Gud - vem är det egentligen?

(red. Hans Jürgen Schultz, Kösel-Verlag 1969,
övers. Alf Ahlberg, N o K 1970)

(sid 25 f:)

Ser vi oss tillbaka på vår erfarenhet av världen och världshistorien, där Sodoms och Gomorras öde, förfall, ödeläggelse, blod och tårar, lidande och död hittills hör till ordningen för dagen, så är det inte bara Lots hustru utan vi alla som blir stela av skräck. Var i denna historia möter vi den allvetande, den allsmäktige och på samma gång allgode Guden? Den kristna läran om Gud skulle vara övertygande om världen inte funnes till. Men med hänsyn till förhållandena i världen tycks frågan som utgör vårt ämne endast medge ett enda svar: Gud är den vars verk tyder på en ondskefull karaktär.

(Albert Görres)

(sid 37 f:)

Vad vi än kan veta om Gud vet vi det blott genom mänskliga gemenskapers tro, och naturforskarens skeptiska invändning att med vårt vetande om Gud här måste menas något helt annat än vårt vetande om de jordiska tingen, bekräftas genomgående av teologen. Även han medger ju att Gud är det ovetbara, det namnlösa. Gud är "annorlunda" säger biskop Robinson, nämligen annorlunda än vi föreställer oss honom. Vad som än kan sägas oss om Gud är antingen det stammande försöket att med mänskliga tankar tänka över tingens urgrund eller innehållet i något som i teologin kallas "uppenbarelse".

Låt oss stanna inför det sistnämnda för att visa omöjligheten att ur det få veta något substantiellt om Gud. En teolog, som sysslade med exegesen av den Heliga Skrift, uttryckte mycket klart vad jag vill säga med orden att uppenbarelsen i de heliga skrifterna inte står "inom citationstecken". I dessa texter blandas det tidsbundna med det som evigt uppfattade innehåll som uppenbarelsen rymmer, i en blandning som för oss ter sig oskiljaktlig. Dvs. att den troende endast godtar en del av "uppenbarelsen" i dessa texter i ljuset av sin redan på förhand givna tro. Varifrån han än fått denna, från traditionen, från den personliga erfarenheten eller från det kyrkliga läroämbetet - det har ändå alltid varit människor som först gett denna tolkning av tron sitt innehåll. För den kristne skulle det blott finnas en enda auktoritet: Kristi ord som han dyrkar som Guds. Men även Kristus har talat i liknelser och i sin tids begreppsvärld, och dessutom säger han ytterst litet om det teologiska problemet vem Gud är. Alltså måste vi väl stanna inför att allt vi vet om Gud är en produkt av mänskligt tänkande, ett slags analogislut vari vi tänker oss Gud efter mänskliga mått.

(Hans Schaefer)

(sid 57:)

I talesättet "Guds död", som Nietzsche som den förste använde, menar man just den antropologiske Guden, Gud som ett moraliskt postulat, den humanitära medmänsklighetens Gud, den Gud på vilken Heraklits sats inte kan tillämpas: "För Gud allt gott, skönt och rätt." Och inte heller Wittgensteins spinozistiska sats: "Gud är som allt förhåller sig. Som allt förhåller sig är Gud." Den äldre teologin hade bland annat bestämt Gud med chiffren av två viljor. Guds vilja betydde för det första Guds bud, som kungör för oss vad vi bör vilja. Denna vilja upplevs som en moralisk norm. Men Guds vilja framträdde därjämte i det som sker i händelseförloppen och som ingenting har att göra med moral.

Dess båda chiffer förefaller stå i motsägelse till varandra. Men de är båda ofrånkomliga när vi vill bestämma vad Gud är. En Gud som endast vore en bekräftelse på brutala fakta skulle vara ett överflödigt tillägg till dessa. Allt är även honom förutan sådant det är. Ordet "Gud" måste betyda att det finns en mening som inte är given enbart genom fakta. Men om vi endast uppfattar denna mening ur moralisk synpunkt, då den alltså tänkes i strid mot fakta, måste vi tänka oss Gud vanmäktig.

