Många har omvittnat vilken frustration man kan känna när man väl står vid sina drömmars mål. Rika, sorgsna människor, som talat om att lyckan inte finns i pengar. Framgångens pris, brukar man tala om. Var den värd alla offer? Vart tog livet vägen medan man kämpade för detta enda? "Man skall lyckas, och när man lyckats är man ett skal med bara tomhet i", som Robban Broberg sade. Denna frustration känner många idag efter de stora samhällsomvandlingar som ägt rum de senaste tjugo åren.

För tio år sedan gjorde Ulf Frödin ett serie som handlade om en politiker som valtalar: "Vi vill försämra sjukvården, vi vill skrota åldringsvården, vi vill försämra skolorna" osv. osv. "Kort sagt, vi vill göra det sämre för allt och alla!", och folkmassan jublar: "Ja! Det är rätt! Ge dom jävlarna!"

Vilken offervilja! Vilken kämpaglöd! Vilka visioner! Vilken enighet, kraft och styrka! Det var då, det. Nu står vi vid våra drömmars mål, och frågar oss om det var värt det.

Vi läser i tidningen om en gammal tant som får sitta i femton timmar på akuten med blodpropp i benet, svåra smärtor, och överhängande risk för kallbrand. Hon har röstat på det parti som ville att det skulle bli just så här; hon har kämpat för just detta, och nu har hon vunnit och får skörda segrarens lön, och vad känner hon? Tomhet. Frustration. Framgångens pris.

Och alla vi som bor i Stockholmstrakten vet väl vad det innebär med en kollektivtrafik som i bästa fall inte fungerar, och i sämsta fall är inställd: Vi har alla röstat på det parti som vill sälja ut allmännyttan till den som bjuder lägst, och alltså kommer att erbjuda lägsta löner och sämsta villkor, och nu har det äntligen, efter många års kamp, blivit som vi hela tiden önskat oss. Vi är där. Vi har hela tiden levt med bara detta mål i sikte, och när vi nått det vet vi inte längre vad vi skall ta oss till. Tomhet. Frustration. Framgångens pris.

För tjugo år sedan talade Ulf Adelsson i citykyrkan på temat "Vi måste ta mer hand om varandra". "Vi måste ta mer hand om varandra", sade han, och alla de små tanterna tyckte det lät så vackert. När han fick berätta lite mer i detalj om vad det innebär att ta hand om varandra, så förklarade han att det innebär att vi inte skall ha några allmänna skolor, inte någon allmän sjukvård eller åldringsvård, utan att det är familjens uppgift att stå för detta.

Så när vi läser om åldringar som ligger och ruttnar i månader utan att någon upptäcker det, så är det kanske ett tecken på att de känner en ny gemenskap. Det vi känner är kanske inte bara tomheten inför att ha uppnått våra drömmars mål, som vi så länge och med uppbjudande av alla våra gemensamma krafter kämpat för. Det kanske också är just denna gemenskap, detta nya omhändertagande, denna nya mänsklighet och humanism, som skrämmer oss. Visst gör det ont när knoppar brister... Varför skulle annars våren ... tveka?

Välkommen Sida 2 Paradox