Ska man döda DJ:en?

Ibland när man är med om något eller råkar ut för något märker man plötsligt att man varit med om samma företeelse flera gånger innan. Det uppstår ett mönster i ens tolkningsmall, och den delen av ens tolkningsmall modelleras efter det tillfälle då man upptäckte mönstret. Inför sig själv ger man mönstret namn efter något kännetecknande hos det här tillfället (som "slamkrypare", om uttrycket finns kvar i det allmänna medvetandet).

Jeppe wrote:
> Inte för att den goa som görs nu är dålig men man behvöer bara köpa en skiva
> så har man alla.

Jag skulle gå och handla mat med en italiensk tjej.
Hon: Vad ska vi ha för mat?
Jag: Vi kan väl ta nån pasta.
Hon: Sådär kan man väl inte säga: "nån pasta".
Jag: Jag menar att det finns lite olika sorter: gnocchi, farfalle, fusilli, penne rigate och så. Nåt sånt.
Hon: Man kan ju inte klumpa ihop dem sådär och säga "och så" och "nåt sånt" om dem. Det är ju helt olika saker.
Jag: Jamen de är ju gjorda av samma materia, och sedan bara stöpta i lite olika former.
Hon: Gnocchi, Farfalle, Fusilli och Penne Rigate är *helt* olika saker. Man kan inte jämföra dem sådär.

Sensmoral: När man är inne i någonting, är det en hel värld. När man är utanför det, är det på sin höjd ett litet objekt i ens värld.

Ett tyskt musiklexikon från början av seklet hade som ambition att avhandla alla aspekter av all musik. I detta uppslagsverk fanns uppslagsordet "trivialmusik". Under denna titel sammanfattades all populärmusik, all folkmusik, all utomeuropeisk musik, och mycket annat, typ dansmusik och musikal. Det var ju ändå ungefär samma sak. Resten av lexikonet ägnades åt allt från Bach till Beethoven.

Själv har jag samma problem. All rock och pop låter likadant. All jazz låter likadant. I många år lät all techno likadant, fastän jag var ute och dansade. Numera tycker jag att alla goalåtar låter olika.

> Ungefär som att se en typisk amerikansk film. Du har inte
> sett den förut med du vet ändå exakt vad som ska hända. Det roligaste med
> både musik och film är när den är oförutsägabar.

Själva poängen med t ex trans är att den är förutsägbar. Om inte nästa takt låter som den förra är det inte trans, och för den technoovane lyssnaren ger transmusiken ett intryck av fullkomligt bedövande monotoni. Dessutom måste varje ny låt som görs vara lik de föregående som gjorts, annars går de ju inte att mixa ihop. En ny technolåt kan inte låta på ett oförutsägbart sätt, för då är det inte techno.


-II-


Långt brev med avlutande teoretisk del i mästrande tonläge. Får jag påminna om deleteknappens existens? Kolla dock in SKIVTIPSET nedan.

Jeppe wrote:
> Paradox wrote:
> >Själva poängen med t ex trans är att den är förutsägbar. Om inte nästa
> >takt låter som den förra är det inte trans, och för den technoovane
> >lyssnaren ger transmusiken ett intryck av fullkomligt bedövande monotoni.
> >Dessutom måste varje ny låt som görs vara lik de föregående som gjorts,
> >annars går de ju inte att mixa ihop. En ny technolåt kan inte låta på ett
> >oförutsägbart sätt, för då är det inte techno.
> ----o<---------------------------------------------------------------------
> Om jag tolkar det här rätt (vilket jag inte gör) så skulle man inte behöva
> en dj utan bara sätta en skiva på repeat. Inget fel på monotomi
> "upprepningen som befriar" men jag älskar att bli överaskad, kanske inte så
> enomrt men
> bara ett litet ivägstomp från det övriga uppskatas.

Diskussionen rörde naturligtvis Goa och att "har man hört en låt har man hört alla" osv och att man föredrog det som var överraskande och oförutsägbart. Det var därför jag tjatade om "pastasyndromet": i Goan hör jag att alla låtar är olika och att det händer nya saker i låtarna (i alla fall var 8:e takt). För mig är det inget kvalitetskriterium, för om man dansar behövs inte så mycket variation. Är man "inne i" Goan så låter allt olika och variationsfyllt (lite väl mycket, faktiskt), medan är man "utanför" Goan så låter allt likadant.

