Det har varit ett visst tjat om att det skulle finnas musik som var kommersialiserad. I själva verket handlar det väl om att man gillar viss musik och inte annan, och den man inte gillar får heta kommersialiserad förutsatt att det finns tillräckligt många andra som gillar den och man själv vare sig gillar den eller förstår sig på den.

Om det gick att göra musik för pengar, om det fanns ett recept på hur man skulle skriva musik för att bli rik, så skulle det inte dröja förrän det receptet var offentlig egendom och vemsomhelst kunde få en hit. Sanningen är att över 90% av de stora kommersiella musikindustribolagens satsningar blir rena förlustaffärer, några få procent bär sig, och någon procent blir en megahit och drar in alla stålarna.

Det går inte att göra musik i rent spekulationssyfte, eftersom det alltid kommer att finnas en uppsjö av folk som gör samma musik på grund av att de gillar den och tycker att det är den bästa musiken, och deras musik kommer att vara bättre eftersom de förstår sig på den och älskar den: de vet vilket intryck den ger, de vet vilken känsla (i positiv bemärkelse) det är i den.

ABBA gillade sin ABBAmusik, hur mycket folk än i värsta proggeran skrek om att den var en klinisk laboratorieprodukt. Sedan fick man i TV följa hur Björn&Benny rörda till tårar jammade fram "Fernando". Krister Sjögren älskar dansbandsmusik. Arvingarna, Vikingarna likaså. Jazzsnubbarna älskar sin jazz, bluesgubbarna sin blues, rockgrabbarna sin rock. En kille jag träffade tyckte att "I just called to say I love you" var den bästa låt som någonsin gjorts, alla kategorier, eftersom den var så enkel, och det enkla är ju det svåra.

En del musik gillas av många. De får tag på musiken genom att köpa den. De skivbolag som producerar den musiken blir stora (välförtjänta pengar, som Mono sade), och musiken får heta kommersialiserad. Antag nu att jag sitter och tycker mig vara förmer genom att jag tillhör den utvalda übermenschelit som gillar det som ingen annan gillar. Då kan jag säga att jag förstår det ingen annan förstår, och känna mig överlägsen på det sättet.

Antag sedan att just denna musik blir populär (den måste ju ha varit mindre populär innan den blev mer populär). Vad skall jag säga då för att bibehålla min von oben-attityd gentemot mina medmänniskor? Jo, jag måste hänvisa till att jag gillade den innan de, och att vi måste stoppa invandringen till den här musiken nu, och att de LIKVÄL inte förstår den, utan att de bara hakar på prylen, fastän det inte finns något som säger att de skulle gilla den på några andra premisser än man själv.

Själv är man då förutbestämd att haka på prylar som har kvaliten att man inte är medveten om att det finns folk som har hakat på den förut (nydanande, som Mono kallade det). Varför man är förutbestämd att haka på det ena eller andra är höljt i dunkel. Man har ingen kontroll över de mekanismer som gör att man tycker att man är bättre som hakar på av det ena i stället för det andra skälet. Således finns det inget skäl att brösta sig över någonting.

Tänk bara om man genomförde samma resonemang när det gäller sexuella perversioner? Jag gillar degsex, alltså är jag bättre? Människosex är en kommersialiserad massrörelse, alltså tar jag inte i det med tång! Eller födoämnen? Eller knark: fy fan för folk som ägnar sig åt kaffe, cigarretter och alkohol: tänk bara på den megakommersiella månghundramiljardindustri de sponsrar. Nej, fram för droger som är underground.

Välkommen Sida 2 Paradox SRN