Njaäj, i Sverige är det inget förtryck att tala om. Det är bara nyliberaler som tycker att det är diktatur för att de inte får sälja hembränt (och skinnskallar som inte får demonstrera!) och helt missar att det finns andra länder där man faktiskt blir ihjältorterad så fort man knystar. Och ibland även om man inte ens knystar.

En ljus och molnfri vårdag, typ 1980, satt jag och gosade mig i solens första varma strålar på Sergeltrappan eftersom jag väntade på min dåvarande fru som var inne på åhléns och shoppade. Nere på plattan ser jag två snutar som menar åt mitt håll, och sedan styr stegen mot mig. Undergiven som jag är, och eftersom jag förstår vad som komma skall, greppar jag efter legitimationen. De kommer fram och ställer sig på en centimeters avstånd från mig, en bakom och en framför. Den framför: "Haru leg?" (lägg till den vanliga otrevliga halvskrikande aggressiva tonen). Han får leg, tar det, går några steg bort och ringer med walkie-talkien för att kolla om jag finns i något register (det gjorde jag inte). Den bakom mig kör en slags tredje graden på mig: frågar ut mig i ovan nämnda tonläge, varvid han då och då lutar sig fram och skriker ett visst ord i mitt öra (de hade väl lärt sig på polisskolan att det hade skrämseleffekt): "Haru nåt KNARK?" "Nej, jag har inget knark." "Så du är här för att köpa KNARK!" "Nej, jag är inte här för att köpa knark." "Så du har redan fått ditt KNARK!" "Nej, jag använder inte knark." "Men du HAR använt KNARK!" "Nej, jag har aldrig någonsin prövat knark." Osv osv. Den som hade mitt leg kom efter en oändlig tidsrymd tillbaka, och avskedsorden föll som så: "Jaha, nu blir vi tyvärr tvungna att släppa dig, med eller utan KNARK. En liten tid till går du säker", vilket syftade på något då aktuellt lagförslag som skulle underlätta kroppsvisiteringar och arresteringar, jag kommer inte ihåg. Nota bene: "släppa dig" - var jag alltså arresterad?, och "tyvärr ... med eller utan": så jag skulle alltså bli arresterad även om jag inte hade något?

För att komplettera bilden av mig bör kanske tilläggas att jag på den här tiden var en extrem motståndare till varje form av drog, inklusive alkohol och tobak, att jag livnärde mig på tångmjöl och kalkpulver och annat äckligt, men att jag just fallit för kaffe, som jag också varit en extrem motståndare till: det är ju skadligt för kroppen.

En sådan här glädjelös händelse ger naturligvis upphov till vissa tankar. Sålunda försökte jag föreställa mig vad som skulle ha hänt om jag helt enkelt inte gjort någonting. Polisen skulle fråga efter leg, och jag skulle - i stället för att efterkomma deras begäran - enkelt och lugnt förklara att jag inte har gjort något och inte tänker göra något, och att det inte finns några som helst skäl att misstänka mig för något; att jag bara ber om att få vara ifred och lämna andra ifred.

Visar jag inte leg, kommer polisen att uppfatta det som en oerhörd provokation, och en tillräcklig grund för att ta med mig till stationen. Jag kommer då att säga att jag inte följer med till stationen, utan att allt jag begär är att få vara ifred och lämna andra ifred. Polisen kommer naturligtvis inte att nöja sig med det, utan kommer då att svara på denna än oerhördare provokation med att med våld försöka föra mig till stationen. Om jag vill upprätthålla min frizon måste jag då sätta mig till motvärn mot detta våld, samtidigt som jag säger: Jag vill inte någon människa illa. Jag vill bara vara ifred, och lämna andra ifred, och denna rätt måste jag försvara.

Om jag på detta sätt motsätter mig arrest, tvingas polisen att trappa upp sitt våld, och jag mitt, samtidigt som jag hela tiden måste kommentera: Jag har inget emot er, så att om ni lämnar mig ifred, kommer jag att lämna er ifred.

Polisen kommer att till slut bli tvungna att använda sina tjänstevapen (vaddå för jävla tjänst), och om jag vill vara ifred måste jag skjuta dem innan de skjuter mig. Har jag skjutit poliser kommer hela området att spärras av och det blir attack med hela kravallstyrkan (på den här tiden fanns inte antiterroriststyrkan), som jag på samma sätt måste skjuta ner om jag bara vill vara ifred. Har jag väl genomfört detta blodbad, kommer något närmast liknande krigstillstånd att proklameras. Militären kommer att kallas in, och det kommer inte att finnas några som helst gränser för vilka maktmedel man kan uppamma. Fientlig makt motsätter sig ju, med alla medel den kan uppamma, Sveriges försvarsmakt på svenskt territorium. Jag dödar för att inte dödas. Mina små skrik om att "jag ville ju bara sitta kvar i solen" hörs inte för kulsprutesmattret och explosionerna. Det skall bombas, jag bombar dem först, världspolisen kallas in och det skall användas kärnvapen. Hela tiden måste jag, för att inte skadas, ligga ett snäpp före, och på så sätt måste man ju utplåna mig till varje pris, eftersom det är jag som är den aggressiva parten. Jag måste kärnvapenbomba dem innan de kärnvapenbombar mig. Allt detta bara för att jag ville sitta under min korkek och lukta på blommorna.

Låter det orimligt? När skulle i så fall de sluta med sina attacker mot mig? Svaret är naturligtvis: så fort jag kapitulerar villkorslöst, så fort jag erkänner att jag inte har någon rätt att bara sitta och vilja vara ifred och lämna andra ifred, så fort jag inte längre har någon frizon.

Poängen var att jag i det här ögonblicket förstod att detta fullkomligt otänkbara förtryck är något vi lever under hela tiden. Den som gör som förtryckarna säger hela tiden upplever dock inget förtryck; det gör man först när man gör motstånd mot förtrycket. För att stoppa ett höstlöv som singlar ned från ett träd krävs ingen speciell kraft, men försöker man stoppa ett lokomotiv i full karriär blir man till mos. Försöker man göra motsånd mot det förtryck vi alla lever under finns bara två möjliga utgångar: antingen ger man upp, accepterar sitt förtryck och kapitulerar villkorslöst, eller så blir man förvandlad till oberoende elementarpartiklar.