och ej finna mig” stack ett sorgfullt svärds udd vasst jungfruns hjärta. Och sedan han var förrådd av sin egen kännesven, och fångad, så som det honom täcktes, av sanningens och rättvisans ovänner, då genomstack sorgens svärd jungfruns hjärta och hjärterötter, och, hårt genomfarande hennes själ, införde tyngsta sorg i all hennes lekamen. Och det sorgesvärdet omvändes med all besklighet i jungfruns själ, huru ofta pinorna och smäleken (obrygdhilsen) motkastades hennes älskligaste son.
Sannerligen, hon såg sin son slagen på halsen av omilda mäns händer, grymt och omilt flängd, av judarnas hövdingar tilldömd den fulaste död, och allt folket, ropande och bedjande “Korsfäst honom som förrädare”, med bundna händer utledd till pinornas ställe, med andra gångande före honom och dragande honom efter sig, bunden, bärande korset över sina axlar i mesta möda, och andra gångande efter honom och framskjutande honom med pustar och slag och ältanden, så som det grymmaste djur, det självaste lammet, vilket så tåligt var i alla sina pinor, efter Jesaje spådom, att så som får lett till dråp är utan röst, och så som lamm tiger för dem det klipper, så upplät han ej sin mun.
Och så som han tedde allt tålamod i sig själv, så hans välsignade moder tålde tålmodigast all sin bedrövelse. Och så som lammet följer sin moder, än vart hon ledes, så följde jungfrun sin son, ledd till pinornas ställen.
Och modern, seende sin son begabbad med törnekrona, och hans anlete rött gjort av blodet, och hans kinder röda gjorda av stora slag, grät av tyngsta sorg, och då började hennes kinder att blekna av sorgens myckenhet, när hennes son grymmeligen flängdes, och (av) blodet, nederflytande över hela hans lekamen, utlöpte otaliga tårars vatten av jungfruns ögon.
Och modern, seende därefter sin son grymmeligen uttänjas på korset, började vanskas i hela sin lekamens kraft. Men hörande hamrarnas ljud när hennes sons fötter och händer genomborrades med järnspikar, vanskades hela hennes sinne. Och sorgens myckelighet nederslog henne till jorden såsom död. Och när judarna skänkte honom ättika och galla, då torkade sorgens och hjärtans ängslan så jungfruns tunga och gom, att hon förmådde ej röra sina läppar till att tala. Och hörande därefter sin sons gråtande röst sägande i dödsens strid “Min Gud, min Gud, (vi forläst) varför lämnade du mig?”, och seende därefter att alla hans lemmar (starknade) stelnade i döden, och att han uppgav andan med nederböjt huvud, då kvävde sorgens vasshet så jungfruns hjärta, att ingen av hennes lekamens leder syntes röras.
Vadan av Gud prövas hava gjort ett ej så litet under, ity att jungfrun, sargad innantill med så många och stora sorger, uppgav ej sin anda, när hon såg sin älskliga son hänga mellan rövarna, naken och blodig pinad levande, och död med spjutet genomstungen, av alla gabbad, och flydd från av nästan alla han var känd av, och många av dem sorgeligen villfarande från trons rättelighet, ty så som hennes son tålde beskaste död, över alla levande i denna värld, så hans moder bar och tålde beskaste sorg i sin signade själ.
Den helga skrift säger jämväl, att Phineas' hustru, (frejnande) omtalad Guds ark vara fången av hans ovänner, dog brått, av sorgens ängsliga myckelighet, vilka sorger ej förmådde liknas vid jungfruns sorger,vilken sin signade sons lekamen, som den arken betecknade, såg hållas fångna mellan spikarna och trät, ty att med mer kärlek älskade jungfrun sin son, sann Gud och sann människa, än någon människa, född av man och kvinna, förmåtte att älska sig själv eller [någon] annan, vadan av underligt synes, att den Phineas' hustru dog av sorgen, ty att hon trängdes av mindre sorger, och Maria levde (levnade), vilken som mödd var, av tyngre bedrövelser. Vad kan annat förstås i detta, än att hon av allsmäktig Guds särskilda gåva uppehöll sitt liv, mot alla sina lekamliga krafter?
Sannerligen, Guds son, döende, lät upp himmelriket, och uttog väldeligen sina vänner, vilka som höllos i helvetet. Men jungfrun, återlevande, gömde ensam helt den rätta tron, allt till sin sons uppståndelse, och rättade många osaliga, villfarande från tron, återledande dem till den rätta tron.
