Jag känner att jag måste förklara mig och mitt medverkande i den här debatten som folk är så intensivt trötta på, och det apropå en fråga av NN.

NN wrote:
> Att man med tillrackligt stark argumentation kan fa vad fan som helst att
> lata bra... Sarskilt nar amnet ar nagot sa komplext och svarbedomt som drog-
> anvandande - det ar da valdigt skont om man som forvirrad och osakerfjortonaring
> kan klamra sig fast vid sjalvsakra och onyanserade uttalanden.

> Men fragan ar om den som skriver dro
> g-glorifierande inlagg till SRN tankt pa att det *kan* vara just det brevet som
> far en ung manniska att borja ta droger, och om vederborande kan sova gott med d
> en vetskapen under huvudkudden.

> Varfor ardet sa viktigt for de som har p
> ositiva erfarenheter av droger att fora ut det till alla andra?

Nu är det fråga om vilka som fäller självsäkra och onyanserade uttalanden. Det går en rät linje från "...Och en del som inte hamnar där DÖR FAKTISKT, ja det är sant, de D Ö R!!! (...) DROGER PAJJAR HJÄRNAN, BEHÖVER MAN VETA MERA FÖR ATT SÄGA NEJ!?!?!?" via Expressens otroligt långdragna serie "DÖDSKNARKET" vars glada reklam prydde minsta Tbanedörr, till socialstyrelsens "Hasch Boken" som alla i skolan tvingades studiecirkla kring.

Det kan med andra ord inte ha undgått någon i Sveriges långa land, att av droger dör man omedelbart en snabb, utdragen, långsam och plågsam död.

Att sedan folk knarkar i alla fall blir fullständigt obegripligt, eller...? Vad gör att någon tar droger fastän den "dör som en jävla luffare", om inte...? Nej, så kan det inte vara, bort det!

Den alltför kände trivialmusiksångaren Orup råkade vid något tillfälle för några år sedan göra sig skyldig till det oförlåtliga brottet "nyansering av debatt". Han sade nämligen att *faran* (obs: FARAN) med narkotika inte var att det skulle vara ett sådant mördande infernaliskt helvete, utan att det var så trevligt med knark, en sådan njutning. Han blev naturligtvis hetsad på alla löpsedlar, och blev tvungen att göra offentlig avbön: "Nej, man får inga positiva upplevelser av narkotika". Det krävs inte en Sherlock Holmes för att se att man helt öppet försöker dölja någonting, och till och med vad det är man helt öppet försöker dölja.

Likaledes, när Aftonbladet började hetsa mot rave för något år sedan, hade de bland annat en fejkad bild på en tjej som skulle föreställa stoppa i sig något, typ extacy (ecstasy?) eller LSD, med den jättefeta svarta rubriken "Hon smakar på HELVETET!", och en artikel som berättade om hur dessa ungdomar gick på ravepartyn hela tiden och på varenda raveparty drogade sig hela tiden och dansade hela natten lång. Nå, jag tror att man kan vara född utan hjärna och ändå förstå att om någon smakar på helvetet gång på gång, och sedan dansar i glada vänners lag natten lång, så påminner helvetet snarare om det helvete som flickan i Decamerone stoppade tillbaka djävulen i (hon stoppade alltså in kuken i fittan i en svårt sexualmoraliserande kultur), än det helvete som är förknippat med något obehagligt.

Ännu värre: om man lägger ihop detta med den oändligt utdragna och plågsamma död som omedelbart inträffar när man provat knark, så kan man bara komma till slutsatsen att det finns något som är större än livet, mer värt än livet.

Orgasmen kallades särskilt förr gärna för "lilla döden", och beskrevs ofta i litteraturen som något extremt plågsamt, eftersom man under orgasmen bär sig åt som under svår tortyr. Alla visste dock att det var högsta ljuvaste sällhet det var fråga om. När det gäller knark beskriver man det snarare som "STORA DÖDEN", med allt vad det innebär, och då blir ju den njutning som förespeglas oss av drogmotståndarna nästan ofattbar.

Man hör ju ofta talas om folk som har haft så positiva upplevelser (inte knark) att de känt att de efter denna upplevelse kan dö nöjda, att livet fullbordats på något sätt ("Se Sundbyberg och sedan dö"). Den effekt knarket ger måste alltså vara en sådan upplevelse. Man kan förstå att man inför utsikten av en så otroligt omvälvande och fundamental upplevelse drabbas av tvehågsen rädsla och feghet, ja, existensiell ångest - hela ens liv kommer ju att kastas över ända av denna oerhörda upplevelse - vilket måste vara den direkta orsaken till att inte fler blivit knarkare efter den massiva knarkpropaganda man blivit utsatt för av socialstyrelsen, Aftonbladet, Expressen, och av er här på nätet som *påstår* er vara rabiata drogmotståndare.

Vilka är det som tror på Djävulen? Knappast du och jag. För många frikyrkliga är djävulen däremot en levande realitet, en person som har makt här på jorden. De frikyrkliga vänder därför på saken och påstår att det är ateisterna som tillhör djävulen. För mig är djävulen blaha, eftersom jag inte betraktar mig som någon "sökare", utan tycker mig känna att jag har en relativt stabil grund av transcendenta upplevelser att stå på. En "förvirrad och osäker fjortonåring", däremot, som vill "klamra sig fast vid självsäkra och onyanserade uttalanden" och får höra att djävulen är en levande och personlig kraft som man kan ansluta sig till och som dessutom av allt att döma är den som har makten här på jorden, ställer sig naturligtvis frågan varför man inte skall bli djävulsdyrkare. Så kommer då de kristnas svar, att bla bla bla. Men de kristna är ju uttalade fiender till djävulen! Det är ju klart att de ljuger om fördelarna med att ansluta sig till honom, lika väl som politiker ljuger om fördelarna med motståndarnas politik bara för att ta ett exempel. Det är klart att drogmotståndarna ljuger om droger, eftersom de är uttalade fiender till drogerna, och deras program går ut på att drogerna skall utrotas!

Så till frågan. Varför är det så viktigt för dem som har positiva erfarenheter av droger att föra ut det till alla andra? Ptja, folk kanske tycker att de har något positivt att förmedla, av typen "har du läst den här boken, hört den här låten, sett den här filmen" eller kanske snarare "har du testat att bergsbestiga, drakflyga, offpistsnowboardåka" där ju folk också berättar om vilka oerhörda upplevelser det är att göra detta som skördar en mängd offer (elva döda bara på Mount Everest förra månaden, mot åtta i snitt per månad), utan att det blir någon moralpanik för den sakens skull. Jag vet inte, jag kan ju bara tala för mig. Jag vill höra andra berätta om positiva (och negativa) drogupplevelser för att det här med droger inte skall bli så extremt upphaussat, för att lite dämpa den här drogfixeringen som det tycks vara lag på här i landet. Observera att det i så fall bara är förstahandsinformation som räknas, berättelser av någon som verkligen var där, och inga klintbergare. Om jag med min ytterst begränsade erfarenhet skulle kunna bidra skulle jag bli mycket glad, men det tänker jag som sagt inte göra här.

Välkommen Sida 2 Paradox SRN argumentation