Jag var bara tvungen att saxa lite ur danstidningen 6/96. Numret har temat "Förbjudna rörelser. Dansens fördömelse genom tiderna". Det kommer att bli lite långdraget, men - gunstig SRN:are - läs det ändå, eftersom det har med oss att göra.
s 2: "Det kaos som utmanar ordningen":
"Det omedelbara och lekfulla kan inte kontrolleras. Dansen hör till de grundläggande mänskliga behov, som har fördömts i vår kroppsfientliga kultur. Den har ansetts syndig och farlig, dansen som ursprungligen varit en del av den heliga riten och som närmat människorna till skapelsens källa.
Hyckleriet har tagit sig många former, gång på gång har dansen jagats ut ur helgedomarna, gång på gång har samhället satt upp nya regler för att tygla alla mörka krafter. Det gällde att mästra passionerna, men ändå hade man behov av att hämta livskraft, dansen ingick i den sfär som var lockande och farlig".
Alltså: Anledningen till att staten förbjuder dans är att staten tycker att de som dansar på något sätt undandrar sig statens kontroll, och det är något som staten inte tål. Hyckleriet består i att staten hela tiden sätter upp nya regler som skall förhindra den okontrollerade dansen. Man förbjuder dansen med idel nya motiveringar, som i England: när myndigheterna blev övertygade om att "acid" inte hade med knark att göra, hänvisade man till brandskyddsbestämmelser och ordningsbestämmelser som också omöjliggjorde partyn. Eller som här: polisen har äntligen kommit på att man kan kalla partyna för offentlig tillställning i stället för allmän sammankomst, och då får folk helt enkelt inte dansa. "Så fort någon tar ett danssteg till till technomusik så är vi där och stoppar det hela" (citat från känd polischef).Det är också väldigt smart av snuten att skylla på de äckliga knarkarna, för de vet att vi fyllda av agressioner och äckel över våra medmänniskor kommer att kasta oss över dem som en man, och de vet också att så länge som statens narkotikapolitik ser ut som den gör, så kommer det alltid att finnas knarkare överallt (Nils Christie, Kettil Bruun: Den goda fienden, Rabén och Sjögren. Men läs den då! Skall jag bli tvungen att på ett copyrightkränkande sätt maila hela boken till listan? Snart tvingar ni mig faktiskt att göra det!).
s 5: "Från en värld av dansande banktjänstemän":
"Visst betraktas dansen som farlig i vårt samhälle! För Ulf Gadd, balettchef vid Göteborgsoperan, är förhållandet lika självklart som dess upphov:
Kristendomen i allmänhet och Luther i synnerhet har lärt oss att dans är synd och omoral. Dansande människor bejakar sitt fläsk.
Ända in i vår sekulariserade tid styr kyrkans syn. Ulf Gadd har själv blivit bedömd efter normen. Under uppväxten på de bohusländska öarna fördömdes hans förfärliga dansintresse av de schartauanska tanterna.
Ändå valde han dansen och den förde honom med tiden till Bali. Där fann han också en tillåtande religion och en kultur för vilken själva livet är en dans. Efter åtta år är Ulf Gadd nu tillbaka i Sverige och här lever dansen fortfarande med förtecken av synd och tabu. (...)
Men, hur ser Ulf Gadd på det stora intresset för att träna dans i olika former, jazz, fridans och liknande?
Det tyder på ett starkt behov av att i svåra tider få skaka av sig oket. Lätta på trycket.
På diskoteket får man också skaka i vrede och aggression. Och det kan bli okontrollerbart. Det är i det ljuset ravefesterna blir så farligt syndiga och degenererande.
De som vill förbjuda ravefesterna ser inte problemen bakom. Det är samma sak med narkotikan".
Han menar alltså inte att ravefesterna är ett problem i sig, och inte heller att ravefesterna beror på något bakomliggande problem, utan snarare att man vägrar erkänna för sig själv de egentliga orsakerna till varför man tycker att ravefesterna är ett problem.På det sättet är det ju faktiskt precis samma sak som med knarket, som absolut inte skulle behöva vara ett problem. Nu ser man i stället till att det är ett problem, eftersom man behöver det här problemet. Så länge som man inte erkänner för sig själv de egentliga orsakerna till varför man tycker att knark är ett problem kommer man inte att bli kvitt problemet.
Citatet fortsätter:
" I vår svenska kultur har vi aldrig haft rituella danser, därför är rädslan för det okontrollerade så stor.
I andra kulturer har extatisk dans levt i årtusenden. Den sker under kontrollerade former.
På Bali händer det att dansare faller i trans, men de som finns runt omkring är beredda och vet hur man skall handskas med det".
Och här tycker man att de är några som skall tas bort, och pekar "självklart" (citat) ut dem för snuten i stället för att ta hand om dem.Inom parentes kan jag nämna att jag med rätt eller orätt har en lite annorlunda bild av Bali (som jag aldrig varit på). Varje år dör en massa människor i transdans av dehydrering, hjärtstillestånd, utmattning, eller genom att de skadar sig på olika sätt. Saken är den att man tycker att det inte är något att göra något åt, utom på just det sätt han beskriver: skadereducerande. Det är precis som vi som accepterar att 1000 dör i trafiken varje år, eller att 2000 om året tar livet av sig i Sverige. Och sedan blir vi upprörda över att 11 dör på diskotek i England! Ett makalöst hyckleri. Och som grädde på moset säger man att de "dog av knark" fast de uppenbarligen inte alls gjorde det. Mer om det senare.
Jag saxar vidare ur danstidningen 6/96. Det blir som sagt lite långdraget, men det har med oss och vår framtid att göra.
s 8: "Syndfull dans"
"Visa former av dans har ansetts speciellt fördärvliga. Henry Sjöberg, mångkunnig inom folkdans och tidigare verksam på Dansmuseet ger här några smakprov på hur de moraliska tongångarna genom tiderna har gått.Dans - detta underbara nöje som glatt så många människor, har även utsatts för grov förföljelse. Man kan naturligtvis fundera på varför dansen av många grupper i samhället ansetts som syndig och någonting man ska akta sig för.