Och när hennes son, död, var nedertagen av korset, och antvardad griften som andra lik, då bortgingo alla från honom, och få trodde honom skola uppstå. Men då flydde sorgernas styng från jungfruns hjärta, och hugnadens lust började söteligen uppnyas i henne, ty att hon visste, att hennes sons bedrövelse var nu (alltings) helt och hållet ändad, och han skulle uppstå tredje dagen, med gudom och mandom, och aldrig mer tåla någon bedrövelse.
Jungfru Marie örtagård:
“Men då jungfrun hörde ljudet av hamrarna när herran med spikarna vart genomslagen i händer och fötter, nederföll hon som halvdöd, och bleknade hennes kinder.” Härav gör jungfrurna en lovsång i responsoriet Palluerunt.
Mildaste moderns Marie kindben bleknade, den tid hon såg sin jungfrudoms son rödfärgad (rödlitad) med sitt eget blod, och genast började hon vanskas i hela sin lekamens kraft, seende sonens händer och fötter genomstingas, vilken ock nederfallen var uppå jorden såsom halvdöd, eller dånad, av stor sorg, hörande sin sons gråtande rop i dödsens strid.
v. O immensam O, allra obegripligaste kärlek, vilken som drog Gud, som allting styr, och menlösaste jungfrun, att lida dylik bedrövelse, uppå det att de fördömda tjänarna - det är syndiga människor - skulle frälsas.
Systrarnas sång:
RESPONSORIUM
Palluerunt
pie matris maxille,
dum sue virginitatis filium cernebat
proprio sanguine rubricari,
cuius manus et pedes
perforari conspiciens,
corporis sui viribus
cepit mox tabescere,
De bleknade,
den fromma moderns små kinder,
när hon såg sin jungfrulighets son
rödfärgas av eget blod,
han vars händer och fötter
hon såg genomborras,
så hennes kroppskrafter
strax börjde tyna.
Que flebilem tanti filii
in mortis agone clamorem audiens,
in terram ut exanimis
ex doloribus prostrata est.
När hon hörde sonens
klagande rop i dödskampen,
föll hon till marken,
som död av smärta.
O immensam caritatem,
que deum cuncta regentem
et virginem innocentissimam
traxit ad sufferendum talia,
ut servi dampnati
salvaretur.
O, väldiga kärlek,
som drog Gud – som styr allt –
och den oskyldigaste jungfrun
till att lida så mycket
för att de fördömda tjänarna
skulle frälsas.
Que flebilem tanti filii
in mortis agone clamorem audiens,
in terram ut exanimis
ex doloribus prostrata est.
När hon hörde sonens
klagande rop i dödskampen,
föll hon till marken,
som död av smärta.
Gloria Patri et Filio
et Spiritui Sancto,
Ära åt Fadern och Sonen
och den Helige Ande,
Que flebilem tanti filii
in mortis agone clamorem audiens,
in terram ut exanimis
ex doloribus prostrata est.
När hon hörde sonens
klagande rop i dödskampen,
föll hon till marken,
som död av smärta.
Jungfru Marie örtagård:
ant Exulta Här uppväckes modren jungfru Maria till stor fröjd av sin sons stora seger, och stora misskund som han människorna gjort haver.
textus Exulta Gläds, hälsosamligen, O Maria, som är oövervinnerligaste segervinnarens moder, vilken som dräpte döden, mångfaldigt skingrade de högfärdiga, ödmjuka upphöjde han, återlöste fångarna, han rensade dem som illa luktade (glosa det är de syndiga), han mättade de hungriga. Och dig, O Maria, sin moder och älskligaste brud, gladde han i sin ärofulla uppståndelse. Välsigne honom, och vörde, all kreatur; och, honom till heder och ära, välsignad och helgad berope dig, O Maria, alla släkter.
Det är, alla människor som hava varit, och nu äro, och här efter bliva, evärdeligen.
Systrarnas sång:
ANTIFON
Exulta feliciter
mater
invictissimi
triumphatoris
qui mortem mortificavit
superbos disperdidit
humiles exaltavit
captivos redemit
fetidos purgavit
famelicos saturavit
et te sibi matrem
ac sponsam amantissimam
sua gloriosa
resurreccione
letificavit
benedicat eum
& veneretur
omnis creatura
et ad eius gloriam
te eternaliter beatam proclament
omnes generationes
Jubla lyckligt,
moder till den
oövervinnerliga
triumfatorn
som dödade döden,
skingrar övermodiga,
upphöjer ödmjuka,
befriar fångna,
renar illaluktande,
mättar hungrande.
