Ernst Norlind: Franciscusår, legender och händelser från Assisi (¹ ²)

[Boken består av en serie berättelser sammanhållna av en ramhandling bestående av en resa till Assisi, företagen av ett författarjag, som inte tycks vara identiskt med författaren, eftersom han beskriver sig som vetenskapsman och psykolog (?) med ett sekulariserat och distanserat förhållningssätt till religion, men med en alltmer växande outtalad och outsläcklig längtan efter något, som förmår honom att företaga denna närmast pilgrimsartade resa till Assisi, som kommer att göra ett outplånligt intryck som för alltid förändrar honom i grunden &c &c. Författaren själv verkar vara en person som är mer insatt än så, och han har dessutom ibland en lätt smak för att dofta över sina berättelser med det osannolika och otroliga, det burleska och groteska. Bara lite lätt med grus i maskineriet, men inte så att det är ägnat att störa alltför mycket. Ungefär som Franciskus, när han med två pinnar som fiol härmar en lekare. Förfalskningar som innehåller sanningar, som det sägs nedan.

Många av berättelserna skjuts in i andra berättelser, som ett teleskop, ett klassiskt grepp för att åstadkomma en distanseffekt. “Målaren” i nedanstående berättelse skulle kunna vara Norlind, eftersom en “avmålning” av en bit av Paradiset ur Yttersta Domen illustrerar denna historia i boken. Avmålningen är en del av samma bild som finns på Wikipedia: Om man lägger dem på varandra genom att skela med ögonen ser man att de är gjorda från samma vinkel och att de stämmer överens i alla detaljer och proportioner, utom att kläderna på några som går in genom himmelens port, uppe till vänster, i bokillustrationen är ersatta med ett träd.]


(sid 39-56:)

När han slutat, såg alla mot målaren. Han sade småleende:

- Vi har fått höra en berättelse om den enkla religionens seger över penningen. Jag har förra året upplevat något som gjorde ett djupt intryck på mig. I England brukar man sända som julhälsningar små tryckta dikter, sentenser eller betraktelser, och jag fick en sådan, som innehöll den djupaste visdom. Det var ett brev, som uppgavs vara skrivet av Fra Angelico. Dess ton var så äkta, att jag lät bedraga mig. Men en dag upptäckte jag att brevet var en förfalskning. Det fingerades vara skrivet av en gammal man, men om dess datum varit riktig, skulle Fra Angelico vid den tidpunkten ha varit endast 27 år. Jag gjorde mig underrättad om saken, och fick bekräftat att brevet var en skickligt gjord pastiche. I min fantasi spann sig emellertid ur detta brev ut en historia, som jag upptecknade samtidigt med att jag kopierade Fra Angelicos »himmelrike» i S. Marcoklostret.

FRA ANGELICO MÅLAR HIMMELRIKET.

Fra Giovanni hade länge, även under sin livstid, kallats för den änglalike - Fra Angelico! - och han gjorde skäl för namnet redan på grund av sitt utseende. Allt eftersom han blev gammal, fick hans ansikte, som dök upp ur munkhättan, något förklarat över sig. De mörka, uttrycksfulla ögonen hade kvar sin barnagodhet. Han hade åldrats vid stora tankar, endast bevarat de goda intrycken, och glömt de andra. Visserligen hade han aldrig förstått människorna. Det de kallade kärlek påminte ofta om hat; det som kunde varit ett himmelrike såg närmast ut som helvetet. Och ändå var det så lätt att göra jorden till en kärlekens boning! Runt omkring oss fanns en osynlig verklighet - goda andeväsen omgav oss överallt för att hjälpa och skydda oss. Varför valde vi demoner till ledsagare?

Vad han älskade klosterstillheten! Han skulle aldrig kunna vara lycklig utom i skydd av klostrets murar. Han hade bara en önskan i livet: att till Guds ära måla sina himmelska syner. I San marcoklostret i Florens kunde han i lugn och ro avsluta de tavlor, han påbörjat. Han hade berikat konsten med stora måleriska syner, och alltid hade den änglalika makten lett hans pensel. Andra målade korsfästelsen som ett stort och tragiskt drama - han målade det som den ser det, vilken överväldigas av dramat. Alla figurerna kring korset och kristi gestalt syntes upptagna av en enda tanke: häpnaden över det otroliga brott som blivit begånget i och med korsfästelsen.

En längre tid hade han nu hållit på med den Yttersta Domen. Det huvudsakliga var redan gjort: tavlans mittfält med de öppnade gravarna var färdigt, han höll på med de två sidofälten varav det ena skulle vara en bild av de fördömdas öde i helvetet, och det andra skulle föreställa paradisets fröjder. Helvetet var endast uppskisserat - men himmelriket höll just på att bli färdigt.

Han hade fått priorns tillåtelse att arbeta på annan tid än den som begränsades av klosterreglerna, och nu satt han denna kväll i klosterträdgården och betraktade himlen, som med tusen gnistrande stjärnor välvde sig över Florens. Det var varmt i luften och människornas sorl på gatorna hördes som ett fjärran brus i tystnaden härinne. Svalorna flög ännu i kvällen in över gräsplaner och träd och sparvarna lät höra sitt oroliga kvitter innan de gick till ro i spaljéernas vildvin.