Jag kan förstå att vissa grupper - till exempel religiösa ansett dansen alltför erotiskt laddad, vilket den är. All dans är erotisk. (Det är möjligt att man kan undanta några specifika danser. Jag har till exempel svårt att hitta något erotiskt i fågeldasen, men det är jag det. Det finns säkerligen många som tycker att just den dansen är den högsta njutningen.)"
(Obs! "fågeldasen" (sic!))
"Om man tittar i gamla källskrifter hittar man mycket lite om syndfull dans. Tvärtom är den ofta hövisk och ridderlig. Men - och det är viktigt - det är ofta en speciell dans som får klä skott för de fördomsfulla. (...)
Den äldsta boken som jag känner till som behandlar dansen som synd utgavs 1825. Den utkom i Lund och namnet var Dans, Ett ord, må vara! i sinom tid.
På sidan 3 kan man läsa följande rader:
Dans-nöjet herleder sig från Hedendomen, och utmärker densamma i alla werldsdelar. Det vitsordar äldre och nyare historien. Skulle Christendomen hafwa helagt denna böjelse? wågar man sig herwid fråga. Likasom ännu bland wildarne, firade de fordorne afgudadyrkarne ibland Greker och Romare sina högtider med dans. Historien framställer deras BACCHANALIA, DIONYSIA DRYCKES- OCH DANS-SÄLLSKAPER, i ett sådant ljus, att anständigheten ryser vid dessa ORGIER, som man ock kallar dem, hwarest tillfälle gafs till de mäst otyglade uttryck af de smutsigaste böjelser.
I den här boken angriper författaren all sorts dans, ja, själva företeelsen, vare sig den äger rum på scenen eller på dansbanan."
Observera här med vilken njutning författaren skriker "ORGIER". Visst påminner det om dagstidningarnas "DÖDSKNARK, HELVETESKNARK, och ännu mera KNARK!"?Jag stod och väntade på bussen, när några polisbilar åkte förbi med sirener och saftblandare. Två gamla tanter som också stod vid busshållplatsen och tompratade oengagerat upprört med varandra: "Ja där var polisen" "Ja det var säkert knark" "Ja säkert knark" "Ja knark".
Barnets förtjusning över att få säga "kiss" och "bajs" är genuin. Hos de här gamla tanterna fanns precis samma impuls, men helt glädjebefriad.
Men, vidare i artikeln; vi måste ju komma någonstans.
"Under 1900-talet kommer en hel del skrifter av samma slag. Skillnaden är att man under denna tid framförallt går till storms mot den så kallade moderna dansen. Den är osund och leder ofördröjligen flickorna ner i avgrunden. Men - vi kan ju se hur framförallt tidningarna behandlar nya dansformer när de kommer."
Och så var det ju både i somras i den fejkade Aftonbladetartikeln om den oskyldiga unga flicka som blev förledd av rejv, och i Expressens helvetesknarkartikel om den oskyldiga tjejen som gick på rejv och där proppade i sig kokain, hasch, amfetamin och LSD *på en gång*, varvid hon uppgav att hon mådde dåligt av det (dock inte lika dåligt som jag själv mådde konstant under hela min tonårstid), och då var det naturligtvis KNARKETS fel att hon mådde dåligt. Herregud, jag skulle ha dött om jag smäckte i mig det som hon påstod att hon gjorde. Jag säger: man måste må rejält dåligt och vara rejält självdestruktiv för att sätta i sig så mycket på en gång. Hon mådde alltså inte dåligt av knarket, utan hon mådde precis så dåligt redan innan.Artikeln fortsätter:
"I Musikern (organ för Svenska Musikerförbundet) 1922 går en anonym skribent (signaturen G. G.) till storms emot "Jazzepidemien". Ur artikeln kan citeras:
Det skall dansas till allt och för allt, dansas mellan bord och stolar, dansas mellan maträtterna vid en middag eller supé, dansas på morgnar, aftnar och nätter...
...När dårarna dansa, måste givetvis musiken vara dårhusmässig - jazzmusikens hemvist bör därför vara på hospitalen och där kommer den säkerligen till sist att hamna. (...)Charleston presenteras i Stockholm i slutet av 1925. Men under våren 1926 kan man läsa i stockholmstidningarna:
Stockholms bojkott mot Charleston "En ful apdans". Börjar Charleston ha sin roll utspelad? Vissa tecken tyda i den riktningen. En början har gjorts genom ingripande av Solna kommunalnämnd mot charlestondans på Stallmästaregården, vidare har en tanke varit uppe i Stockholms-restauratörernas förening om möjligheten att förbjuda Charleston även i Stockholm. Tills vidare är denna tanke inte direkt aktuell, då restauratörerna anser att det finns så många förbud att de inte vilja öka antalet, men enligt vad vi förvissat oss om vid samtal med ett flertal rastaurangdirektörer i Stockholm, skulle de utan svidande hjärtan se att Charleston avfördes från dagordningen."