Och dig moder,
och mest älskade brud;
med sin ärofulla
uppståndelse
gladde han dig.
Välsigna honom,
och vörda,
må hela skapelsen,
och för hans ära
prisar dig evigt salig
alla släkten.
(Luk. 1:46-55)
Magnificat anima mea
Dominum
Min själ upphöjer
Herren,
Et exsultavit spiritus meus
in Deo salutari meo.
och min ande jublar
åt Gud min frälsare,
Quia respexit
humilitatem acillæ suæ,
ecce enim ex hoc
beatam me dicent
omnes generationes.
för han ser till
sin tjänarinnas ringhet
och se, efter detta
skall de kalla mig salig,
alla släktled,
Quia fecit
mihi magna
qui potens est,
et sanctum nomen eius.
för han gör
stora saker med mig,
han som är mäktig,
och heligt är hans namn,
Exulta feliciter...
Jubla lyckligt...
Et misericordia eius
a progenie
in progenies,
timentibus eum.
och hans barmhärtighet
varar från släkte
till släkte,
bland dem som fruktar honom.
Fecit potentiam
in brachio suo,
dispersit
superbos mente cordis sui.
Han gör storverk
med sin arm,
han förskingrar de som har ett
högmodigt sinne i sina hjärtan.
Deposuit potentes
de sede,
et exaltavit humiles.
Han avsätter mäktiga
från sina säten,
och upphöjer oansenliga.
Esurientes
implevit bonis,
et divites dimisit
inanes.
Hungriga
mättar han med det goda,
och rika skickar han bort
tomhänta.
Exulta feliciter...
Jubla lyckligt...
Suscepit Israel
puerum suum,
recordatus
misericordiæ suæ.
Han tar sig an Israel,
sitt barn,
efter att ha besinnat
sin barmhärtighet,
Sicut locutus est
ad patres nostros,
Abraham et semini eius
in sæcula.
som det sades
till våra fäder,
Abraham och hans säd
för evigt.
Gloria Patri
et Filio
et Spiritui Sancto
Ära åt Fader
och Son
och Helig Ande,
sicut erat in principio
et nunc et semper
et in sæcula sæculorum.
Amen.
som det var i begynnelsen
och nu och alltid
och i evigheters evighet.
Amen.
Exulta feliciter...
Jubla lyckligt...
Jungfru Marie örtagård:
Benedicamus innocenti Välsignom med lovsång menlösa jungfruns son, för syndare dömd till döden, nu evärdeligen levandes herre.
Deo dicamus Sjungom, sägandes Gudi oändeliga tack, oss återvinnande från helvetes käftar, och återledande oss till himmelrikets konungs gård.
Systrarnas sång:
BENEDICAMUS DOMINO
Benedicamus
innocenti virginis filio
pro reis morti tradito
perhenniter viventi
domino.
Vi välsignar
jungfruns oskyldige son
(för den anklagade överlämnad till döden)
den evigt levande
Herren.
Deo dicamus
revincenti nos a fauce tartari
ad aulam celi reducenti
infinitas gracias..
Till Gud säger vi
(han som återvunnit oss från Tartaros' svalg,
till himlens sal återfört oss)
oändliga tack.
Jungfru Marie örtagård:
Vår frus lov.
O, världens fru, himmelrikets drottning, jungfru och kristi moder Maria: hör ropande, hjälp dig bedjande. Och för dem din son utgöt blodet, (ilät) ilåt oåtervändeliga heliga vågor.
Mundi domina
celi regina
virgo et mater
xpisti maria
audi clamantes
iuva te rogantes
et pro quibus tuus
filius fudit sangiunem
tu pro illis funde
incessanter
thymiamata
precum
Världens härskarinna,
himlens drottning,
jungfru, och moder
åt Kristus, Maria:
Hör de klagande,
hjälp de som ber dig,
och för dem din
son utgöt blodet,
utgjut du, för dem,
oupphörliga
timjandoftande
böner.
Jungfru Marie örtagård:
Och så är nu denna dagen framliden, i Jesu Kristi pinas åminnelse, och böjer nu Kristi brud sig till vila efter sitt andeliga arvode, grannlaga övervägandes alla de punkter hon idag hört haver, av brudgummens strid och obegripeliga kärlek som han henne bevisat haver i sin bitterliga död, honom djupligen tackandes av allt hjärta, och begynner sin sömn i åtanke uppå Jesu Kristi mildaste godhet, åstundandes gärna, om så möjligt vore, att lida pina och död för hans kärleks skull.