Fra Angelico satt i tankar. En dov oro steg upp ur hans innersta. Antonio, den elev som var hans biträde vid arbetet, hade börjat bli besynnerlig i sitt uppförande. Han var förströdd och gjorde allting galet sedan en vecka tillbaka. Det var inte svårt att räkna ut vad som var orsaken. Då och då avlade främmande herrskap besök i Fra Giovannis atelier. På sista tiden hade fursteparet Aldrobandesco ofta återkommit. Dottern, den unga grevinnan, hade tydligen gjort ett djupt intryck på Antonio. Fra Angelico kunde se de två unga människorna framför sig när han ville. Han hade stått stilla som förhäxad av grevinnans blick. Då hon bad honom om förklaring på en tavla som föreställde flykten till Egypten, hade han börjat beskriva detaljerna med en eld och ett intresse som kom Fra Giovanni att häpna. Han beskrev hur man målade den Heliga Jungfruns mantel. Den röda innerklädnaden skulle synas och hennes skor skulle vara små och spetsiga; man skulle måla glorian så försiktigt, att profilen av ansiktet blev klart och tydligt tecknad; åsnan skulle vara passgångare och sandkullarna i öknen skulle vara bruna och mjuka i linjerna; en hydda och några palmer var det enda som avbröt öknens oändlighet. Josef vandrade bakom åsnan i from tillbedjan. Antonio blev så otroligt vältalig när han beskrev allt detta; det var tydligt att han ville förlänga samtalet för att se in i den unga grevinnans vackra ögon så länge som möjligt. Hon var inte i vanlig mening en skönhet. Men hon hade en rörande profil, som var lätt att teckna och hon hade något milt och vänligt över sig.

Till sin karaktär var hon allvarligt lagd, men gav sig helt i de känslors våld, som väcktes inom henne. Var det glada känslor, så lyste hela jorden av himmelsk frid. Var det tungsinta, så förlorade livet varje mening; allt blev mörkt och oförsonligt.

Grevinnan hade återkommit ensam flera gånger och Antonio blev allt underligare för var gång. Sista gången hade hon smålett åt honom. När hon så såg på honom en gång till, släppte ynglingen den färgpyts han höll i handen. Det blev en stor fläck på golvet, som man inte kunde plåna ut, ty den sög sig fast i den porösa golvstenen. Det här är första graden av förälskelsens dårskap, tänkte Giovanni; och om det utvecklas som det brukar, så kan man inte hålla rent mer i klostret. Just när mästaren tänkte detta, hördes steg. Antonio nalkades. Han gick med sänkt blick och med ett plågat utseende.

Andra graden av förälskelse, tänkte Giovanni. Nu går han rakt på pelaren och slår ett märke i huvudet.

Och precis det gjorde han.

Nu blir han ond på pelaren, tänkte Giovanni. Och just detta skedde. Han började rasa över pelaren, knöt händerna och uttalade fula ord.

- Antonio, du förstör ju våra pelare, sade Fra Giovanni lugnt. Hur ska klostret kunna betala det du förstör?

- Har hon kommit idag? sade Antonio.

- Du menar abbedissan i klostret här bredvid?

- Ja, det var just henne jag tänkte på.

- Jag kan förstå det, hon är inte god att tas med. Stämde ni möte här?

- Nej, möte, varför skulle vi stämma möte?

- Ja, då finns det ju ingenting att oroa sig för, sade Fra Giovanni.

- Jag är väl inte orolig, sade Antonio.

- Vad tror du pelaren tänker?

Det blev en paus.

- Sätt dig här, Antonio.

Han satte sig.

- Läs nu ett Fader vår.

Antonio gjorde så. När han kom till sjätte bönen, avbröt honom mästaren och sade: Läs den en gång till!

- Och inled oss icke i frestelse.

- En gång till.

- Och inled oss icke i frestelse. Antonio grät.

- Ju mindre man gråter, desto säkrare är man att bönen blir hörd. En gång till.

- Och INLED OSS ICKE I FRESTELSE.

- Nu var det rätt bra. Läs nu bönen till slut ... I morgon tar du och målar bredvid mig. Du målar översta fältet till höger om gravarna.

- Helvetet?

- Ja! Det bör du väl kunna?

- Ja!

- God natt, Antonio!

- God natt.

Dagen efter stod Antonio och målade en samling onda andar. Han målade med spetsig pensel, och tycktes fördjupa sig i stoffet. Tungan hängde utom mungipan på honom, och ögonen sprakade av eld. Fra Giovanni tittade på.

- Det där gör du con amore, min vän, du blir Florens’ styvaste djävulsmålare vad tiden lider.

Så gick några dagar. Giovanni målade himmelriket, Antonio helvetet. Båda två var mycket flitiga. Då och då smålog Giovanni åt sin elev.

