KG Hammar har väckt en del uppståndelse med sitt uttalande om att Bibelns under är en “öppen fråga” som kan “tolkas poetiskt”. Motståndarsidan har (vilket det naturligtvis står dem fritt att göra) förespråkat en s k bokstavlig tolkning, vars främsta företräde är att vara upprörande för det lilla förnuft vi trots allt begåvats med. Dessutom saknar den stöd i Bibeln. För Bibelns samtida skulle KG Hammars förhållningssätt dock inte tett sig särskilt märkvärdigt. De var vana vid att förstå en text som en typologi eller prefiguration, vilket innebär att den t ex förebådar hur det är t ex just nu, och man bortsåg gärna från en historisk tolkning av den, där man ser texten ganska bokstavligt, som yttranden som någon gjort utifrån sin historiska samtid, för att istället läsa den allegorisk, där man ser en så att säga djupare mening i till exempel ett vardagligt skeende. Nå, själva begreppen spelar mindre roll, och jag tänker inte försöka hålla isär dem, utan ger några exempel istället.

Redan på 500-talet f kr läste man Odysséen och Iliaden allegoriskt. Man läste in allmängiltiga skeenden i specifika, och man gjorde paralleller mellan beskrivna och upplevda händelser. Man frågade Homeros om råd, och använde honom som orakelsvar (Tusen år senare läste de kristna Vergilius på samma sätt). Detta sätt att närma sig en text togs upp av de hellenistiska judarna. Filo från Alexandria t ex, en jude född ca 25 f kr, menade att man kunde läsa Första Mosebok som en historia om själens skapelse, fall och återupprättelse, och att man dessutom kunde läsa hela Gamla Testamentet på detta vis. Varje person, varje händelse, gestaltar en fas i den egna eller den enskilda själens utvecklingshistoria. Vi är alla, var och en av oss, förvisade från paradiset och vandrar genom öknen på väg mot landet som flyter av mjölk och honung.

Detta får till konsekvens dels att GT:s budskap är universellt: Gud är allas gud och vi är alla hans egendomsfok Israel, och dels att GT:s sanning inte handlar om påståenden, utan om attityd: En allegori är inte sann eller falsk, den bevisar ingenting och går inte att bevisa, utan lyfter fram en alternativ läsning och ett nytt perspektiv på tillvaron. Allt detta får betydelse för judendomens utveckling till kristendomen, vilket man ser i Nya Testamentet: Jesus själv talade ju som bekant gärna i parabler. I Luk. 24 ser han dessutom hela Gamla testamentet som en enda stor prefiguration av honom själv. Vers 25-27 och 44-46:

Då sade han till dem: “O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat! Måste icke Messias lida detta, för att ingå i sin härlighet?” Och han begynte genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom.

Och han sade till dem: “Det är såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Moses' lag och hos profeterna och i psalmerna." Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna.

Hos Matteus är det som en ständigt återkommande refräng. Han börjar med (det olycksaliga) citatet om den unga kvinnan som skall bli havande och föda en son som hon skall ge namnet Immanuel, något som man av sammanhanget förstår skall äga rum på kanske 700-talet f kr. Gabriel sade åt Maria att inte ge sin son namnet Immanuel utan Jesus, men det spelar ingen roll i sammanhanget. Ordet för “ung kvinna” betyder “ung kvinna” och ingenting annat. Idén om jungfrufödsel blev mäkta populär mot slutet av medeltiden, men kritiserades även. Nog om detta. Vidare anställer Herodes barnamordet i Betlehem för att det skulle uppfyllas som sades genom profeten Jeremia:

En röst hördes i Rama,
gråtande och klagande:
Rakel begråtande sina söner,
utan att kunna tröstas,
för de finns inte mer.

Jeremia talar om de som förts bort i den första babyloniska, eller assyriska, fångenskapen, Rama ligger norr om Jerusalem medan Betlehem ligger söder, Rakel var Jakobs andra fru och hade varit död rätt länge när Jeremia sade detta, och Jeremias poäng ligger i att de kommer att komma tillbaka, vilket knappast de menlösa barnen gör, men det spelar ingen roll i sammanhanget. Den heliga familjen blir iallafall på grund av detta tvungen att fly till Egypten, för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: “Från Egypten har jag kallat min son”, vilket i original syftar på uttåget ur Egypten, vilket spelar en stor roll i sammanhanget: Det har alltså fötts en ledare som likt Moses skall leda sitt folk som är lika fångat i den romerska fångenskapen som någonsin i den egyptiska eller babyloniska. Moses är en prefiguration för Kristus.