Här måste man säga att Stockholms-restauratörernas förening har en klart gammalmodig syn på förbud och straff. Tanken att det skulle kunna finnas något annat sätt att avhjälpa saker än genom förbud och straff verkar idag ha dött fullkomligt. Någon professor i straffrätt vid Stockholms universitet sade apropå de senaste förbudsvågorna (knark, pedofili, barnporr) att vi har en religiös övertro på straff. Vi tror att så fort man förbjuder, straffar och tar i med hårdhandskarna mot något, så kommer det automatiskt att försvinna. När vi sedan märker att det inte är så, slår oss aldrig tanken att det skulle vara något fel på metoden; i stället anser vi att den enda förklaringen är att det är för lite förbud, straff och hårdhandskar, och så kräver vi fler förbud, hårdare straff och mer hårdhandskar ("Mer av samma"). När vi märker att det i sin tur inte hjälper, utan tvärtom ofta får motsatt resultat, blir vi ännu mer övertygade om det det krävs ännu mer förbud, straff och hårdhandskar, och den här processen har inget slut; internationella jämförelser visar att den kan fortgå i princip hur långt som helst (USA och England ligger i bräschen för den här utvecklingen, Singapore är ju ett rent science fiction-exempel, och i Sverige försöker vi allt vad vi kan att hamna i samma situation).Faran med detta (som om det inte vore gräsligt nog i sig) är att det går fullständig inflation i straff- och kontrolltänkandet: Man brukar säga att det råder proportionalitet mellan olika straff- och förbudsåtgärder. Så straffas mord alltid hårdare än dråp, som i sin tur straffas hårdare än vållande till annans död, och så följer i fallande skala misshandel, ofredande, förtal och förolämpningar. Det är värre att döda någon än att ta hans saker, och det är värre att ta någons saker medelst väpnat rån än bedrägeri osv, ni förstår principen. På det där sättet hänger alla lagstiftnings- straff- förbuds- och kontrollåtgärder ihop, inte på grund av att man skulle ha tänkt ut eller beslutat sig för att de skall hänga ihop, utan tack vare att det är så att säga inbyggd i systemet: det är precis som att när lönerna höjs, så höjs priserna, och när priserna höjs måste man höja lönerna.
Sedan 60-talet har det alltså ägt rum en lagstiftning utan like (2000 (två tusen) nya lagar per år), fullkomligt sanslösa straffskärpningar på en mängd områden, förbud har blivit det enda förhållningssättet mot vad som helst som man inte gillar, och vi är på väg in i ett kontrollsamhälle av 1984-Kallocain-Fahrenheit 451-typ. Stora delar av den amerikanska vita rika övre medelklassen lever sina liv bokstavligen inspärrade, samtidigt som de tycker att det är "de andras" fel att de måste leva på detta sätt. Säkerhetsindustrin är den största och snabbast växande industrin osv osv.
Det äckliga är att ju mer folk lider av den här utvecklingen, desto mer hejar de på den. Kärlek ersätts med hat under allas jubel. I Seriealbumet "Folk köper skit" av Ulf Frödin finns en serie där en politiker valtalar: "Vi vill sänka lönerna, höja skatterna, ta bort pensionerna, skrota sjukhusen, skolorna och daghemmen, kort sagt, göra det sämre för allt och alla!", och folkmassan jublar: "Ja! Det är rätt! Ge dom jävlarna!"
Mer ur "Syndfull dans":
"Hjalmar Meissner skrev i tidningen Scenen (nr 13 1921) om jazzen, denna förskräckliga farsot som drabbat oss. Han avslutar sin artikel
Upp alla goda krafter låtom oss anlägga både karantäns- och avlusningsanstalter så kunna vi kanske undgå den epidemi som nu så svårt grasserar i det stackars hemsökta Europa."
Epidemi, ja. Retoriken känns igen.
"Det Hjalmar Meissner i första hand gick till storms emot var musiken, men det fanns också de som beskärmade sig över dansen, till exempel i en insändare i Stockholms Dagblad 1922:
Jag är en enkel man med måttliga inkomster, men har en flärdfull och njutningslysten hustru. Jag har tolererat det, så länge det gällt något så när anständiga danser (när det gäller de moderna danserna får epitetet "anständiga" tagas mycket relativt, man får vara nöjd om det är luft emellan). Men nu har hon naturligtvis fattats av lidelse för shimmy, och som den dansas, med damens högra arm om kavaljerens hals och den vänstra omsluten av hans hand samt en fullständigt hängande position å kvinnans sida, verkar den vidrig. Och då man vet, hur dessa kavaljerer flirta under dansen, är det ännu värre. Ingen mor bör släppa sin flicka att deltaga i dylika slippriga tillställningar, vilka gå under den falska skylten dans. Med koreografi har den intet att göra. Jag skriver detta för att höra, om någon jurist skulle vilja svara mig på frågan, huruvida det finns utsikt till skilsmässa, på den grund, att gift kvinna negligerar man och barn och inlåter sig i dylika intimiteter med andra, obekanta män på offentliga lokaler?"
Lössläpptheten, och mot det föräldrarnas ansvar för sina oskyldiga barn (då för att förhindra barnen att börja med sex, nu för att förhindra barnen att börja med knark), är också en never ending story.
"Varje tid och dans har haft sina förespråkare men även sina belackare. Jag slog upp en av alla böcker som behandlat detta ämne: Danskulturen, några ord, allmogen tillägnade. Skriven av Algot Larsson och utgiven 1919. Där kan man läsa:
Nöjeslystnadens marschruta ute i vår landsbygd markeras tydligast av de talrika dansbanor, som på sisitone växt som svampar ur jorden. Varhelst man färdas fram, på järnvägarna, på älvarna och på landsvägarna, så möter ögat dessa förhatliga nästen, som stå och skräpa i av naturen sköna trakter; ja det är vanligen så, att dansbanorna uppföras på de skönaste platser våra bygder ha att uppvisa... Men är det något hedrande för vår landsbygd, detta att dansbanor byggas i alla lundar, där ungdomen förlustar sig med "jumpdans" hela nätterna igenom och intager allehanda oanständiga kroppsställningar, som ingen hygglig människa kan åse, utan att känna vämjelse därvid; troligtvis skulle de dansande själva skämmas för att i hemmet eller annorstädes utföra sådana rörelser, som de finna med sin värdighet förenligt att hängiva sig åt inför offentligheten på dansbanorna, där den blir mest firad och beundrad, som uppträder oblygast.
1930-talet var relativt lugnt när det gäller angrepp på dansen. Men i början av 1940-talet startar en debatt om ungdomens sedeslöshet. I efterhand har hela denna debatt fått namnet "Dansbaneeländet"."
Och så berättar då artikeln om hur det gick till när jitterbuggen kom till Nalen 1942, och folk började hetsa mot dansen igen.
"Danslärarna ansåg dansen alldeles för vild såväl för utövaren som för åskådaren. Den såg onekligen ganska vild ut. Men dansen blev populär och dansades allmänt. Det första förbudet mot jitterbugg kom 1944 när dåvarande Skansenchefen Andreas Lindblom promenerade ner till Galejan, den moderna dansbanan på Skansen. Där buggades det för fullt. Nästa dag utfärdades förbud mot jitterbugg på Skansen.