*
Om mästaren hade påmint om abbedissan, så hade han skäl till det, ty hon var en människa som man inte glömde med detsamma. Hon var 70 år, hade åldrats i nunnedoket med hårda tankar. Hennes ansikte angav härskarinstinkter, man märkte att hon förestått en skola för unga flickor, och att hon, genom vad hon själv fått försaka, lärt sig förstå ett flickhjärtas alla drömmar. - Hos somliga människor väcker detta en varm medkänsla, hos andra hämndlystnad. Man vill ta hämnd för det, som man icke själv fått uppleva. Jag blev inte lycklig, alltså får ingen annan heller lov att bli lycklig. Såg man hennes vita hy, hennes förgrämda ansikte och hennes hopknipta mun, så greps man av oro och tyckte att man hade begått hundra synder.

Den unga grevinnan Aldrobandesco gick i skolan för att lära sig latin och sy brokad. Det fanns också en kurs i allt som hörde till ett hems skötsel, men den genomgicks ytligt. Man kunde som straff för någon förseelse få sitta och karda ull en eftermiddag; man kunde också få ordna linne ett par timmar över tiden, men det var för att bringa tankarna i ordning, och för att åstadkomma den lydnad, som var nödvändig i ett kloster. Man kunde också få göra upp hushållsräkningar, och det fick den unga grevinnan allt oftare göra, ty hon hade på sista tiden verkat så underligt förströdd. - Ju mer abbedissan iakttog sin adept, desto klarare förstod hon att någonting skett, och som det inte var svårt att gissa vad som sysselsätter en ung människas tankar, så blev hon vaksam på alla flickans rörelser och på allt som kunde förråda henne. Hon var i hennes närhet överallt, befallde henne till arbeten som var svåra och komplicerade och som krävde en odelad uppmärksamhet. -

En kväll skulle hon göra upp en räkning för att visa om hon hade ordningssinne. Det gick till så här:

   Bröd, grönsaker ..................... 2 lire
   mjölk, skinka ....................... 4 lire, gör 7 lire.

- Jaså, på det viset, sade abbedissan, vad heter han?

- Vilken han?

- Den du tänker på när du räknar som du gör!

- Jag tänkte inte på någon ...

- Varför rodnade du nu?

Man skall väl få ut vem det är .. Och så fortsatte hon i naturliga tonfall: Ja, ja, det har kommit så många ädlingar till Florens, den ene vackrare än den andre. Jag såg dem då de red in genom norra stadsporten.

(Nej, det reagerade hon inte för. Det var således icke någon av dem.)

- Det var en procession med många unga män helt nyligen - såg du den?

- Jo, jag såg den.

(Nej, det var inte någon av dem heller.)

Hon räckte flickan några silkesnystan.

- Ordna silkesnystanen här, du skall sy på den här altarduken, jag måste gå ut ett tag.

Med iver grep hon nystanen och började ordna dem.

- Här är nu en del av färgerna till heliga jungfruns mantel, sade abbedissan.

- Det skall inte vara den blå färgen, sade grevinnan. Det skall vara ett ljusare blått, och så bör hon ha en röd innanklänning och små bruna skor, och det blå i manteln bör vara detsamma som det blå i ögonen, och så händerna, de bör ha två nyanser, det här blekgula och så det vita, och så bör klipporna vara röda.

- Se såja, det där gjorde du bra. Och så skall väl åsnan vara mörkbrun?

- Nej, åsnan skall vara grå ..., och så skall den vara passgångare.

- Jaså?

- Och så bör det finna ett par palmer, som avbryter enformigheten i öknen.

- Tänk.

- Och så bör man se till att glorian inte förstör ansiktets skönhet. Man måste noga lägga märke till att linjen på profilen - varför ser ni så på mig?

- Du är väl underrättad, du.

- Måleri är det underbaraste på jorden. - Tänk, att kunna i färg återge himmelrikets härlighet och Guds moders bild!

- Florens har många utmärkta målare - vilken tycker du bäst om?

- Fra Angelico.

- Har Fra Angelico några målarelever?

- Jag såg inte mer än en.

- Svart hår, vackra ögon, vacker figur?

- Han såg så dum och tråkig ut och var rätt ful, förresten...

Det blev en lång paus.

- Hördu, akta dig för fula målarelever. De är farliga.

- Farliga? Här skrattade grevinnan sitt ystra skratt.

- Du, du behöver känna på livets allvar. Vi ska se vad som kan göras åt det här. Då får du ha ett annat arbete.

- Skall jag inte sömma på altarduken mer?

- Nej, det skall du inte. Se såja, gråt nu inte för det. Jag vet vad som är bäst för dig. - I kväll går du med syster Eufrosyne till en sjuk. Ja, hon går med hela vägen, var så säker.

På kvällen gick en ung och adlig fröken åtföljd av en tigande gammal syster till en smågata. Man kom förbi vinstugor, där halvfulla knektar sjöng sina dryckessånger och hon ryste var gång hon hörde dem. Vid de stora gatornas palats, där furstarna bodde, fanns smågator, där olyckliga, förpinade människor levde sitt usla liv. Halvsvultna barn kröp omkring överallt och förde ett språk, som var allt annat än fromt. Somliga gick rakt på de två vandrerskorna och pekade finger åt dem. Den unga grevinnan förvånade sig över att systern gick så fullkomligt oberörd vid hennes sida som om skriken och glåporden inte angick henne.