(Robert Spaemann)

(sid 150:)

Kan jag tala på annat sätt om Gud än på mänskligt språk, och finns det någon utsaga om Gud som över huvud taget skulle överstiga vårt förnuft? Väljer man det förstnämnda alternativet (att Gud reduceras till det mänskliga förnuftet), tycks man kunna undvara Gud. Ty om det mänskliga förnuftet rymmer hela sedelagen, vad tjänar då talesättet om Gud till? I varje fall skulle då Guds uppenbarelse inte vara något annat än den naturliga uppenbarelse vi har genom vårt förnuft. Väljer vi det andra alternativet (ett tal om Gud som övergår mitt förnuft), kommer vi inte då in i en omöjlig situation, nämligen att tänka oss en Gud som enligt förutsättningen inte är tänkbar och på samma gång tala om en uppenbarelse som skall överstiga vårt förnuft? Hur kan vi över huvud tala om något som skall överstiga vårt förnuft?

(Joseph Möller)

(sid 189:)

Jag har citerat Dorothee Sölle så utförligt för att med detta exempel visa hur mycket svårare det är för den som är utan tro, för ateisten och agnostikern, att komma till tals med den moderna teologins metafysiska spekulationer än med den naiva, respektiva strängt dogmatiska trons apodiktiska påståenden. Den som är utan tro kan alltså mycket väl förstå vad som menas med Guds moders kroppsliga uppståndelse, även om han naturligtvis avvisar denna tanke eller denna märkvärdiga föreställning och med en viss häpnad frågar sig, hur Pius XII ännu i mitten av vårt århundrade kunde proklamera denna dogm. I alla fall vet han vilket faktum det här rör sig om. Han vet däremot inte och kan inte förbinda den ringaste föreställning med Dorothee Sölles försäkran, att Kristus via några människors medvetande uppstått i hela mänsklighetens historia - och han blir benägen att avfärda denna spekulation såsom en fras eller en metafor, alltså som "litteratur".

(Jean Améry)

(sid 220:)

Den roll som Gud en gång i tiden spelat i världen har övertagits av människan och hon tycks rent av spela den pålitligare och mera effektivt än Gud. Åskledare, konstgödning, hagelskadeförsäkring och veterinärvetenskaplig profylax är effektivare än processioner över åkrarna och bestänkande av stallet med vigvatten.

(Alfons Auer)

(sid 224 f:)

Harvey Cox har i sin uppseendeväckande bok "Har Gud skapat tätorten?" gjort oss uppmärksamma på att alla kulturer som benämning på Gud valt symboler som återger någon central aspekt på deras samhällsliv. Ofta har Gud genom de namn man gett honom satts i relation till den mänskliga erfarenheten. När man tänkt och talat ur politiska aspekter har man kallat honom "konung". I kulturer där familjebanden varit starka har han kallats "fader", i samhällen där boskapsskötsel stått i centrum av livet blev han "herden". När dessa sociala strukturer förändras, förlorar naturligtvis de gamla beteckningarna för Gud sin symboliska kraft. Harvey Cox anmärker med rätta: "Den som insisterar på att i ett industriellt samhälle kalla Gud 'herden' kan förefalla from, men i själva verket är det höjden av otro. Därmed säges det nämligen att Gud så att säga förlorar sin existens, när människorna ändrar det namn de begagnar för honom."

(Alfons Auer)

(sid 246:)

För de troende kommer varken "Guds sak" i främsta rummet eller blir deras bidrag till mänsklighetens framtid verksamt, om de följer filosofens råd: i hur hög grad en religion bibehåller sin hela trovärdighet kommer att bestämmas av hur konsekvent den förmår tiga om Gud (H. Rombach).

(Herbert Vorgrimler)