Samma år 1944, beslöts att anordna kommunal dans i Stockholm." (jfr kommunalravet) "Kommunen byggde dansbanor på ett flertal ställen, engagerade orkestrar och inbjöd allmänheten till gratis dans." (Det vore nåt!) "Det blev mycket populärt och folk strömmade till. Men naturligtvis väckte även detta ont blod. I en av stockholmstidningarna skrev fil. kand. Joel Sörenson bland annat:
Jag har givetvis varit nere vid Rålambshovsparken vid olika tillfällen och olika tider på kvällen och sett det hela. Första kvällen var det enormt med folk - bortåt tjugotusen. Sedan den första rusningen gått över, höll sig väl antalet kring sex-tiotusen. Två dansbanor var byggda, vardera rymmande cirka 400 par och över hela härligheten strålade ett flertal ljusglober i bästa festspelsstil. Vad ordningen beträffar fanns, så vitt jag kunde se, inga väsentliga anmärkningar att göra. Något direkt busliv förekom inte de gånger jag var där. Att stillösheten bland ungdomen tog sig en del beklämmande uttryck, är ju inte ovanligt. (...)
En av de allvarligaste invändningarna mot den kommunala dansen är alltså att den väcker ett behov, som förut icke fanns, och drar stora ungdomsskaror till sig, som eljest ej skulle ha befattat sig med dans! Vidare är det fullt klart, att konsekvenserna av den offentliga moderna dansen äro precis desamma, när dansen är upplyst, välkontrollerad och kommunal, som när den försiggår i privat och kanske mindre välordnad regi.
Som en av mina vänner, som väl känner vad han tala om sade: Det går nog hyggligt till kring dansbanan, men man kan ju göra en rond in i buskarna och portgångarna sedan dansen är slut, så får man se..."
Då sex, nu knark. Lika lite som man kan stoppa sex, kan man stoppa knark. De är alltså bägge väldigt bra exempel på goda fiender. Sedan behöver man bara säga att även om vi inte kan vinna kampen så gäller det att hålla ungarna borta från det så mycket som möjligt, och det gör vi genom att stoppa den förhatliga dansen, där ju detta snusk sprides till våra oskyldiga små.
"Jag har sysslat med dans hela mitt liv, både teoretiskt och praktiskt och jag inbillar mig att jag sett det mesta när det gäller dans, såväl i folkparker som i danssalonger, bygdedanser och logdanser, allt man kan tänka sig har jag prövat. Men den förskräckliga ungdomen har jag inte mött. Danslysten ungdom ja, men inte förtappad ungdom som gräver sin egen grav genom att dansa. Det som är intressant med dessa belackare, tror jag är att ingen har någon praktisk erfarenhet, utan enbart har hört talas om det.På 1950-talet fortsatte striden om ungdomens moraliska förfall på olika fronter. 1952 utkom en bok av pingstpastorn Gösta Rosén: kriget om den moderna dansen. Den visar på ett enkelt sätt hur man från vissa håll såg på dansen. I första kapitlet "Skall vi kristna ha ett ord med i laget?" står bland annat:
Just du, min broder, är kallad att ta till grepen för att flytta gödselhögarna, som ligger i vägen för vårt folk. Ser du inte? Det unga folket kan inte komma fram på sin livsvandring utan att smutsa ner sig rent förfärligt. En av de mest stinkande gödselhögarna är just den moderna dansen
I nästa kapitel som bär titeln "Varifrån kommer skökorna?" skriver han:
Den idag ökända skökan i päls, siden, trasor och smuts har en gång varit en oskyldig kvinna. Jag frågar: Var kände hon för första gången de otämjda passionernas makt? Svar: På dansbanan i famnen på en 'skolad' herre, och under det att ett jazzband eggade henne till att trampa sin renhet i smutsen."
Ja, vad kan man säga? Parallellen sex - knark är perfekt: den unga flickan får inte komma i kontakt med sex, för då blir hon prostituerad på en gång. När man sedan märker att den hycklande sexualmoralen ger upphov till än mer prostitution, svarar man med ännu mer hycklande sexualmoral (Mer av samma), och skyller alltihop på dansen.Inte undra på då att dans och prostitution hör ihop: om sex och prostitution är samma sak i ens medvetande, har man ju inte ens en teoretisk möjlighet att hålla isär dem, utan faller man för det ena så faller man för det andra; de är ju ett och samma. När man sedan kommer i kontakt med sex (för det gör man väl förr eller senare), ja, då är det kört. I dansen kommer man i kontakt med sex, alltså gäller det att stävja dansen, eller i vart fall ersätta den med dans som är renons på varje form av erotik eller sensualism. Det enda sex man får komma i kontakt med är det legala, dvs inom det lagstadgade äktenskapet (knarkets motsvarighet är till exempel sprit och nervmediciner). Sådana här åtgärder gör naturligtvis att sex och prostitution blir än mer sammankopplade, och dansbanan blir än mer det enda andningshål där man kan få uppleva lite erotisk spänning.
Man har alltså ingen kontrollskademedvetenhet. Kontrollen leder till motsatt resultat mot vad kontrollförespråkarna säger att man skall åstadkomma genom kontrollen; kontrollen gör att det som är oproblematiskt när det är relativt oreglerat plötsligt blir ett stort problem som ställer till med omfattande skador, och kontrollen ställer förutom detta till med mycket stora och helt nya problem. Allt skylls sedan på att det är för lite kontroll, fastän det ju var kontrollen som orsakade problemen från början.
Det är ju bara så, att man är en sexuell varelse långt innan man gifter sig, och "nature will always find a way" (Jurassic Park). OK, säger Samhället, alltså kan vi aldrig vinna kampen, men vi kan kväsa sexualiteten så gott det går. Om vi inte kan få ett fullständigt stopp på dansandet, kan vi i alla fall se till att dansen blir totalt sexbefriad. Men det går ju inte: dansen har med kroppen att göra, och kroppen och sex går som hand i handske. Alltså kommer sex alltid att finnas kvar i vårt samhälle, och snuten har alltid ett fullgott skäl att slå ner på oss (på så sätt är den "fria" sexualiteten en god fiende).