En gång kunde hon inte låta bli att stöta på henne. Hon såg förvånad på henne och rörde läpparna till en fråga.

Utan att vända på huvudet svarade systern:

- Jag är van att gå här; jag känner dem alla.

Äntligen kom man fram till ett fallfärdigt och nerrökt hus. I en säng låg en gammal kvinna på en halmbädd. Rummet var fullt av orenlighet.

- Inte skall jag ..., stammade grevinnan.

- Här skall du stanna. Så ser nämligen världen ut, den värld du aldrig fått lära känna. Gå ut och fyll krukan med vatten, så skall jag sopa undan här. Sen kan du ta vid.

- Skall jag sopa? Skall jag tvätta?

- Som Kristus tvättade lärjungarnas fötter, så skall vi alla ödmjuka oss och tjäna. Gå efter vatten!

Den gamla överöste dem under detta samtal med skällsord och elakheter och grevinnan bävade.

Men systern var orubblig. Hon gick omkring och skötte sina sysslor, utan att höra på vad den sjuka sade. En gång lyfte den gamla ett vedträ och kastade det efter henne. Hon sade ingenting, kastade vedträet på elden, satte en soppgryta på spisen och teg förresten.

När flickan kom in med vattnet, brann elden.

- Allt är i ordning. Nu stannar du här tre timmar, så blir du avlöst.

Därpå gick hon.

Runt omkring skrek barnen, vrålade soldaterna. Det började regna, regnet slog mot rutan.

Grevinnan såg sig omkring i skräck.

Den gamla reste sig upp, munnen öppnade sig och det tandlösa gapet gav ett skratt från sig. Grevinnan hade aldrig hört ett sådant skratt förr.

- Du är fin du. Brokad och siden ... Och ringar på fingrarna - ja, sådana har jag också haft - många fler än du nu bär. Och Florens’ vackraste ädlingar tävlade om min gunst. Jo, du, det har funnits tider då jag överträffade också de vackraste. Man blir gammal, ja det är livets gång, och ålderdomen är aldrig vacker för sådana som mig. De uppvaktande kavaljererna blir allt fulare. - Hör legoknektarnas sång - det är sista stadiet, när man slår sig samman med dem.

Här började hon att skråla med i omkvädet till en soldatsång som just sjöngs därutanför.

Ja, skrek hon, den sången har vi sjungit samman många gånger, jag och de. Förresten, de kan komma ännu.

Därpå fick hon ett slags kramp, skrek som en ond ande och kastade täcket av sig.

Grevinnan greps av fasa, och satte sig vid sängen och grät. Allt vad livet haft av mening och innehåll försvann vid tanke på den gamlas öde. Var gång soldaterna gick utanför huset, fruktade hon att de skulle komma in; hon blev då kall som is i hela kroppen.

Till sist föll den gamla i en letargisk sömn och rörde sig endast föga. När tre timmar gått kom den andra systern för att avlösa grevinnan.

- Du vet vägen hem, sade hon.

Ja, det visste hon, men det finns många vägar att gå hem på. Man kan gå den väg man kommit, och man kan gå tre gånger omkring dômen, man kan svänga över Piazza Signoria och så gå i tankar förbi San Marco, där Fra Angelico arbetade - och precis den vägen gick hon.

Hon var starkt betänkt på att döda alla tankar på ett angenämt möte, men hon hade knappt hunnit utanför klosterporten, då en ung man passerade förbi henne. Hon såg envist i marken. Men när man ser i marken, upptäcker man i alla fall en människas skugga, om man är uppmärksam. Hon såg en sådan falla över gatan, hon både såg vem det var och hon visste att de båda skuggorna skulle korsa varandra, om hon inte gick snabbt förbi. Men så fort hann hon icke förbi den andra, att hon hann undvika ett samtal.

Den andre var nämligen Antonio.

Han bugade sig djupt.

För att inte låta märka något sade hon förvirrat:

- Är det eleven i San Marco?

- Ja!

Ett drag av missräkning gick över hans ansikte. Tänk, att hon inte kände igen honom strax!

Båda rodnade.

- Vi har snart avslutat den stora tavlan, sade han. Skulle inte ers välborenhet komma och se den?

- Jo, sade hon, det skulle vara roligt.

- Jag skall fråga mästaren när det kan passa att se den, sade han.

- Nej, gör inte det, sade hon, jag har så mycket att göra.

- Med vad då?

- Jag passar en sjuk.

- Var då?

Nu kunde hon ju ha låtit bli att ge adressen. Men så stark var hon inte. Hon nämnde gatans namn, husets nummer, och den sjuka kvinnans namn också. Och hon visste vad som därmed var gjort. - Han skulle en dag passera där förbi, skulle av en händelse se henne och gå in till henne och så skulle de träffas.

I sitt innersta jublade hon och tänkte: Vad allt kan foga sig bra! Det är mening med allt. Varje litet möte, varje liten detalj i livet har betydelse bara man förmår se det inre sammanhanget.

