Till tolkningen av Vassunda II Runblecken från Vassunda har en tankeväckande historia som finns beskriven av Arthur Nordén i hans artikel “Bidrag till svensk runforskning” i Antikvariska studier 1 i Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens handlingar, serie 3, del 55 (Stockholm 1943):
“Sedan det vid ecklestiastisk boställsyn i Vassunda bestämts, att ny arrendatorsbyggnad skulle uppföras vid prästgården, påbörjades grundgrävningen för en sådan i okt. 1925.”
På 0,65 meters djup hittades två skelett med huvudet i väster, med spår av kistor. Ovanför gravarna fanns någon sorts stensättningar. Riksantikvarien skickade ut en amanuens att kolla läget, han hittade ett par spikar:
“De voro icke av förhistorisk typ (...) Graven var med all sannolikhet icke förhistorisk.”
Amanuensen tyckte att grävandet kunde fortsätta. Arrendator Gustafsson hittade vid ena skelettets höft tre små kopparbleck som han sparade och tolv år senare (1937) visade den nya kyrkoherden (om jag förstår det hela rätt), varvid denne visade blecken för en professor som tog dem till Uppsala universitets museum för nordiska fornsaker.
“De gjordes här till föremål för tolkningsförsök av filologer vid universitetet, men då dessa försök lämnade negativt resultat, stannade blecken opublicerade och voro obekanta, ännu då denna uppsats i febr. 1943 förelåg i korrektur. Genom en tillfällighet kom prof. Lindqvist att omnämna dem för mig, och i en efterskrift kunna de här i korthet framläggas i tryck.”
I artikeln finns tolkningar av alla tre runblecken, men jag skall bara omtala A-sidan av bleck II. Arthur Nordén tolkar den som att den består av två rader:
“Herren Gud ställe på död Jesu Kristi”, dvs
“Herren Gud ställe (min sak) på Jesu Kristi död.
Och den andra raden:
“Binder jag till utbur till besvärjelsemedel”, dvs
“Jag binder till (utbur?), till ett besvärjelsemedel.
Elisabeth Svärdström skriver i sin artikel “Runblecket från Östra Aros” i Upplands fornminnesförenings årsbok Uppland 1969, sidan 37, fotnot 2, att “Inskrifterna på Vassundablecken I och II tycks vara avfattade på latin”, och en latinsk tolkning finns av Helmer Gustavson i artikeln “‘Christus regnat, Christus vincit, Christus imperat’. Runblecket från Boge och några paralleller” i Den ljusa medeltiden, studier tillägnade Aron Andersson (The Museum of National Antiquities, Stockholm, Studies 4, Statens Historiska Museum, Stockholm 1984):
(Läsningen här citerad från Samnordisk Runtextdatabas där Vassunda II har signum U DLM; 70). Om välsignelseformeln skriver Gustavsson att det är en välkänd medeltida trinitarisk benediktion, och så långt är allt gott och väl, men när han på sid 72 säger att:
“Den första gudomspersonens aktivitet betecknades ofta med custodio, vilket väl passade till attributet omnipotens. På motsvarande sätt sammanställdes Jesus Kristus med benedico. Därpå brukade följa den Helige Ande, oftast kombinerat med ett verb som uttrycker ‘helga’ eller ‘ge liv’.”
så stämmer det inte, vare sig beträffande attributeringen till den Helge Ande, eller beträffande ordningen på eller attributeringen av custodiat och benedicat, som är tvärtom, vilket man kan övertyga sig om, om man t ex söker på Google på de fyra orden “pater”, “custodiat”, “christus” och “benedicat”. I sin vanliga form lyder välsignelsen:
Eller med “nos” (oss) eller “te” (dig) istället för “vos” (er). Detta är den Aronitiska välsignelsen från Andra Mosebok 6:24-26 fast anpassad till treenighetsläran. “Custodiat” och “benedicat” är konjunktiv och borde i den engelska översättningen ovan ha översatts med “May the Father guard you, may Jesus Christ bless you”. Den korrekta läsordningen på runblecket är således:
Benedicat vos Deus Pater,
custodiat vos Jesus Christus,
illuminet vos Spiritus Sanctus.
Välsigne er Gud Fader,
bevare er Jesus Kristus,
lyse över er den Helige Ande.
Man kan se på runblecket att det är skrivet i denna ordning, i och med att de sista runorna är skrivna med den första runans, b:s, huvudstav som skrivlinje, så att b redan måste ha stått där när de sista runorna skrevs. Inte nog med det, det går också att läsa ut de runor som fattas i välsignelsen, och de man inte direkt ser kan man sluta sig till med uteslutningsmetoden. Detta torde vara en korrektare läsning:
dvs “Välsigne dig – Borgir – Gud Fader, bevare dig Jesus Kristus”. Bilder på runblecket, med förklaringar och tolkningar, finns här. Det som återstår att göra nu är att hitta denna välsignelse i samtida källor och se i vilka sammanhang den kan ha använts, vilket skulle kunna ge några ledtrådar till hur den traderats eller vilka som begravts och under vilka omständigheter, vilket i sin tur kanske kunde hjälpa till med tolkningen av B-sidan av samma runbleck.
Det går också att göra några intressanta iakttagelser av hur skåror på runblecket skulle kunna finnas kvar som upphöjningar när den omgivande metallen ärgat bort. Jag kan inte riktigt tänka mig hur det hela gått till, men det vore värt mycket att få reda på till exempel hur metallen påverkats av mekanisk bearbetning. Blecket måste först ha hamrats ut, och sedan har man skurit i den, och detta borde sätta sina spår i den underliggande metallen, även om ytan förstörs, och dessa spår borde gå att avläsa på något sätt. Jag tycker mig till exempel ha läst om att när man har försökt att avidentifiera motorfordon genom att slipa bort chassinummer eller liknande, så går det att få fram dessa nummer igen genom försiktig etsning, varvid de ursprungliga numren framträder. Denna metod är ju utesluten på runblecken, men det visar iallafall att det finns information där som man skulle kunna tillgodogöra sig. Vassunda II är tillräckligt läsbar för att man ska kunna ha ett facit till de uppgifter man får fram, och sedan kan man tillämpa metoden på Vassunda I, som av allt att döma haft en liknande text.
Välkommen Sida 2 Medeltidsmusik Vikingatidens och medeltidens texter