Artikeln fortsätter med att konstatera att efter 50-talet var det knark som ersatte sex som "god fiende" (mitt ordval, inte artikelförfattarens).
"Att fördöma utan att ha någon egentlig vetskap om företeelsen är definitivt ingenting nytt. Jag är lika säker på att många av dem som skriver om ravepartyn och deras fördärvliga inverkan på ungdomen inte heller har varit där.
En sak som berör mig illa är att när det gäller idrott är det ingen som blandar ihop utövarna med huliganerna, alltså svansen, men när det gäller dansen har man alltid gjort det. Observera vad kandidat Sörenson skrev 1944. Visserligen gick det anständigt till på dansgolvet, men man vet ju vad som skedde i buskar och i portgångar." (...)
Samma gäller ju mellan olika droger: tänk om A:s alkoholism vore ett tillräckligt skäl att förbjuda B att ta en lättöl, tänk om man på löpsedlar raddade upp varenda en som dött i alkolholrelaterade skador, inklusive alla de som haft det minsta alkohol i kroppen när de dog, tänk om man överallt på stan satte upp affischer med röntgen på någons hjärna som blivit förvandlad till en tvättsvamp av långvarigt överdoserande av alkohol, och sedan lade till texten att "Så här blev Stig, 35, av en lättöl. Vi får inte kompromissa med alkoholen!"
"Men jag tror - jag törs inte säga vet - att människorna kommer att dansa fortfarande om 100 eller 200 år. Att det även då kommer att skrivas om vissa danser och sägas att de är anstötliga är givet. Dansen har varit och kommer alltid att vara föremål för angrepp. Beklagligt men sant."
Vad jag ville säga med de här långa utläggningarna är detta: när polis, myndigheter, massmedia och föräldrar säger att de inte är mot rave utan att det är knark de är mot, eller säger att det de är mot hos raven är knarket, och om bara raven var knarkfria så skulle vi få ravea ifred hur mycket som helst, så TRO DEM INTE!!! De var mot rave även när det inte var fråga om knark, och de har alltid varit mot ungdomars dans, även innan den stora knarkmoralpaniken. Skillnaden är bara den, att vi idag har en polismakt som är kraftigare rustad, med större befogenheter, och att vi har en högre repressionsnivå i samhället.
"Ingrid Engarås som har dansat sig igenom många nätter sedan ravekulturen slog igenom, filosoferar här över samhällets reaktioner på den form av dans som försätter ungdomarna i trans. Hon berättar också om sin personliga tro på dansen som rit och även en slags religiös utlevelse.1989 arrangerades det första så kallade ravet i Sverige. Det var ny musik, acid-house och techno, det var timmar av oavbrutet dansande och en samling unga människor av alla sorter som kände på sig att någonting låg i luften. Det var entusiastiskt samarbete i nya konstellationer, många kreativa idéer som fick utlopp men det fanns också en del ecstacy och andra droger. En kedjereaktion av fest-skapande hade satts i rullning, så också en motreaktion i media och en upprörd debatt bland oroliga föräldrar och makthavare."
Och som ni kommer ihåg så handlade det då om ljudnivån, det osunda för att inte säga skrämmande och livsfarliga i att hålla på och dansa oavbrutet hela natten, men framförallt om att ungdomar var ute hela natten utan att föräldrar och polis hade kontroll över dem, och ännu framföralltare att ungdomarna var det *där* man inte hade någon kontroll över dem. Om knark var det inte tal, utan bara om det nya, annorlunda, ovanliga och skrämmande, och den bristande kontrollen.
"Mediahysterin sköljde över oss i vågor. Bakom löpsedlarna fanns en kompakt ovilja till nyanserad diskussion, en av vår tids mest seglivade exempel på moralisk panik. Skräckbilderna som tornade upp sig talade direkt till människors rädsla för det okända: Massvis med lättpåverkade unga människor av blandat ursprung, nästan barn, som dansade sig sönder och samman hela nätter i hälsovådliga industrilokaler. Förbländade av blinkande jätelampor och förhäxade av monotont dunkande maskinmusik utan början och utan slut. Inte undra på att fenomenet rave skrämde och mediareaktionerna la grunden till enkla förklaringar. Ofta var det svårt att tro att kvällstidningarnas artiklar behandlade samma kulturform som jag och mian vänner var engagerade i. Media ledde snabbt in drogdebatten i en sammanblandning av orsak och verkan där likhetstecken sattes mellan rave och knark."
Poäng. Har ni också tänkt på det? Massmedia, politiker, polis och föräldrar resonerar som så: Hur kommer det sig att folk ravear? Det är ju ett väldigt konstigt fenomen det här att man dansar 12 timmar på raken. Jo, det beror på att de tar knark, för annars skulle man inte orka osv och man uppfattar allting annorlunda när man är påverkad av knark etc. Men hur kommer det sig att de knarkar? Jo, det beror på att de går på rave &c för där knarkar man osv för att uppleva mm.Orsaken till rave är knark. Orsaken till knark är rave. Argumentet fyller funktionen att visa dels att det inte finns någon yttre orsak till de här fenomenen; att det inte finns något skäl till att de skulle finnas eftersom de ju bägge uppstått ur ingenting och bara lever vidare genom sin ömsesidiga negativa påverkan på varandra, och att det alltså inte finns någon förklaring, eller ens något värde i någondera av fenomenen; och dels att det inte finns något sätt att få bukt med fenomenen, eftersom det inte går att få bort både allt knark och all rave på en gång. Således har både rave och knark blivit "goda fiender" (Nils Christie & Kettil Bruun: Den goda fienden. Narkotikapolitik i Norden. Rabén & Sjögren 1985), på så sätt att rave&knark - som ju nu per definition är samma sak - alltid kommer att vara något som man måste kämpa emot, alltid kommer att vara en försvarslös fiende som inte har något reellt maktmedel att sätta emot (kolla England och nu senast New York), och som alltid kommer att kräva allt ökade resurser i kampen mot en oövervinnelig försvarslös fiende; en kamp som bara syftar till att öka den allmänna repressionsnivån i samhället.