Hon tänkte inte på annat och kom hem, strålande av lycka.

Abbedissan såg på henne och häpnade. Hon hade väntat sig en förkrossad ung flicka, som nu äntligen förödmjukats och lärt sig förstå livets mening. Hon skulle komma krypande till henne, sen hon fått se vad allvar ville säga ... I början blev hon misstänksam - hade hon kunnat smita från den sjuka? Hon skulle noga höra den andra klostersysterns rapport. Skulle det vara möjligt att någon med ens kunde begripa himmelrikets sanningar och bli förklarad strax? Ja, vem kunde veta? Allt var med Guds hjälp möjligt.

Hon blev ännu mer förvånad då hon hörde systerns rapport. Jo, grevinnan hade suttit där i ensamheten och uppfyllt sina plikter. Det föreföll som om allt hade varit i sin ordning. Den sjuka var tillfreds.

Följande dag fick hon en längre vakt hos den gamla. Hon skulle sitta dubbelt så lång tid, och skulle pressas hårt av arbetet. Det skulle nog hjälpa. Förresten skulle hon få gå ensam om natten, det var nog det säkraste. Det ville säga något att gå hem en natt förbi alla halvrusiga landsknektar och onda nattkvinnor - jo, det var utan tvivel det rätta. Kom hon strålande från det äventyret, så lycka till.

Abbedissan synade henne vid hemkomsten från andra nattens vaka.

Nu var hon belåten! Så blek, så förkrossad skulle den se ut, som undergick ett straff. Nu äntligen hade hon fått vad hon behövde.

Hon sade godnatt med djupaste övertygelse, och lade hela sin själ i det sista hon sade:

- Sov gott.

Så skildes de åt.

Då den lilla grevinnan nästa gång blev befalld till den sjuka, var hon i början så rädd, att hon tänkt rymma för att slippa höra den gamlas hjärtskärande skrik. Denna anfäktades av onda andar värre än förut, de lämnade henne ingen ro och anfäktelserna var svårare ju längre det led mot natten. Grevinnan hade kanske också sökt att på något vis komma undan uppgiften, om inte någonting hänt, som hade gjort den till en himlens lycksalighet för henne. Då hon suttit en timme vid den sjukas säng, hördes en svag knackning på dörren. Hon visste strax vem det var, och öppnade. Där stod Antonio. Utan ett ord började han att hjälpa henne med att göra i ordning i rummet. Sedan satte han sig bredvid henne och tog hennes hand. Hon smålog, han smålog. Och i rummet spred sig ett lugn och en lycka som också meddelande sig åt den gamla. Anfäktelserna släppte henne och hon blev så småningom stilla.

Orden, som växlades mellan de två unga, var få och hade föga betydelse, men då och då tog de varandras händer eller läste gemensamt de böner som skulle läsas, då klockorna ringde. - Och en lycka spred sig omkring dem båda.

Abbedissan förstod snart att det aldrig kunde hänga rätt tillsammans. Hon beslöt att själv ta reda på det verkliga förhållandet. Hon kom alltså ner till det lilla huset, satte sig hos den gamla och frågade hur det var med sjukdomen och om den unga flickan som hon sänt dugde till något.

- Jo, svarade den gamla. Hon är duktig.

- Ni tycker alltså att hon skall komma igen?

- Låt dem komma båda två, sade den gamla.

- Vilka båda två? - Abbedissan greps av onda aningar.

- Hon och den unge mannen ...

- Den unge mannen, sade abbedissan tonlöst. Vad är det för en ung man?

Hennes hjärta klappade våldsamt och all färg vek från hennes kinder. Hennes kloster hade hittills varit utan skandaler, och nu hade något skett som trotsade all beskrivning. Vilken besudling av hennes orden. Vilket upprörande brott mot hennes myndighet! Och vilken slapp övervakning! -

Så snart hon kom hem, kallade hon den unga flickan till sig. Inte ett ord yttrades. Hon bara borrade sina outgrundliga ögon i henne och teg. -

Flickan mötte blicken med lugn och frimodighet.

- Vet du vad du gjort?

- Ja.

- Ångrar du dig inte?

- Nej!

- Förstår du inte att du dragit skam och nesa över mig och över klostret?

- Nej!

Abbedissan frågade icke mer, hon befallde endast att flickan skulle sättas att karda ull och inte mer gå utom klostrets murar.

Fra Angelico satt under tiden i sitt kloster och målade himmelriket, medan Antonio prövade på att måla helvetet.

När har jag egentligen sett människorna lyckligast? frågade mästaren sig själv. Han gick igenom alla minnen från sin barndom ute i världen. Någon gång, om kvällarna, brukade klostersystrarna, som förestod skolan, ta barnen ut och låta dem se folklivet på de stora ängarna utanför staden. Unga människor tog varandra i hand och dansade ringdanser i sirlig rytm. Understundom hade deras ansikten då lyst av förklarad fröjd. Han mindes mycket väl hur de unga såg på varandra, när de första gången möttes. Det var ett slags igenkännandets glädje som grep dem - alla trodde de att de funnit den rätte för hela livet. Ack, det blev vanligen så annorlunda än de tänkt sig! Oro, bitterhet, förtvivlan var jordelivets lott, och lidandet varade tills döden kom. Men en gång efter döden skulle var och en finna sin syskonsjäl; det himmelska ljuset skulle lysa över alla och dansen skulle trådas på himmelska ängder.