Sedan bosätter sig den heliga familjen i Nasaret för att det som sagts genom profeterna skulle uppfyllas: “Han skall kallas nasaré”. “NZR” kan naturligtvis betyda nazaré, men det är det ingen profet som talar om. Lägg dessutom märke till att Matteus här säger “profeterna” i plural, som om det skulle förekomma i åtskilliga böcker i Gamla testamentet, vilket det också gör. NZR betyder nämligen också nezer, skott eller knopp, telningen som springer fram ur Jesse rot och stam i Jes. 11:1, fredsfursten, och det betyder nazir, en helig eller vigd, en Guds stridsman, som Simson i Dom. 13:3-7 och Samuel (som kan betyda “Guds ord” eller “Guds son” om man så vill) i 1 Sam. (bägge prefigurationer för Kristus), men också en furste över alla folk, som Josef i 1 Mos. 49:26 och 5 Mos 33:16, en smord (vilket är vad “kristus” betyder) som översteprästen i 3 Mos. 21:12, och konungakronan som tecken på herravälde, som i det messianska motivet i Ps. 132:18.

Ja, ni märker hur Matteus arbetar med den gammaltestamentliga texten: Först är han som en marxistisk historiematerialist och placerar in Jesus i det historiskt säkerställda förloppet Förtryck – Ledare – Befrielse, och sedan kastar han sig in i en av dessa spretiga vildsinta ordvitsar som Bibeln är så full av, och detta är ändå bara början! Men aldrig, aldrig att han skulle röra ihop Egypten och Rom, eller Moses och Jesus. Vad profeterna talade om var en sak, och vad det säger oss här och nu är en annan.

Paulus går ännu längre när han i 1 Kor. 10:4 refererar till ökenvandringen i 2 Mos. 17:1-7 och 4 Mos. 20:2-13, när folket inte hade något vatten att dricka och Moses slog på klippan och det kom fram vatten: Den klippan var nämligen Kristus själv! Och om det till äventyrs skulle kunna vara någon som skulle kunna få för sig att tro att Paulus skulle kunna få för sig att tro att klippan i bokstavlig mening var Kristus, en historisk tolkning, så ombedes vederbörande vänligen bita i följande citat från Galaterbrevet 4:21-5:1:

Svara mig, ni som vill stå under lagen: har ni inte hört vad lagen säger? Där står skrivet att Abraham fick två söner, en med sin slavinna och en med den fria kvinnan. Men hans son med slavinnan var född efter naturens ordning, sonen med den fria kvinnan tack vare ett löfte.

Häri ligger en djupare innebörd: de två kvinnorna är två förbund. Det ena kommer från berget Sinai och föder sina barn till slavar, det är Hagar. Sinai är ett berg i Arabien men svarar mot det nuvarande Jerusalem, som ju lever i slaveri tillsammans med sina barn. Men det Jerusalem som finns i himlen är fritt; det är vår moder, som det står skrivet:

Gläd dig, du ofruktsamma och barnlösa,
jubla högt, du som inte har känt födslovåndor,
ty den ensamma får många barn,
fler än den som har en man.
Ni, bröder, är löftets barn, liksom Isak. Den gången förföljde han som var född efter naturens ordning den andre som var född på ett andligt sätt, och så är det också nu. Och skriften säger: Driv bort slavinnan och hennes son, ty slavinnans son skall inte ärva tillsammans med den fria kvinnans son.

Alltså, bröder, är vi inte barn till en slavinna utan till den fria kvinnan. Till den friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket igen.

Citatet i citatet är från Jes. 54:1, där Jesaja talar om Jerusalems förstörelse som föregick babyloniska fångenskapen på 500-talet f kr – såsom den finns beskriven i 2 Kon. 25, 2 Krön 36 och Jer. 52 – och dess återuppbyggande, och Paulus tänker sig att Saras barnlöshet och sedermera fruktsamhet är en prefiguration av det jordiska Jerusalems återbefolkande som i sin tur är en prefiguration av hur de kristna befolkar det himmelska Jerusalem, till skillnad från det jordiska Jerusalem som dignar under Lagen från Sinai berg, som i Paulus exempel blir en prefiguration av den babyloniska fångenskapen som ju i sin tur är en prefiguration av det romerska förtrycket, och det är ändå bara ett par av de typologier / prefigurationer han lyckas klämma in här. Men aldrig, aldrig att Paulus skulle tro att Sara klämde ur sig en hel stad med byggnader, gator och torg, i synnerhet som ju då Hagar skulle varit tvungen att klämma ur sig exakt samma byggnader, gator och torg, fast under en helt annan aspekt.