"-Men folk knarkar inte mer för att de dansar. Möjligen dansar folk mer när de knarkar men de som väl knarkar, kan lika gärna göra det någon annanstans än på dansgolvet"
Och vice versa. Personligen tycker jag att det är bättre att de som knarkar gör det på ravepartyn - där det finns (eller, rättare sagt, skulle kunna finnas) social kontroll och där de kan dansa och ha det trevligt - än att de ligger i någon knarkarkvart i sina egna spyors ensamhets förnedring och gör det. Vad tycker ni?Någon gång typ 1980 var jag i Kramfors. Man hade just uppmärksammat att det fanns ett problem med tunga droger där. Det hade kanske dött lite folk eller så, jag kommer inte ihåg. Det hade varit på tal att man skulle starta en ungdomsgård med diskotek där, men det förslaget hade avvisats med motiveringen att då skulle ungdomarna kunna sitta och knarka inne på ungdomsgården. En taxichaufför som jag talade med var upprörd angående detta, och ifrågasatte det meningsfulla i att man inte skulle kunna ha koll på vilka som knarkar och var, det humanana i att inte kunna ge hjälp till de som behöver det, och undrade dessutom om inte ogästvänliga miljöer i själva verket gjorde så att man knarkade mer. Överhuvudtaget fick man misstanken att vad de sade att de ville - kanske till och med vad de var övertygade om att de ville - var en sak, och vad de i själva verket ville var en annan.
"OM det bara var drogerna som upprörde, OM det var ungdomars hälsa i farozonen som var det verkliga problemet, skulle alla fester fått tillstånd och förlagts till lokaler där festandet kunde ha övervakats av några poliser och socialarbetare."
Min personliga åsikt - och kanske även artikelförfattarinnans - är inte att den idealiska festen är den som är övervakad av polis och socialarbetare. Det skulle kunna vara det om de var där för att hjälpa folk, men som det nu är, är de inte det (Janne Q och hans kollega vad hon nu hette är undantag). Nej, argumentet har i stället som syfte att visa just att det som de anger som skäl, inte är orsaken till att de gör som de gör.I Expressens serie HELVETESKNARKET nämnde de att man i England har sjukvårdspersonal närvarande på rave, och lyckades få detta till ett argument *mot* rave, som om rave var något livsfarligt. Även här på listan har folk gapat om "Men skall man verkligen bli tvungen att ha sjukvårdspersonal med på varenda rave" och fått det att låta som om domedagen var nära. Men herregud, sjukvårdspersonal är ju med på varenda större evenemang, fotbollsmatch eller rockkonsert! På många rockkonserter jag varit på har det svimmat folk, och folk har skadats. Över 300 dör varje år i olyckor i arbetet, och därför måste det finnas skyddsombud och sjukvårdsutrustning på varje större arbetsplats. Anledningen till att man har sjukvårdspersonal på plats är att man bryr sig om folk.
Jag tror också att man menar att det visst skulle gå att göra ett evenemang eller en arbetsplats så säker att ingen skulle skadas - till exempel om ingen fick gå ut ur sin lilla immobila kroppsformade madrasserade cell, försedd med dropp och hjärt-lungmaskin - men att det är bättre för folk att de utsätter sig för risken att skadas än att man förebygger skadan, ja, kanske till och med att folk skadas mindre av att skadas än av att man hindrar dem från att skadas; att kontrollskadorna är större än skadorna av bristande kontroll (och här kommer man helt osökt att tänka på både Sveriges narkotikapolitik och myndighetermassmediapolisochföräldrars attityd mot rave).
(Alltså, inte "knark ihop sig" utan "kunde dra ihop sig". Min anm.)"Istället gjordes det till en ytterst krånglig process att få tillstånd och hyra lokaler, varpå mängder av fester genomfördes illegalt och utom all vuxen-insyn. Mär polisen sedan kom gjordes närvaron ytterst kännbar (gärna med många och specialutbildade poliser = dyrt), fester avbröts abrupt och massarresteringar av dansande med brutala förhör var inte ovanligt. Den senaste taktiken från polisen var att, efter amerikansk modell, med skarpt ljus lysa in i dansandes ögon för att bedöma eventuellt drogande genom att iaktta hur snabbt pupillen drog ihop sig."
"(Utan att ta reda på de kemiska processer som sker i kroppen helt naturligt vid trans-dansande, och hur dessa inverkar på pupillens storlek och reaktionsförmåga.)"
Parentes: artikelförfattarinnan påstår inte att det "naturliga" endorfin- eller dansdrogandet skulle vara bättre eller mindre klandervärt än det "onaturliga", men denna enligt min mening extremt hycklande åsikt framförs rätt ofta, inte minst här på listan. Det finns naturligtvis inget som helst skäl att anta att kroppsproducerade droger skulle vara mindre skadliga. Tvärtom har jag själv flera gånger varit med om att en hård ravehelg avslutats med en lång och aktiv dag - utan sömn emellan - varefter jag gått och lagt mig tidigt och vaknat upp med rätt svåra abstinenssymptom: huvudvärk, kramp i hela kroppen, och en allomfattande känsla av död och meningslöshet. Världen är svartvit, avlägsen, och utan varje form av positiv kvalitet. Jag ålar medelst hasning ut i köket, sätter på en technoplatta och börjar försöka rycka i takt med musiken. Efter en timme går det bättre, jag kan ställa mig upp, och efter ytterligare några timmars svettigt omkringhoppande infinner sig till slut den omnipotenta känsla man får mot slutet av ett rave. Kroppen är stark, mjuk och fin, och jag är snäll och god.Den här typen av abstinenser kan bara inte vara bra för kroppen. Jag mår ju sämre än vad jag gjort efter något annat knark (utom sprit!). Dock: hade jag mått tiondelen så dåligt av något knark hade alla skrikit i högan sky. Nu känner man sig nästan som den som skrev någon spalt i tidningen om sitt liv som joggare, och "stolt" (hans eget ordval) berättade om hur han till slut hade lyckats uppnå en nivå på joggande där han ådrog sig en fruktansvärd abstinens om han inte joggade.
