Jag skulle gå och handla mat med en italiensk tjej.
Hon: Vad ska vi ha för mat?
Jag: Vi kan väl ta nån pasta.
Hon: Sådär kan man väl inte säga: "nån pasta".
Jag: Jag menar att det finns lite olika sorter: gnocchi, farfalle, fusilli, penne rigate och så. Nåt sånt.
Hon: Man kan ju inte klumpa ihop dem sådär och säga "och så" och "nåt sånt" om dem. Det är ju helt olika saker.
Jag: Jamen de är ju gjorda av samma materia, och sedan bara stöpta i lite olika former.
Hon: Gnocchi, Farfalle, Fusilli och Penne Rigate är *helt* olika saker. Man kan inte jämföra dem sådär.

Ett tyskt musiklexikon från början av seklet hade som ambition att avhandla alla aspekter av all musik. Sålunda fanns i detta uppslagsverk uppslagsordet "trivialmusik". Under denna titel sammanfattades all populärmusik, all folkmusik, all utomeuropeisk musik, och mycket annat, typ dansmusik och musikal. Det var ju ändå ungefär samma sak. Resten av lexikonet ägnades åt allt från Bach till Beethoven.

I början på åttiotalet skulle innehållet i radiokanalerna stuvas om, bl a så att jazzprogrammen flyttades över från P3 till P2. Folk fick ringa in till radion, prata med en panel, och säga vad de tyckte.
En lyssnare: De ska va mer jazz i radion.
En i panelen: Det blir faktiskt lite mer jazz nu.
Lyssnaren: Jo, men de ska ändå va mer jazz.
Panelen: Det är redan väldigt mycket jazz. Mer jazz än t ex barockmusik.
Lyssnaren: Men barockmusik, det är ju bara en liten liten del av den klassiska musiken.
Panelen: Hör nu här: barocken, det är 250 år av musik!

För mig är jazzen bara en liten, liten del av trivialmusiken.

Sensmoral: När man är inne i någonting, är det en hel värld, och resten är ett objekt utanför. När man är utanför det, är det på sin höjd ett litet objekt i ens värld.