|
Christi födelse gick han öfver Euphrat och var i början lycklig; men följande året, sedan han förlorat sin son på slagfältet, stupade han sjelf, och hela hans armée blef förstörd. Nu inföllo Partherne i sin ordning uti Syri- en, och år 41 före Christi födelse hade de redan gjort sig mästare af hela landet, med undantag endast af sjöstaden Tyrus a). Se- dermera eröfrade de året derpå Jerusalem och upphöjde Antigonus, den siste af Asmoneiska ätten, på thronen i stället för Herodes, hvil- ken de drefvo ur landet. Men här stannade icke strömmen af deras krigiska rykte, ty änskönt de blefvo tillbakadrifne öfver Euphrat, i följd af deras förträfflige och namnkunnige generals Pacori död b) blef likväl Antonius, då han år 36 efter Christi födelse, om ej med Crassi girighet, åtminstone med hans högmod, för- nyade det djerfva försöket att kufva dem, ut- a) Ho men Pakoros ten Syrian echeirouto kai pasan ge auten, plen Tyrou katestrépsato Dio Cassius lib. XLVIII. §. 26. p. 545 ed. Reimar. b) Pacorus var son af Orodes, då regerande Ko- nung i Parthien. På följande känslofulla sätt beskrifver Justinus Orodis sorg öfver förlusten af sin älskade son: "Multis diebus non alloqui quem- "quam, non cibum sumere, non vocem mittere, "ita ut etiam mutus factus videretur. Post mul- "tos deinde dies, ubi dolor vocem laxaverat, ni- "hil aliud quam Pacorum vocabat; Pacorus illi "videri, Pacorus audiri videbatur, cum illo loqui, "cum illo consistere; interdum quasi amissum flebi- "liter dolebat" Lib. XLII Cap. 4. |
drifven af dem ur det land, hvari han in- brutit, och led ett fullkomligt nederlag samt omätliga förluster. Vi denna tid var må hän- da parthiska vapnens anseende som störst a); och det är sannolikt, att vid denna period, eller åtminstone ej långt derefter, blef E- nochs bok skrifven. Jag skall likaledes tillägga, att den bru- kade termen, Partherne, synes innebära, att den apocryphiske Enoch icke lefvat efter den tid, då detta folks egentliga namn blef bätt- re kändt genom deras täta infall i vestra de- larne af Asien. författaren till Maccabeernas första bok, hvars historia räcker ända till Johannis Hyrcani död år 107 före Chri- sti födelse, utmärker dem med det mera all- männa namnet Perser, på följande ställe: "Uti "hundrade andra och sjutionde årena" (nemli- a) Dio Cassius, som omtalar vidden af deras välde, anmärker, att det slutligen blefvo i stånd att täfla med Romrarne, och att med jemngoda strids- krafter fortsätta den stora striden om herraväldet: teleutontes de, epi tosouto kai tes doxes kai tes dynameos echoresan, hoste kai tois Romaios tote apolemesai, kai deuro aei antipaloi namízesthai. Lib. XL §. 14. p. 233. Justinus framställer dem delande med Romrarne väldet öfver hela verlden. "Parthi, säger han, penes quos, velut divisione Orbis cum Romanis facta, nunc Orientis imperium est &c." och i det följande anmärker han: "A Romanis quoque tri- "nis (binis?) bellis per maximos duces, floren- "tissimis temporibus laccessiti, soli ex omnibus gen- "tibus non pares solum, verum etiam victores fu- "ere." Lib. XLI. Cap. 1. |