På vad sätt skulle det här vara oskadligare än det som asphyxomanerna (heter det så?) gör?: De som stryper sig själva eftersom hjärnan i ögonblicket före medvetslösheten producerar något som tydligen ger en viss kick (för kanske tio år sedan höll tidningarna på och hypade om folk som dog i "den nya sexleken" som alltså innebär att man kväver sig samtidigt som man knullar eller onanerar). Eller anta att man lyckades hitta på en teknik som gjorde att kroppen producerade sitt eget LSD eller amfetamin, skulle de drogerna plötsligt vara "naturliga" och OK då? Skulle de plötsligt alltid ha varit det?
Tillbaka till artikeln. Resonemanget handlade alltså om att det här med HELVETESKNARKET bara var ett svepskäl för att krossa technokulturen.
"Droger i sig, skulle aldrig få så många människor att lägga ner så ofantligt mycket arbete och kraft på arrangemang som så gott som aldrig gav vare sig pengar eller ära. Jag hade alltid en känsla av att det var någonting annat som verkligen upprörde och fick ordningsmakt, politiker och andra representanter för det etablerade att se rött."
Och så redogör artikelförfattarinnan för många exempel på hur det etablerade uppfattar den här företeelsen som omoralisk, samhällsfrånvänd, moralupplösande, och - värst av allt - hedonistisk, livsnjutande, och att det som tvingar makten att agera är att det inte är fråga om några enstaka galningar som gör detta, utan att det verkligen är fråga om en rörelse som har uppstått utom statens kontroll och initiativ.
"Det tycks som om makten är mindre oroad över vilka tillstånd folk försätter sig i, än hur de tar sig dit. Du kan meditera naken i tunnelbanan, publicera obskyra böcker, bygga bomber i källaren och ta massvis med receptbelagda sömnmedel, men dansar du hela natten med tvåtusen andra, VARDE FÖRBUD. Det måste vara knark."
Så talar hon om ravet som en frizon, och det är ju också något som tvingar staten att agera. Ett eget exempel på detta:En ljus och molnfri vårdag, typ 1980, satt jag och gosade mig i solens första varma strålar på Sergeltrappan eftersom jag väntade på min dåvarande fru som var inne på Åhléns och shoppade. Nere på plattan ser jag två snutar som menar åt mitt håll, och sedan styr stegen mot mig. Undergiven som jag är, och eftersom jag förstår vad som komma skall, greppar jag efter legitimationen. De kommer fram och ställer sig på en centimeters avstånd från mig, en bakom och en framför. Den framför: "Haru leg?" (lägg till den vanliga otrevliga halvskrikande aggressiva tonen). Han får leg, tar det, går några steg bort och ringer med walkie-talkien för att kolla om jag finns i något register (det gjorde jag inte). Den bakom mig kör en slags tredje graden på mig: frågar ut mig i ovan nämnda tonläge, varvid han då och då lutar sig fram och skriker ett visst ord i mitt öra (de hade väl lärt sig på polisskolan att det hade skrämseleffekt): "Haru nåt KNARK?" "Nej, jag har inget knark." "Så du är här för att köpa KNARK!" "Nej, jag är inte här för att köpa knark." "Så du har redan fått ditt KNARK!" "Nej, jag använder inte knark." "Men du HAR använt KNARK!" "Nej, jag har aldrig någonsin prövat knark." Osv osv. Den som hade mitt leg kom efter en oändlig tidsrymd tillbaka, och avskedsorden föll som så: "Jaha, nu blir vi tyvärr tvungna att släppa dig, med eller utan KNARK. En liten tid till går du säker", vilket syftade på något då aktuellt lagförslag som skulle underlätta kroppsvisiteringar och arresteringar, jag kommer inte ihåg. Nota bene: "släppa dig" - var jag alltså arresterad?, och "tyvärr ... med eller utan": så jag skulle alltså bli arresterad även om jag inte hade något?
För att komplettera bilden av mig bör kanske tilläggas att jag på den här tiden var en extrem motståndare till varje form av drog, inklusive alkohol och tobak, att jag livnärde mig på tångmjöl och kalkpulver och annat äckligt, men att jag just fallit för kaffe, som jag också varit en extrem motståndare till: det är ju skadligt för kroppen.
En sådan här glädjelös händelse ger naturligvis upphov till vissa tankar. Sålunda försökte jag föreställa mig vad som skulle ha hänt om jag helt enkelt inte gjort någonting. Polisen skulle fråga efter leg, och jag skulle - i stället för att efterkomma deras begäran - enkelt och lugnt förklara att jag inte har gjort något och inte tänker göra något, och att det inte finns några som helst skäl att misstänka mig för något; att jag bara ber om att få vara ifred och lämna andra ifred.
Visar jag inte leg, kommer polisen att uppfatta det som en oerhörd provokation, och en tillräcklig grund för att ta med mig till stationen. Jag kommer då att säga att jag inte följer med till stationen, utan att allt jag begär är att få vara ifred och lämna andra ifred. Polisen kommer naturligtvis inte att nöja sig med det, utan kommer då att svara på denna än oerhördare provokation med att med våld försöka föra mig till stationen. Om jag vill upprätthålla min frizon måste jag då sätta mig till motvärn mot detta våld, samtidigt som jag säger: Jag vill inte någon männsika illa. Jag vill bara vara ifred, och lämna andra ifred, och denna rätt tänker jag försvara.
Om jag på detta sätt motsätter mig arrest, tvingas polisen att trappa upp sitt våld, och jag mitt, samtidigt som jag hela tiden måste kommentera: Jag har inget emot er, så att om ni lämnar mig ifred, kommer jag att lämna er ifred.