Så hade Fra Giovanni tänkt sig det, och så målade han det också.

Han blev färdig med den gröna ängen, med träden, blommorna, och med dansen, vilken leddes av en ängel. Ovanför detta fanns en stor vit fläck. Här skulle syskonsjälarnas möte framställas. Men han hade icke fått några modeller till de båda väsen som skulle mötas. Vad Antonio beträffar, så hade han blivit allt mer orolig för honom. Han verkade förströdd och blandade oriktiga färger. Men när han målade helvetet, var han både originell och tillförlitlig. Sina fritider tillbragte han numera icke i klostret. Var han fanns, var icke så lätt att veta.

Under den följande tiden blev grevinnan allt strängare behandlad. Hon magrade, fick ett bittert drag kring munnen, och blev allt tystare.

Till sist gick hennes biktfader upp till Fra Angelico.

- Du behöver ingen modell till dina tavlor?

- Jag behöver en som tillsammans med Antonio står modell för syskonsjälarna, som mötas efter döden. Men med pojken är det sedan flera månader illa beställt - så illa att jag fruktar för hans sinnesro.

- Du skall låta honom träffa den lilla grevinnan Aldrobandesco. De skall tillsammans få stå modell för din grupp. Jag skall befalla abbedissan att släppa ut henne.

- Låt henne komma, sade Fra Angelico. Man bestämde dag och timma.

Han ställde nu Antonio bakom ett tjockt sammetsförhänge, befallde honom att höja höger hand, som till samtal, och förresten hålla sig stilla. Vad som än skedde. Det skulle komma en modell till.

Antonio spärrade upp ögonen.

Plötsligt hördes steg. Den lilla grevinnan Aldrobandesco kom in, blek, trött och bitter.

- Vad skall jag göra här? frågade hon.

- Om ni tillåter, så skall ni stå modell i en grupp, som skall föreställa två syskonsjälar, som mötas i himlen.

- Vem är den andre? sade hon, den som jag skall möta?

- Det får ni se. -

En rodnad spred sig över grevinnans ansikte.

- Men ni ser så tungsint och bitter ut?

- Tycker ni man kan vara annorlunda i en tillvaro så bitter som denna?

- Jag tror inte att det förhåller sig så, sade Fra Angelico. Men vi har nu att arbeta, eljest får jag inte tavlan färdig i rätt tid. Var vänlig ta denna vita mässkrud ovanpå er klänning. -

- Mässkrud - har änglarna inte vita kläder?

- Visserligen, visserligen, men i himlarna är man inte man och kvinna, man är ängel och lever i orördhet och renhet. Och de själar, som nyligen dött, får gå igenom ett novisstadium först. Var och en människas syskonsjäl möter henne och hon får förklarat för sig de himmelska sanningarna. Så ja, träd nu i ärmen här, tack, och så den andra, tack. Var nu vänlig och gå fram till den här linjen; så drar jag undan sammetsskynket. Nu!

Där stod Antonio. Hans ansikte lyste som om himmelrikets ljus hade lyst på honom. Grevinnan vände på huvudet och genombävades av samma känsla.

Orörliga, stilla, genomlevde de himmelrikets lycka, medan mästaren målade.

Så har Fra Angelico förevigat dem, de står där ännu till människornas fröjd. -

Historien skulle ha slutat där, om inte Fra Angelico några dagar senare sänt den lilla grevinnan ett julbrev, som är ett av litteraturens underbaraste brev. Han skickade det med en korg frukt. Det lyder så här:



       Grevinna.

Förlåt en gammal mans prat. Men jag är Er vän. Och min kärlek för Er går djupt. Det finns ingenting, jag kan giva Er, som Ni icke redan har. Men där är mycket, ofantligt mycket för Er att få, fastän inte jag kan ge det. Ingen himmel kan nå oss, om ej våra hjärtan bo i den nu. Tag emot himlen! Ingen frid ligger i framtiden som icke ligger som grodd i själva detta lilla nu: Tag emot frid!

Tillvarons bitterhet är blott en skugga. Innanför den, men ändå inom räckhåll för oss bor glädje. Där bor strålglans och gloria inne i mörkret, om vi bara såg det. Och för att se behöva vi bara titta efter. Grevinna, jag besvär Er, titta efter!

Livet är oss en så frikostig givare. Men vi, som döma dess gåvor efter omhöljet, kasta undan dem såsom fula, tunga, hårda. Tag bort höljet, och Ni skall därinnanför finna en levande härlighet, vävd av kärlek, vishet, makt. Välkomna den, grip den, och du vidrör den änglahand, som bringar den. Allt vad vi kallar börda, sorg eller plikt - tro mig, änglahanden är där, gåvan är där och undret av en övergripande närvaro. Så ock våra fröjder: var inte nöjd med dem blott som glädje! Också de gömma gudomligare ting.