Klemens från Alexandria (d. 215) och Origenes (186-254) betonade än mer att det intressanta inte ligger på ytan i Bibeln, och att den väsentliga tolkningen inte är den historiska, eller bokstavliga. Augustinus menade att Bibeln kunde läsas historiskt, allegoriskt, etiologiskt och analogiskt, medan den klassiska tolkningen, quadrigan, var historiskt (som en berättelse om ett skeende), allegoriskt (som en liknelse om Kristus och kyrkan), tropologiskt (om den enskilda människan) och anagogiskt (om det hinsides). Gregorius den Store menade att meningen var dold i texten. Hugo av S:t Victor menade att den anagogiska tolkningen också var allegorisk. Thomas av Aquino har i Summa Theologica 1:1:10 en som vanligt ovanligt snårig utläggning om att alla dessa tolkningar de facto är bokstavliga.

Det är inte någon idé att fortsätta med exempel på detta sätt att närma sig texten, det räcker med att konstatera att det under mer än 1000 år är betydligt svårare att hitta exempel på motsatsen, och att det moderna sättet att läsa Bibeln, bokstavligt, som en historia, inte har något vidare stöd vare sig hos Jesus, Paulus, eller kyrkofäderna. De frågar sig i stället ständigt vad meningen med texten är, på vilket sätt man skall förstå den, vad den betyder för oss, vad den pekar hinsides på. Den gängse tolkningen är allegorisk, på ett eller annat sätt, och det finns inget hinder mot att tolka även Nya testamentet på samma sätt. Och det gäller också att inte blanda ihop nivåerna: Vare sig Jeremia, Jesaja eller psaltaren säger något om Jesus och jungfru Maria, lika lite som Moses och klippan var Jesus, lika lite som både Sara och Hagar födde fram samma husväggar och gatubeläggning.

Och nu kommer sent omsider själva poängen, vi tar den lite extra långsamt så att den går in ordentligt:

1. Den allegoriska läsarten var gängse på Jesu tid. Det ser man bl a i Pauli brev och på hur Jesus förebrår sina lärjungar och förklarar hur hela Gamla Testamentet handlar om honom själv. De inte bara läser på detta sätt, de förordar att man skall läsa på detta sätt.

2. De som skrivit evangelierna och epistlarna måste ha varit medvetna om att det var så man läste texter på deras tid: De beskriver ju själva fenomenet, och läser ju själva på detta sätt.

3. Om de visste att det var så man läste (och det var så de förordade att man skulle läsa) texter på deras tid, och de själva läste (och förordade att man skulle läsa) på detta vis, måste de också ha vetat och förordat att deras texter också skulle läsas på detta sätt, och då måste de också rimligtvis ha skrivit dem för att att de skulle läsas på just detta sätt.

4. Bibeln (och i synnerhet Nya Testamentet) torde alltså i stora stycken vara avsedd att läsas allegoriskt. En bokstavlig tolkning är även av detta skäl allt från vilseledande till falsk, och torde rendera den som läser på detta sätt diverse kommentarer om oförstånd och tröghjärtadhet från Jesus själv.

Och den bokstavliga tolkningen är inte bara osann, den är fullständigt ointressant. Folk kan flyga och bli osynliga, gå på vattnet och igenom väggar bäst de vill; det kan Joe Labero också, och det saknar religiösa implikationer i allmänhet och kristna i synnerhet. Dessa saker kan bli intressanta först när man ser dem som författarnas av naturliga skäl ofullständiga försök att förstå Gud, förhållandet mellan Gud och människan, och Guds plan för människan. Texten kan få betydelse för allt detta först när man börjar betrakta den som ett i någon bemärkelse heligt budskap och slutar se den som ett nyhetsreportage angående övernaturliga händelser, ungefär som X-Files fast “på riktigt”.

---

Exempel på typologier och prefigurationer finns i Exultet, sången till påskljuset.

---