Polisen kommer att till slut bli tvungna att använda sina tjänstevapen (vaddå för jävla tjänst), och om jag vill vara ifred måste jag skjuta dem innan de skjuter mig. Har jag skjutit poliser kommer hela området att spärras av och det blir attack med hela kravallstyrkan (på den här tiden fanns inte antiterroriststyrkan), som jag på samma sätt måste skjuta ner om jag bara vill vara ifred. Har jag väl genomfört detta blodbad, kommer något närmast liknande krigstillstånd att proklameras. Militären kommer att kallas in, och det kommer inte att finnas några som helst gränser för vilka maktmedel man kan uppamma. Fientlig makt motsätter sig ju, med alla medel den kan uppamma, Sveriges försvarsmakt på svenskt territorium. Jag dödar för att inte dödas. Mina små skrik om att "jag ville ju bara sitta kvar i solen" hörs inte för kulsprutesmattret och explosionerna. Det skall bombas, jag bombar dem först, världspolisen kallas in och det skall användas kärnvapen. Hela tiden måste jag, för att inte skadas, ligga ett snäpp före, och på så sätt måste man ju utplåna mig till varje pris, eftersom det är jag som är den aggressiva parten. Jag måste kärnvapenbomba dem innan de kärnvapenbombar mig. Allt detta bara för att jag ville sitta under min korkek och lukta på blommorna.
Låter det orimligt? När skulle i så fall de sluta med sina attacker mot mig? Svaret är naturligtvis: så fort jag kapitulerar villkorslöst, så fort jag erkänner att jag inte har någon rätt att bara sitta och vilja vara ifred och lämna andra ifred, så fort jag inte längre har någon frizon.
Poängen var att jag i det här ögonblicket förstod att detta fullkomligt otänkbara förtryck är något vi lever under hela tiden. Den som gör som förtryckarna säger hela tiden upplever dock inget förtryck; det gör man först när man gör motstånd mot förtrycket. För att stoppa ett höstlöv som singlar ned från ett träd krävs ingen speciell kraft, men försöker man stoppa ett lokomotiv i full karriär blir man till mos. Försöker man göra motsånd mot det förtryck vi alla lever under finns bara två möjliga utgångar: antingen ger man upp, accepterar sitt förtryck och kapitulerar villkorslöst, eller också blir man förvandlad till oberoende elementarpartiklar.
Ingrid Engarås' artikel talade som sagt om att raven kunde uppfattas som frizoner,
"Vågen av fester påvisade att någonting fattades i den etablerade kulturen och när horder av unga plötsligt var medskapande i danskulturen, stod de utanför det etablerade samhällets kontroll. Festernas förekomst pekade med ett långt och anklagande finger på en existerande brist i den ordning som generationerna innan byggt upp och kämpat för. De hade visst glömt något, gömt något..."
och att samhället måste starta ett krig mot varje sak som det kan uppfatta som en frizon, oavsett resultatet av detta krig, kosta vad det kosta vill:
"Sedan -91 ringer Stockholms-polisen lokalägare innan fester och avvärjer uthyrning av tilltänkta party-lokaler. Det ligger nära till hands att tro att polisen VILL ha illegala fester som de kan stoppa med buller och bång för att sedan hävda att de behöver ökade anslag till drogbekämpning. Det ser inte ljust ut för partykulturen 1997."
De vill också att festerna skall vara illegala för att de skall kunna stoppa dem med motiveringen att de är illegala. Denna typ av argumention är vanlig, och visar på att det är skillnad på orsaken och skälet till varför man vill förbjuda något. Så till exempel förekommer (även här på listan) argumentet att det mycket väl skulle gå att minska skadeverkningarna av knark, men det skall man inte göra, för det skulle ge fel signaler: man skulle inte längre kunna ha knarkets skadeverkningar som argument mot knarket. Man ser till att folk skadas och dör helt i onödan för att man skall kunna ha dem som avskräckande exempel mot något som inte skulle behöva vara farligt.Polisen är dessutom en odemokratisk stat i staten, skyddad från insyn. Polisledningen tillsätts inte politiskt utan internt, och polisen utreder sig själv och sina egna ärenden. Detta gör naturligtvis att polisen befolkas av människor som sympatiserar med dessa priciper (odemokratiska och mot all offentlighet), men viktigare är att en sådan autonom, odemokratisk, icke-offentlig, självstyrande organisation precis som alla större organisationer först och främst värnar om sin egen överlevnad, vilket hos polisen betyder att den ständigt måste växa gentemot staten, och därigenom ständigt förbruka allt större resurser. Eftersom den vill växa maximalt, växer den ständigt lite mer än vad dess ekonomi tillåter. I sin ständiga hunger, påpiskad av den desperation som dess ständiga halvsvält innebär, måste den ständigt hitta nya skäl till varför den måste få ständigt ökade resurser.
För drygt tio år sedan var det ju de famösa "kravallerna i kungsan". I samband med det fällde polisen det berömda yttrandet: "Inte nog med att det blivit mycket mer våld ute på stan, våldet har också blivit så mycket grövre: höga sparkar mot huvudet, det har aldrig förekommit tidigare", varvid någon påpekade att så hade polisen sagt varenda sommar de senast föregående tjugo åren. Kriminologer kunde dessutom visa att det alls inte hade skett någon ökning av våldet.
Nej, som hade hände var följande: Varje sommar är det på grund av semestrar för lite folk på redaktionerna. Journalisterna har då ett deal med polisen som innebär att journalisten ringer upp polisen, polisen tipsar om olika saker som det ligger i polisens intresse att tipsa om och i journalistens intresse att publicera, särskilt då saker som kan spela på folks önskan att bli upprörda, och i gengäld får polisen massmediautrymme för sin ständiga klagan på att de får för lite resurser, och sina lika ständiga intyganden om att allt skulle bli mycket bättre om de fick styra landet..
Här slutar texten tyvärr lite abrupt eftersom jag tappade bort tidningen innan jag hunnit skriva klart artikeln. Jag får väl återkomma om den saken.