Livet är så fullt av mening, och ändamål, så fullt av skönhet (bakom höljet), att Ni kommer att finna jorden lik en kappa kring himlen. Mod då att kräva fram den - det är alltsamman. Men mod har Ni, och Ni vet att vi alla gå som pilgrimer samman genom okända länder, vända mot hemfärd.

Och så hälsar jag Er i denna julens tid: icke alldeles som världen brukar skicka »julhälsning» men med djup aktning och med den bönen, att för Er nu och alltid dagen må bryta igenom och skuggorna flykta.

Jag har äran att vara Er tjänare, om än den minst värdige. Fra Giovanni.

Vi satt alla tysta - brevet hade gripit oss djupt. Arkitekten, som sedermera var i tur att berätta, tänkte en stund, och sade därpå: Brevet innehåller den djupaste sanning - fast det är en förfalskning. Det fanns en tid, när den sanningen förstods bättre än eljest: den senare medeltiden.




–—o0O0o—–

(sid 184-190:)

IRLÄNDSKAN YVONNE

LEDAREN hade en blodfull, sinnlig natur, men den var sund, manlig och temperamentsfull. Således ingenting att skämmas för utan snarare att vara stolt över.

Själv uppfattade han denna sida av sitt väsen som sin syndiga natur - arvsynden personifierad. Han kämpade ständigt mot den, men besegrades.

En gång översatte han för mig en rad ur en spansk bok. Den lydde så här: livet är en trasa, doppad i var och blod.

Jag fann bilden avskyvärd, osmaklig och upprörande, satte mig tvärt till motvärn och förklarade att livet inte var smutsigt i och för sig. Nu kom en lång utredning som slutade med följande citat ur S:t Thomas: Gratia non tollit naturam, sed perficit eam. Nåden tar inte bort naturen, utan fullkomnar den.

Vi resonerade ofta om detta, jag försvarade honom alltid inför honom själv och önskade allt hans grubbleri om arvsynden dit pepparen växer.

*
Den som längtar efter kvinnorna finner dem snart. När jag tänker tillbaka på de månader som följde, måste jag medge att jag aldrig varit med om så mycket händelser på så kort tid.

Ledaren fann att han borde gifta sig. Det var riktigt tänkt. Det gällde bara att finna den rätta. Som redaktör fick han många brev, även från kvinnor, och bland dessa brev var det ett och annat, som förrådde ett känsligt hjärta. Kanske han här kunde finna den han sökte.

En dag kom ett brev, som lät ana ett gudfruktigt och godmodigt sinnelag. Det var från en irländska.

Ty märk, käre herre, skrev hon, att samma dag som Ni publicerade Er sista stora artikel om Sanct Franciscus, samma dag övergick jag till katolicismen. (Hon hade varit fritänkare förut.) Är det inte ett underligt sammanträffande? jag vill nödvändigt träffa Er, då jag nu reser igenom Assisi. Det måste finnas ett mystiskt föreningsband oss emellan. Jag kommer . . . här nämndes datum.

- Tycker ni inte det låter lovande?

- Så sant jag är en stor syndare, det låter lovande. Det mystiska bandet måste undersökas.

- Nu är det emellertid så, att jag inte är hemma på den dagen hon nämner. Jag far då till Foligno för att vara med om ett katolskt ungdomsmöte. Är ni road av fallet?

- Oerhört!

- Nåväl, då gör vi så här. Ni tar emot henne i mitt ställe och undersöker henne. Skriv ett protokoll, så att säga, och lägg på min säng, så läser jag det på kvällen. Skriv allt ni ser och erfar. Tycker ni att hon är den rätta, så bjud henne att komma igen.

Jag var förtjust, ty omväxling förnöjer.

När dagen kom, satte jag mig alltså i Ledarens mottagningsrum och förbidade tiden. På klockslaget, precis, kom hon. Jag samtalade med henne ett par timmar; det var samtidigt ansträngande och underhållande timmar.

Sedan hon gått, skrev jag ett utförligt protokoll, som jag försåg med teckningar för att göra det hela mera åskådligt. Detta lade jag på Ledarens säng, såsom avtalat var.

Protokollet hade följande lydelse:

PROTOKOLL VID MÖTE PÅ TUMANHAND MED OMVÄNDA IRLÄNDSKA F. D. FRITÄNKERSKAN YVONNE.



Med spända förväntningar mottog jag henne, som överenskommet var, och meddelar härmed mina intryck.

Kvinnan syntes vara omkring 40 år, moderlig och omfångsrik, ännu i besittning av den eld som vill lyckliggöra en man.

Vi kom strax in på viktiga ting. Kvinnan hade tidigare varit fritänkerska, hade tänkt fritt med Lenin och andra kommunister i många år och lärt känna dem noga, utan att få barn härav.

Detta var hennes livs stora tragedi. Hon ville härmed ha sagt att hon var en moderlig kvinna, som önskat sig minst tolv barn. Hon hade emellertid tagit fosterbarn, och dem hade hon lyckats uppfostra till samhällets och mänsklighetens fröjd. Den förste var ett ryskt krigsbarn, av tatarisk börd, med stora anlag för grymhet. Men det finns bot mot sådant. Här reste sig kvinnan upp och demonstrerade de botövningar som var nödvändiga i dylika fall. Jag flyttade mig något åt sidan, för att inte råka in i botsystemets tillämpning.