Hans Hedman wrote:

> >5. Trance (skiljer sig goatrance och trance åt?)
> Trance är mer minimalistisk och lite mera soft än Goatrance.

och att trans är mer minimalistisk borde väl rimligtvis betyda att det är färre överraskningar i musiken.

Med att "En ny technolåt kan inte låta på ett oförutsägbart sätt, för då är det inte techno" menade jag ungefär såhär: antag att jag kom dragandes med någon gammal blueslåt eller någon gammal psalm och hävdade att det var EXTREMT nydanande techno ("Faan, så här har INGEN techno fan låtit förut! HELT jävla NYTT!"), skulle någon acceptera att det var det? Nej, eftersom det skulle vara alltför olikt, alltför annorlunda, alltför oförutsägbart, alltför överraskande.

> Jag antar att du inte
> räknar ambient till techno men där frodas överaskningar till ett mått av
> högre intellegens. Från att först bli skrämd ur ambinetkoman i Future sound
> of londons (hatar förkortningar) among myslef till att skräma sina kompisar
> med det lilla knaret i början =)

Det är väl inte så intressant vad jag räknar som tekno eller inte. Skam till sägandes har jag ingen åsikt utan försöker bara anpassa mig till konventionellt språkbruk: ambient techno är ambient *techno*, och således en slags techno.
____________________________________________________________________
|SKIVTIPSET (Tadaa!): Akos Rozmann: "Images of the Dream and Death"|
|(Phono Suecia PS 27 Stereo (LP); PSCD27 (CD)), den bästa elektron-|
|musik jag hört, och bland den bästa musik jag hört överhuvudtaget.|
|AARRRGGHHH!!! SKAFFA DEN! Den består av en resa i dödens gränsland|
|och bygger på hans egna nära-döden-upplevelse. 1½ timme oavbrutet |
|levande ljud. Där kan man tala om omväxling. Perfekt för sampling.|
^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^
Tillbaka till samtalsämnet. All populärmusik, och techno i synnerhet, bygger på upprepning, alltså på en slags förutsägbarhet och icke-överraskning. Det är möjligt, som du säger, att något annat gäller för ambient, men den ambient jag har hört är så innehållslös att jag kreperar invärtes på en gång. Lyssna på låten av Akos Rozmann eller Stockhausens "Gesang der Jünglinge" (en klassiker från 1955/56, där texten är av Schadrach, Meschach och Aved-Nego, ni vet, de från Beastie Boys-låten), och tala om för mig om det är ambient techno. Om det är det, böjer jag mig, och tar tillbaka i stoft och aska.

Man kan jämföra det med musik som bygger på ständig variation:

Palestrina levde på 1500-talet, blev berömd för sin polyfona stil, och var en trendsättare beträffande kompositionsteknik som hållit sig till våra dagar. Någon gång på 1800-talet var det någon som gjorde en lärobok i palestrinakontrapunkt, som består av ett stort antal övningar av stigande svårighetsgrad. Den första övningen är såhär: man skall skriva en melodi utan rytm (bara punkter eller helnoter) som är helt utan upprepningar. Tonhöjdsintervallerna indelas i "steg" och "språng", där ett steg innebär att man går till nästa ton i skalan, antingen uppåt eller nedåt, och varje annat intervall, dvs en ters eller större, uppåt eller nedåt, är ett språng.

Har man gjort ett steg bör i princip nästa intervall vara ett språng, och vice versa, annars upprepar man en intervalltyp. Har ett intervall varit uppåt bör nästa vara nedåt och vice versa, annars upprepar man en intervallriktning. Har man gjort en "upp-ner-upp" i melodin, kan nästa inte vara "ner" eftersom man då skulle upprepa "upp-ner", och motsvarande gäller för intervalltyperna, och för större strukturer. Ett melodifragment får heller inte upprepas transponerat (t ex dfgcef, "sekvensering") osv osv (Det finns många regler). Tanken är den att det inte får finnas någon mekanik, någon överflödig information i melodin, utan att den hela tiden måste vara maximalt varierad och överraskande. Så fort man märker en genomgående tendens så måste man bryta den.

