I Decamerone finns en historia om en lite lössläppt flicka som av sina föräldrar sätts i lära hos en gammal vis eremit för att det skall bli lite pli på henne, för att hon skall lära sig hyfs och fason och att följa Guds lag, för att hon skall bli sedesam och borgerlig. En dag råkar hon överraska den helige mannen när han är i duschen (typ), och fascinerat pekar hon på hans penis: "Vad är det där för något?" "Det där, mitt barn, det är DJÄVULEN!" "Ja, jag undrar", säger hon, i det hon visar sina könsdelar, "eftersom jag inte alls har en såndär, utan det liksom går in ett litet hål där istället". "Det där, mitt barn, det är HELVETET!". Det hela slutar naturligtvis med att de har sex, och väl hemkommen till sina föräldrar kan hon nöjt berätta hur den helige eremiten lärt henne att mota djävulen tillbaka in i helvetet, inte bara en utan flera gånger.

Någon gång i början av nittiotalet började ravemoralpaniken, och expressen hade en som vanligt fejkad bild där en ung tjej stoppar in något som skall föreställa knark i munnen, medan den hysteriskt feta rubriken löd "Hon smakar på HELVETET" Sedan följde en lång och upprörd redovisning av hur dessa borgerligt väluppfostrade ungdomar smakar på helvetet gång på gång och sedan dansar och umgås natten lång i glada vänners lag.

Nå, vad är det man vill säga med detta? Helvetet verkar onekligen väldigt trevligt och har uppenbarligen mer med Bocaccios helvete än med det vanliga kristna att göra. Överlag sprider man en ganska onyanserat positiv bild av knarket.

Sålunda kallar man in gamla missbrukare som får valsa runt i skolor och massmedia och berätta fullständigt hårresande historier om sina liv. Som regel brukar de börja med att stjäla bilar och supa skallen av sig vid tolv års ålder, sedan följer åratal av kriminalitet och våldsdåd, så börjar de knarka och hamnar i finkan, då slutar de med alltihop, och så kommer då sensmoralen: "Tro inte du har kontroll över knarket, knarket tar kontroll över dig" eller något liknande.

Nå, vad är det man vill säga med detta? Uppenbarligen måste man vara extremt kriminell och psykiskt, emotionellt och socialt skadad för att trilla dit, och inte ens det verkar hjälpa: Den här pundaren slutade ju med knarket när det blev för jobbigt. För mig, som inte ens stjäl eller super borde det inte vara några som helst problem att knarka lite grann. Överlag, tycker jag, sprider man en ganska onyanserat positiv bild av knarket som något trevligt som man kan hålla på med lite då och då.

Men att polisen kommer och tar en om man prövar knark? Jo, men det gör de ju om man kramar träd eller protesterar mot Världsbanken och Internationella Valutafonden också, och det var inte så länge sedan de gjorde det om man var t ex homosexuell, så det är ju rätt modigt och rättframt att stå för sin sak oavsett konsekvenserna.

OK, men det är farligt med knark. Inte lika farligt kanske som bungyjump, bergsklättring, extreme ski - snowboard - skateboard, åka motorcykel, flyga hangglider eller hoppa fallskärmshoppning (och framförallt inte lika dyrt), men ändå tillräckligt farligt för att det skall vara värt att pröva på.

Sålunda tar man till stora släggan: Om man tar knark dör man punkt slut, ett påstående som visserligen motsägs av all den andra propagandan, men som gör knarket ännu mera åtråvärt, eftersom många verkar tycka att det är värt det iallafall: "Se Neapel och sedan dö" (om det nu var Neapel). Det blir liksom The Ultimate Experience.

Nå, vad är det man vill säga med detta? Att valet står mellan å ena sidan att leva ett i och för sig drägligt liv i vetskapen om att det finns något oerhört fantastiskt som man aldrig kommer att få uppleva, eller å andra sidan att dö (som vi ju alla måste) i vetskapen om att ens liv nått sin fulländning? Enligt min mening ger man en farligt positiv bild av knarket.


Välkommen Sida 2 Paradox