- Vad blev det av pojken? frågade jag.

- Han blev munk.



Detta förstod jag livligt. Så slutar det. Så måste det sluta.

- Han längtade från världen?

- Ja, grymheten gav med sig och omsattes i mildhet. Därefter tog jag ännu en fosterson, och han blev också mycket lyckad.

- Också munk?

- Nej, han blev lejontämjare vid en cirkus och gjorde vad han ville med lejon, tigrar och andra vilda djur. Ingen kunde skrämma honom.

- Vilken kraftig verkan av mänsklig uppfostran. Han härdades genom samma metoder som mjuknade upp den andre?

- Precis. Jag...

- Att ni inte gifte er och fick egna barn?

- Jag har varit gift, men det var en svag man. Han dog.

- Jag gissade det. Han uthärdade inte, ja, förlåt, jag menar inte så...

- Inte jag heller, han var litet klen och passade inte för denna världen. Det var nog bäst för honom att han fick gå bort.

- Utan tvivel, för i dessa tider behövs det...

- Starka krafter! Det stämmer.

- Men nu kunde ju ha gift om er...

- Det gjorde jag. Med en stark man.

- Nå? sade jag lättad. Nå?

- Vi blev skilda åt.

- Han var för stark?

- Vi skildes efter ett års kraftigt äktenskap, men så kastade jag honom på porten.

- Övning gör mästare... Men när blev ni egentligen omvänd?

- Efter skilsmässan blev jag katolik. Jag läste mycket om den helige Franciscus...

- Vad hade han som var så lockande?

- Han var en människa som blev ett fullkomligt viljelöst redskap... Jag arbetade hårt med mig själv... Och om jag bara fick någon som kunde ta hand om mig, som ville hålla mig i handen, sätta mig på sitt knä.

Här såg hon längtansfull ut. Jag fann det säkrast att hålla henne på avstånd och började förhöra henne i hennes kristendomskunskap, med sträng röst och orubbligt minspel.

- Tror ni på arvsynden? frågade jag.

- Nej, sade hon.

- Då lönar det sig inte att tänka på Ledaren, för han är en klar arvsyndare och kommer aldrig att sluta sig till någon annan än en tydligt uttalad arvsynderska.

- Det var besynnerligt!

- Inte alls. Det är en gång för alla bestämt på kyrkomöten hur människan skall vara beskaffad för att vara riktig.

- Kan han komma ihåg alla kyrkomöten?

- Vartenda ett.

- Får jag lov att se på honom?

- Bäst att lära sig kyrkomötena först!

- Hur ser han ut?

- Som ärkeängeln Gabriel. Stor, ståtlig, renrakad, ordentlig, bestämd och stridbar.

- Det är min typ.

Nu bävade jag. Hon såg så energisk ut, att jag fruktade att hon skulle stanna och ta saken i sina starka händer.

- Han vill inte gifta sig, sade jag allvarligt.

- Det är lögn, varenda karl vill gifta sig.

- Men de flesta vill välja själv.

- Han kan ju få välja själv. - Egentligen vill jag bara ha ett barn.

- Den möjligheten finns inte utan äktenskap. Det är bara djävulen Asmodeus’ frestelser; han håller till i sängkammare och sitter vid ett av sängbenen och ser till att allt förlöper enligt hans vilja. Sådana förbindelser blir det ibland barn av, men de är sålda med detsamma åt den onde och evigt förtappade.

- Nu pratar ni väl bara?

- Jag säger som det är.

- Ja, ingen vet.

Här reste hon sig upp och betraktade mig som om jag vore ett fosterbarn, som skulle uppfostras i enlighet med hennes metoder. Jag sade att jag hade annat att göra, och det trodde hon och gick.

Ledaren avrådes bestämt från all äktenskapshandel med irländskan. Likaledes från alla experiment med djävulen Asmodeus. - (Här ritade jag en rolig karrikatyr av Ledaren.)

Givet d. ²³/5 1934.

Ledaren kom på kvällen och vi träffades dagen efter vid morgonkaffet. Han var gravallvarlig och sade inte ett ord. På en hel vecka yttrades ingenting om protokollet och jag blev hjärtängslig. Vad hade jag nu gjort!

Jag vågade inte säga något som syftade på irländskan Yvonne eller på protokollet. Men fjorton dagar senare fann jag dokumentet i en av mina bordslådor, försett med det datum då det blivit ditlagt. Det var dagen efter den, då det var skrivet. Jag sökte efter någon anteckning, som kunde göra klart för mig vad som förtörnat Ledaren. Till sist fann jag vad det var.

JAG HADE KARRIKERAT LEDAREN!

Det hade gjort honom ursinnig. Han hade korsat över teckningen, satt bock i kanten och anmärkt: Får icke vidare förekomma! - Eljest var det rätt! Han hade inte blivit förargad över innehållet.

Man skall vara försiktig med ledarenaturer...