Två gamlingar kom in i Tbanan, satte sig mitt emot mig, och började konversera sålunda:

"Jaha så hann vi med tunnelbanan då"
"Ja det gjorde vi"
"Ja så bra"
"Ja det gick ju bra det här"
"Ja det gjorde det"
"Ja det var ju bra"
"Och nu är vi redan här"
"Ja det är vi"
"Tänk"
"Det går undan"
"Det gör det minsann"
"Då är vi snart framme"
"Ja det är vi"
"Ja så bra"

Och så vidare, ja, ni förstår. Det som de ägnade sig åt var ren kommunikation, kommunikationens form utan kommunikationens innehåll, bara kommunikation utan att något kommunicerades. Det de gjorde var att sitta och ta på varandra och bekräfta varandras närvaro, men med rent verbala medel. Dialogen kunde översättas "Hej, jag är här, är du där?" "Ja, jag är här, är du där?".

Vi har ett genuint behov av kommunikation: ingen människa är en ö, och utan någon slags kontakt med andra förtvinar vi. Det vanligaste sättet att kommunicera på är med ord, men vi fastnar lätt i att orden måste överföra någon slags fakta, att de måste utgöra någon slags påståenden om vad vi känner eller tycker eller något annat, lögnaktiga eller sanna, men likväl påståenden. Innebörden i dessa påståenden tas sedan upp till diskussion och låter kommunikationen fortsätta, men gräl om påståenden kan lika gärna försura och försvåra kommunikationen, för att till sist låta den upphöra. Det bästa vore kanske om man kunde sitta och säga "Mepp" "Mypp" och ändå känna sig förstådd.

Välkommen Sida 2 Paradox