SL (Storstockholms lokaltrafik) hade en kampanj mot graffittimålare där de i en mängd affischer på bästa reklamplats upplyste om att den som ertappas med klottring blir på ett förnedrande sätt omhändertagen av polisen, blir utsatt för förhör, får betala dryga böter eller kommer i värsta fall i fängelse, hamnar i brottsregistret, får "en fläck på sig som aldrig går att tvätta bort" som de så vitsigt uttryckte det, får inte ta körkort, och en massa andra saker som i princip skulle innebära att man blev märkt för livet.

NÅ, frågar sig vän av ordning, hur står det då till i skallen på SL som med berått mod kan göra allt detta mot unga människor? Finns det överhuvudtaget något försvar för dessa grymheter? "To make an omelette you have to crack a few eggs"? Sällan. Dödsstraff har aldrig avskräckt någon.

Kontemplera nu polisens agerande i raveknarkfrågan. Med knarkets skadlighet som argument utsätter man de stackars ungdomarna för något som är avsett att vara värre än skadeverkningarna av knarket (och värre måste det vara, annars är det ju inte mer avskräckande än knarket i sig). Var ligger logiken? Är det inte bara så att man tar vad som helst som intäkt för att få påföra folk lidande, allt under massans blodtörstiga jubel?

Detta tycks mig allt mer obegripligt: människors nästan oändliga vilja att skada varandra, med det allmännas bästa som argument. Är människan ond eller dum? Bägge, synes det mig.

Välkommen Sida 2 Paradox SRN