Ferdinand Donatien Joret: Katolsk Maria-Teologi


(sid 55:)

Den Heliga Jungfrun handlar alltid under bön, och hennes böner äro ymniga, ty hon vet, att verket som skall utföras kan utföras blott av Gud själv. Hon talar med Jesus, som själv ständigt ber till Gud för sin Kyrka. Tillsammans med Jesus talar hon till Gud, talar om alla sina önskningar rörande själarnas helgelse. På så sätt deltar hon ständigt i Guds rådslag, och det är framför allt genom sin förbön, som hon medverkar i världens styrelse.

Sålunda kommer all nåd från Jungfru Maria på samma gång som från Gud. Den verkar i oss på Guds befallning och på Marias bön. Två orsaker, två verkningssätt, sinsemellan mycket olika. Gud råder med oinskränkt makt över nåden. Dess verk i oss utföres på Hans befallning. Dixit, et facta sunt.

Den bedjande Jungfrun befaller också över nåden. Men hennes befallning tar bönens form, såsom den ju måste göra hos oss människor, varje gång vi själva icke kunna utföra vad vi vilja, utan måste söka hjälp där hälp finns att få.

(sid 56:)

På grund av denna överensstämmelse mellan Marias bön och Guds vilja, uppfylles hennes bön ofelbart (Thomas av Aquino: Summa Theologiæ, IIa IIae, qu. 83, a. 11, obj. 2 et resp.). Man kan säga om henne detsamma som om Gud: dixit, et facta sunt. Dixit: visserligen har hon talat på ett annat sätt, med den bedjandes röst, medan Gud talar med den befallandes; men allt har skett så som hon har sagt.

(sid 60-64:)

Vi känna Pauli lära om Kristi kropp*, en lära som helt och hållet överensstämmer med den som Johannes hörde från den gudomlige Mästarens mun i nattvardssalen*. Jesus och mänskligheten utgöra tillsammans en kropp, en levande organism. Han är huvudet, som ger liv åt lemmarna. Eller med en annan bild, Han är vinträdet och vi grenarna, utan vilka trädet icke är fullständigt, men som heller icke kunna leva det förutan. Dessa bilder äro ofullkomliga, men inte så, att de skulle säga för mycket, utan tvärtom så, att de icke rymma hela verkligheten.

De ha i synnerhet den olägenheten, att de giva en föreställning om avstånd mellan oss och Kristus. Men den gudomlige mästaren råder bot härför med sina ord vid nattvarden: »Förbliven i mig, så skall jag förbliva i eder. Om någon förbliver i mig och jag i honom, skall han bära mycken frukt.» Detsamma gör Paulus genom att använda ett uttryck, till vilket han ofta åter kommer: in Christo Jesu. Vi leva, verka och förbliva i Jesus Kristus, som samtidigt är både upphovet till och målet för vårt andliga liv. På ett hemlighetsfullt sätt äro vi alla ett med Honom. »Kristus är allt i alla» (Koloss. III, 11.).

Om vi utgå från den gemenskap med Kristus vi äga därigenom, att vi leva samma andliga, gudomliga liv som Han, och sedan försöka tänka oss denna gemenskap fördjupad därhän, att man måste tala om en enda person, en persona mystica (jfr. uttrycket »corpus mysticum»), kunna vi kanske göra oss en föreställning om det mysterium, som förenar oss med vår Herre Jesus.

Men denna nya person, som Gud skapat i universum, har, enligt kardinal de Bérulle's välfunna uttryck, avlats i Jungfru Marias sköte och utvecklas där alltjämt, tills slutligen Jesu mystiska kropp är fullbildad. De som leva in Christo Jesu äro därigenom inneslutna in sinu Mariæ (i Marias livmoder, eg. “barm”, min anm.). Mänskligheten måste pånyttfödas. Maria, Jesu Moder, är andligen havande med hela denna nya mänsklighet. Liturgien visar oss henne såsom Uppenbarelsebokens siare såg henne: i barnsnöd och födslovånda (Upp., XII, 1-2.). Härom skriver den salige Grignion de Montfort i starka och gripande ord: »Om Jesus Kristus, människornas huvud, blivit född av henne, måste nödvändigtvis de utvalda, Jesu Kristi lemmar, också födas av henne. En och samma moder kan ej föda till världen sitt barns huvud utan lemmar och ej heller lemmarna utan huvud; ty då vore barnet ett missfoster. På samma sätt födas också i nådens värld både huvud och lemmar av samma moder. Och om någon lem i Jesu kristi mystiska kropp, d. v. s. någon av de utvalda, skulle födas av en annan moder än Maria, som framfött huvudet, så vore det varken en utvald eller en Jesu Kristi lem, utan ett andligt missfoster.