I senromantisk musik yttrar sig variationstanken bland annat så, att man hela tiden strävar att öka musikens uttryck: När man har varit i en tonart en liten stund, så känns den uttjatad, förbrukad och fadd, och därför måste man byta tonart med oregelbundna mellanrum. Samma sak gäller taktart, tempo, orkestrering och instrumentation, ja, allt. Skivtipset är Richard Strauss: Also sprach Zarathustra, mer känd som musik till "2001" och den signatur Elvis hade när han gick upp på scenen. För den som står ut med folk som sjunger rekommenderas operorna "Salome" och "Elektra" av samme man. Bästa dirigenten är Georg Solti, och bästa sångerskan är Birgit Nilsson.

Hos expressionisterna gick det så långt att hade man två toner i ett ackord så var alla de tonarter som dessa två toner ingick i redan uttjatade, och man måste komplettera ackordet med en tredje ton som inte fick finnas i någon av de tonarter som de första två tonerna hade gemensamt (c-ass-h). Allt för att undvika upprepning och garantera maximal omväxling och överraskning. Lyssna på "Erwartung", opera av Arnold Schönberg (skum historia: en tjej vaknar upp någonstans. Hon vet inte vem hon är eller var hon är. Hon minns ingenting. Det är alldeles beckmörkt. Det visar sig att hon är i en skog. Hon kliver på något mjukt. Det är liket av en man, etc).

I informationsteori talar man om redundans som ett tillstånd av minimal information (eller maximal överflödsinformation (=överflödig information)), och entropi som ett tillstånd av maximal information (utan överflödig information). Maximal redundans finns t ex hos en sinuston: har man ett par punkter på sinuskurvan så vet man hur den fortsätter. Maximal information finns t ex hos vitt brus, där ljudtrycket i varje enskilt ögonblick är helt oberoende av ljudtrycket ögonblicket innan och efter.

Palestrinakontrapunkten ligger ganska långt åt entropihållet, senromantikerna betydligt längre, och expressionisterna ännu mycket längre. Populärmusik i allmänhet ligger långt åt redundanshållet, och techno i synnerhet. Själva technons livsnerv är upprepning, monotoni, förutsägbarhet, repetitivitet och icke-överraskning.

Musik som upprepar sig exakt hela tiden blir outhärdlig så snart man förstår att det inte kommer att hända någonting mera. Den som lyssnar på minimalistisk musik skärper sitt sinne så att han uppfattar allt finare detaljer i musiken; detaljer som skulle gått honom förbi i informationstätare musik. Den som gör en translåt gör alltså en delikat balansgång mellan att ge oss så lite information att sinnet skärps och att inte ge oss så lite att vi blir uttråkade.

(Mera skivtips för den som gillar minimalistisk musik: Steve Reich: Drumming, Music for mallet instruments, voices and organ, Six pianos, Music for 18 musicians. På senare tid har han dock blivit alltför jazzig. Den som gillar hardcoreminimalism kan lyssna på hans tidigare låtar: Come out to show them (som jag någon gång fick för mig att Ummagumma fick sitt namn ifrån), It's gonna rain, Piano Phase, Violin phase, Phase patterns for organs, Four organs. Music for pieces of wood är ju en höjdare, men finns på en Hungarotonskiva som jag inte vet om det är så lätt att få tag på.)

För en DJ är just den saken lättare: så fort han byter platta så byts ljudvärlden i samma ögonblick, försåvitt inte den nya låten är en exakt kopia av den gamla. Skillnaden mellan två låtar är dock för det mesta större än skillnaderna inom en låt. Likväl måste han utföra samma balansgång: att inte bryta pulsen eller takten, att inte plötsligt bryta tempot, att inte byta ljudnivå, att inte plötsligt byta stil, att hitta låtar vars tonalitet inte skär sig mot varandra, allt detta är informationslöshet och något som en bra DJ behärskar. Det som jag skrev är alltså inte ett skäl att skjuta DJ:en utan i allra högsta grad tvärtom.

Välkommen Sida 2 Paradox SRN
Mail