|
180
37. Och jag såg fårens förbrännande och deras bens förtärande. 38. Jag stod och såg honom försänka det gamla huset, medan de förde ut dess pelare, hvarje telning deri och allt elfenben, som der- på fanns. De utförde detta och ställde det på ett ställe på jordens högra sida. 39. Jag såg äfven, att fårens Herre fram- bragte ett nytt hus, stort och högre än det för- ra, hvilket han inskränkte inom det förra krets- formiga stället. Alla dess pelare voro nya och dess elfenben nytt samt i större överflöd än det förra gamla elfenbenet, hvilket de ha- de fört ut. 40. Och medan alla de får, hvilka blifvit öfriga, voro i midten deraf, föllo alla vilddjuren på jorden och alla himmelens foglar ned och tillbådo dem, anropande dem och lydande dem i allting. 41. Dessa tre, hvilka voro klädda i hvitt och hvilka, hållande mig med handen, hade förut förmått mig att uppstiga, medan hans hand, som talte, höll mig, reste mig då upp och ställde mig midt ibland fåren, innan domen gick för sig. 42. Fåren voro alla hvita med lång och ren ull. Då samlades i detta hus alla de, som hade förgåtts och blifvit förgjorde, hvarje vilddjur på marken och hvarje fogel i him- melen, under det fårens Herre glädde sig med stor fröjd, emedan alla voro goda och kom- mo tillbaka till hans boning. |
181
42. Och jag såg, att de nedlade svärdet, som hade blifvit gifvet åt fåren, och återbu- ro det till Hans hus, förseglande det i Her- rens närvaro. 43. Alla fåren skulle hafva blifvit inne- slutne i detta hus, om det hade varit tillräck- ligt att rymma dem; och allas ögon voro öpp- na, seende på den ende Gode; och det var icke någon ibland dem, som icke såg Honom. 44. Jag märkte likaledes, att huset var stort, vidt, och ytterst uppfyldt. Jag såg äfven, att en hvit ko blef född, hvars horn voro stora, och att alla vilddjuren på marken och himmelens foglar blefvo förskräckta för den och anropade den alla stunder. 45. Då såg jag, att naturen hos dem al- la blef förändrad, och att de blefvo hvita kor; 46. Och att den första, som var midt i- bland dem, talte, då dess ord blef ett stort vilddjur, på hvars hufvud voro stora och svar- ta horn; 47. Medan fårens Herre glädde sig öfver dem och öfver alla korna. 48. Jag låg midt ibland dem. Jag vakna- de och såg alltsammans. Denna är den syn, som jag såg, då jag låg vaken. Då välsigna- de jag rättfärdighetens Herre och gaf ära åt Honom. 49. Sedan gret jag ymnigt, och mina tå- rar upphörde icke, så att jag icke var istånd att uthärda det. Då jag skådade, flöto de, i |