Jag har friskt använt uttrycket “koncentrationslägersyndromet” för att beteckna det faktum att om övermakten är för stor så går man mentalt och känslomässigt över på dess sida, och sedan har jag fått reda på att man använder det som en synonym till “posttraumatisk stress” och ingenting annat. Ack ja, vad gör man? Finns det något annat ord för det? Ibland talar man om “norrmalmstorgsdramesyndromet” eller “The Stockholm Syndrome”, men jag tycker det är lite annorlunda, framförallt för att man där är beroende av någon för sin överlevnad, och därför går över. Det jag ville få fram är hur man kan gå över av förtryck rakt av.

Observera att det inte handlar om att "If you can't beat them, join them!", som kan vara en bra överlevnadsstrategi, dels för att undvika onödiga konflikter, och dels för att finna en frihet inne i ett system, som kan kanske inte kan finna utanför det. Nej, det handlar om att utplåna sig själv och allt man tror på, allt man tycker är värt något, bara för att man inte klarar av att stå emot de som tycker tvärtom. För att kunna göra detta våld mot sig själv måste man bli en slags fanatiker och sluta att tänka och känna själv.

Eller en sådan här sak: Jag är svag. Det är dåligt, det känner jag. Jag lider av det. Jag vill i stället vara stark. Att vara stark är bra. De starka är bra, och har rätt. Jag som är svag, är dålig och har fel. Jag solidariserar mig med de starka i samhället och drar ut på korståg mot de som är om möjligt svagare, eller åtminstone lika svaga som jag. "Underklassen bekämpar sig själv", eller orsaken till att de som i högsta grad var offer för Margaret Thatcher's politik hörde till hennes mest fanatiska förespråkare, det vita proletariatet.

Eller bara en sån sak som “Vårt förakt för svaghet”, som boken av Harald Ofstad heter. Jag är ledsen att länken går till kristdemokraterna, men jag hittade inte någon bättre.