Vidare: Jesus Kristus är och förblir Marias livsfrukt, vilket himmelen och jorden tusen sinom tusen gånger ropa till henne med bönens ord: ’Och välsignad är din livsfrukt Jesus’. Men för varje enskild människa, som äger Kristus, gäller i lika hög grad som för mänskligheten i dess helhet, att Han är en frukt av Maria. Därför kan varje kristen, som bär Jesus Kristus i sitt hjärta, med rätta säga: ’Lovad vare Maria; vad jag nu äger är hennes verk och hennes livsfrukt, och utan henne skulle jag aldrig ägt det!’ På henne kan man med större fog än på den helige Paulus själv tillämpa dennes ord: ’Quos iterum parturio donec formetur Christus in vobis: Mina kära barn, vilka jag på nytt med smärta föder, till dess Kristus vinner gestalt i eder, i det fulla måttet av sin ålder (Gal. IV, 19. Ef. IV, 13.).

Den helige Augustinus överträffar sig själv och ställer allt vad jag nu skrivit i skuggan, då han påstår, att alla de utvalda i likhet med Guds Son i denna världen gömmas i den Heliga Jungfruns sköte, där denna goda Moder beskyddar och när dem, så att de växa till, intill dess hon föder dem till härlighetens liv, vid deras död, som är deras egentliga födelse, enligt Kyrkans ord om de rättfärdigas död. O, vilken nådens hemlighet, fördold för de förtappade och föga känd för de utvalda!» (Traité de la vraie dévotion à la Sainte Vierge, sid. 20-22.)

Det är frågan om ett verkligt moderskap, ehuru andligt, en verklig avlelse och en verklig barnsbörd. Leo XIII säger det uttryckligen (Rundbrev av den 5 sept. 1895, Adjutricem populi.). Beträffande Jesus voro avlelsen och födelsen mera andliga än kroppsliga, det veta vi, ty det var i sin egenskap av Frälsare, Han antog mänsklig gestalt. Med full insikt om denna Hans egenskap har Jungfru Maria burit Honom, och hon har av fri vilja påtagit sig att föda Honom som sådan. Men just detta andliga moderskap utsträckes till att gälla alla dem, som frälsas av Jesus och få del av Hans liv. Alla dessa bär och föder Maria. Hon är deras moder i nåden. Detta är det rätta uttrycket, riktigare är »nådens moder», emedan, såsom vi sade, Gud ensam är nådens upphov (Jfr. R. Bernard, Revue des Sciences philosophiques et théologiques, 1927, sid. 406.). Men Jesu moder utgör så att säga den andliga miljö, som Gud valt för vår kristna fostran. Det är i henne vi utveckla oss. Till henne kom Jesus, i henne lever Han intensivare än hos någon annan, genom henne strålar Hans nåd och Hans liv ut till oss. Sålunda avlades vi alla i hennes sköte på samma gång som Vår Herre Jesus, och nu föder hon oss, den ena efter den andra, till det eviga livet i himmelen.

(sid 64:)

Och den Helige Fadern fastslår (i rundbrev av den 22 sept. 1891, Octobri mense), att han anser Rosenkransbönen såsom ett särskilt vackert uttryck för denna kärlek till Maria. Gå vi inte igenom, i tur och ordning, alla de olika skedena i hennes moderskap, medan vi betrakta de femton mysterierna? I det första, Bebådelsen, samtycker hon till att våra kristna själar avlas i hennes sköte.

(sid 83:)

På tal om bönens verkan glömma vi oss ofta och säga, att vår bön beveker Maria eller t. o. m. Gud själv. Detta är bara ett talesätt, ty bönen verkar ju på oss, icke på dem.

(sid 110-111:)

Den helige Grignion de Montfort resonerar på samma sätt, när han råder oss att kasta oss i Marias sköte och taga form efter henne. Maria är Guds gjutform, forma Dei, ett uttryck som tillskrives den helige Augustinus.

»En skulptör kan göra en staty eller en porträttskulptur på två sätt: 1) han kan med uppbjudande av sin skicklighet, sin styrka, sin kunnighet och sina goda verktyg hugga bilden i ett hårt och motspänstigt material; 2) han kan gjuta den. De första sättet är svårt och tidsödande och innebär många risker. Ofta behövs det bara ett enda oskickligt hugg, för att hela konstverket skall bli förstört. På det andra sättet går arbetet lätt, fort, nästan utan svårigheter och ansträngning, om bara formen är god och träffar likheten och gjutmassan är mjuk och smidig och icke gör något motstånd.

Maria är Guds gjutform, som den Helige Ande gjort för att däri dana Människosonen genom mandomsanammelsens under och Gudamänniskan genom den heliggörande nådens gåva. (L.-M. Grignion de Montfort, Le secret de Marie, s. 20-23 (B 16. (10) - 17.))