Sven Stolpe: Franciskus - lärjunge och diktare

Denna lilla pocket (125 sidor) tar mest fasta på de skönlitterära, anekdotiska berättelserna om Franciskus, och Stolpe nämner mycket riktigt ibland Fioretti som källa, vilket är helt i sin ordning, men då borde det vara roligare att läsa Fioretti, som finns på svenska översatt av Ebba Atterbom (1, 2, 3, 4), Lisa Lundh (1, 2, 3) och Agostino Lundin (1) och kombinera det med någon mer faktabaserad biografi.

(sid 9-10:)

Franciskus föddes 1181 eller möjligen 1182 i staden Assisi i Umbrien. Vid den tiden uppdelades befolkningen i en italiensk stad i två tydligt åtskilda grupper: majores och minores, de förnäma och de enkla medborgarna. De förnäma var de besuttna adelsmännen, vilka var klart medvetna om sina privilegier, uppträdde beväpnade och utgjorde ett slags egen poliskår. Minores var antingen borgare eller livegna. De saknade de flesta sociala rättigheter i modern mening; borgarna kunde visserligen i enstaka fall förvärva en viss förmögenhet, men de var ändå politiskt lika hänvisade till de förnämas godtycke som de livegna.
(...)
Den som i våra dagar studerar denna tids alla kyrkor och kloster, hela dess konstnärliga uppblomstring, kan förledas att tro, att Franciskus växte upp i en idyllisk och lycklig tid. Motsatsen var fallet; det är av vikt att minnas detta, om man rätt skall förstå hans egen reaktion mot »världen». De olika städerna låg i nästan permanent strid med varandra, den besegrade parten fick ofta sin stad nedbränd och plundrad, tagna fångar torterades, gjordes till invalider eller slogs ihjäl. »Vi erfar», skrev påven Innocentius III,^{[citation needed]} »att ni fortfarande ödelägger städer, föröder slott, bränner ner byar, undertrycker fattiga, förföljer kyrkorna och gör männen till slavar.» Assisi skilde sig på intet vis från grannstäderna. »Det förhöll sig inte bara så, att kriget med sina orgier och utsvävningar där hade blivit till en vana och en nödvändighet - det hade rent av blivit vad man framför allt annat sysslade med, den starkaste av alla lidelser, en ren livsuppgift i denna stad, där själva ordet fred inte längre hade någon verklig innebörd», skriver en skildrare.^[who?] En annan kännare^[who?] av tiden påpekar, att man inte skall låta lura sig av alla de sjukhus, kyrkor och kloster som bevisligen också byggdes under denna epok, ty i stor utsträckning var de försoningsoffer - gåvor, med vilka djupt skuldbelastade rovriddare och andra syndare ville försöka beveka den evige domare som de visste att de förr eller senare skulle ställas inför.