En gång för länge sedan loggade jag in mig på #SRN. Någon sade något tankeväckande, jag satt och funderade på det, och ville säga någonting, men då hade alla redan bytt samtalsämne. Få se, vad pratar de om nu, aha, det där har jag också varit med om, hur var det nu, nä nu pratar de om något annat igen. Sedan gav jag upp det där med IRC: jag är helt enkelt för långsam. När något sådant här händer måste jag tänka i ett par dar, och sedan tycker jag att jag kan formulera något. Uschäckta drujsmåle mao.

Först lite tjafs, sedan lite allvarligare saker, och mot slutet viktiga prylar.


*TJAFS*
NN wrote:

> Metoden var riktig ända tills han försöke "skrämma" mig till att erkänna
> ngt som jag inte gjort. Jag sa att jag inte tagit ngt.. Han trodde inte
> på mig och "undrsökte"(Kallar iofs inte lysa lite i ögat, för
> undersökning) mig. Sedan att säga: "Dina pupiller är stora och blir
> sedan mindre när jag lyser dej i ögat, och det tyder ju på att du
> tagit ngt."
>
> 1: Pupiller reagerar faktist så när man är i ett relativt mörkt rum.

Jamen det är ju underbart! Polisen har specialutbildning så att de med mycket stor sannolikhet kan se på en person om den är narkotikapåverkad eller inte. Inte undra på då att de kan fastslå att "så gott som samtliga" på ett rave var påverkade, eller att "16 av de 20" som de haffade var det.

> Bara dessa 2 punkter räknas väll som mindre tjänstefel...

Fast ingen skulle väl drömma om att anmäla någon för något, eller hur?

Sedan tycker jag iofs att det inte var mycket till skrämsel.

Vid ett tillfälle blev jag intervjuad av en polis på gården till det hus där jag bor. Frågan var huruvida jag bodde där eller inte. Intervjun gick till på så sätt att jag satt ner och en polis stod framför mig och viftade med sin pistol i mitt nylle. Polisen (hotfull röst): Var bor du nånstans? Jag (mesigt, som tjuren Ferdinand): Jag bor här. Polisen (stark, aggressiv röst): Nej, det gör du inte! Var bor du nånstans? Jag (som en liten råtta): Jag bor här. Polisen (dundrar): Nej, det gör du inte... osv osv. När han tyckte att det gick lite trögt med intervjuandet (vi hade ju bägge två lite svårt att variera oss) tog han ut magasinet ur sin pistol, så jag skulle se att den var ordentligt laddad, satte för säkerhets skull in ett par kulor extra så magasinet blev fullt, smackade det på plats med en frejdig gest, riktade den som förut lite casual åt mitt nylles håll till och fortsatte det meningsfulla utbytet som förut (stentorsstämma): Var bor du nånstans? Jag (pip): Här. Polis (ökad auktoritet): Nej det gör du inte osv osv.

Inte heller detta kan väl vara att skrämma någon till att erkänna något, eftersom det inte fanns något specificerat som han ville att jag skulle erkänna. En kompis till mig, däremot, blev anklagad för någon smärre bötesförseelse som han ansåg sig oskyldig till. Polisen fick honom att acceptera ett bötesföreläggande med motiveringen att annars skulle han bli tvungen att följa med till stationen och så skulle det förhöras och skrivas rapporter och tjafs, och så skulle det bli rättegångar och otrevligheter, men om han bara skrev på bötesföreläggandet så skulle saken vara ur världen. Min kompis, som hade bråttom och tyckte det hela var verkligen obehagligt, föll till föga och gjorde det, varefter han blev upp över öronen stämd på en massa skadestånd. När han försökte opponera sig mot detta fick han reda på det som polisen mycket väl visste men nogsamt förtigit, nämligen att ett accepterat bötesföreläggande räknas som att man erkänt och fällts genom en dom man inte kan överklaga. Han blev alltså också tvungen att betala en massa rättegångskostnader i skadeståndsmålet. Så, tag varning alla ni därute: acceptera aldrig ett bötesföreläggande om ni inte är *fullständigt säkra* på att bli fällda (och hur skulle ni kunna vara det?).

> > massa timmar och sedan klä av sig på väg hem från love parade. Och det
> > var ju ändå inget extremexempel: de gjorde fullständigt rätt som de
> > gjorde.
>
> Till alla:
>
> I det fallet så hade de inte rätt heller.

Jo.

> De gick mkt längre än de
> borde.

Det håller jag verkligen med om.

> Vilket sedan anmäldes till JO om jag inte har fel.

Och JO tyckte att de hade rätt att göra som de gjorde. En JO-anmälan betyder ju inte något annat än att någon varit missnöjd med sakens formella behandling.
> Men att säga att en visitering efter vapen/droger (för en egen säkerhet)

Menar du att de visiterar mig för min egen säkerhets skull?

> är kränkande det faller lika dåligt som att kalla legkoll kränkande...
> Tja kalla mig blåögd eller vad du vill.

Vad som är kränkande och inte *är* personligt. Själv skulle jag t ex gärna bli en smula mer sextrakasserad (blickar och kommentarer och sånt, ni vet).
Är det någon som kommer ihåg detta?: för något tag sedan stod det i tidningen något i stil med att post och banker i England ville införa leg, men att folk hade blivit oerhört upprörda av det och tyckt att det var en oerhörd kränkning av den personliga integriteten.


*ALLVARLIGARE SAKER*
Ni har säkert varit med om att ni har varit irriterade på en sak, och att ni har låtit irritationen gå ut över något helt annat. Ni har säkert också varit med om att ni har varit irriterade utan att riktigt veta vad det är ni har varit irriterade på; ja, kanske till och med att ni verkligen varit irriterade på något, och sedan kommit underfund med att det var något helt annat som gjorde att ni blev irriterade från början.

Om man blir arg/irriterad/frustrerad/något liknande i en situation där man inte får/kan/vill visa vad man känner (eller ens känna vad man känner), till exempel i förhållande till en överordnad, förälder, eller någon som har makten över en, kan den irritationen(&c) plötsligt pysa fram i relationen till någon som man verkligen kan visa sig själv och vad man känner inför. Lyfter man på locket pyser allting ut (som ur pandoras ask) på ett någorlund osystematiskt sätt ("och det är väl helt i sin ordning. Någonstans måste man ju få vara sig själv", sade Krister Stendahl på en föreläsning jag var på).

De här irritationen kan då ta sig uttryck i ett slags gräl som kännetecknas av att man missförstår varann hela tiden, eller att man förlorar något som i språkteorisammanhang kallas "Principle of Charity", eller på svenska "välgörenhetsprincipen". Denna går i korthet ut på att man kan göra ett snart sagt oändligt antal olika tolkningar av vad någon säger eller hur den beter sig, och att nästan alla tolkningar gör den man tolkar till idiot. För att förstå den här personen gör man för det mesta automatiskt den tolkning som gör denne till minst idiot (mest icke-idiot).

Nå, ibland vill man (som ovan nämnts) väldigt gärna att den andre skall vara en idiot - trots att man vet att om man såg den andres synvinkel från den andres synvinkel sett så skulle den inte vara det (eftersom ju denne från sin egen synvinkel inte är det) - och då uppstår t ex gräl av typen "jag förstår dig men du förstår inte mig" "jo, jag förstår dig, men du förstår inte mig" osv, mao "jag förstår dig, och du är en idiot".
Den här typen av gräl är lätta att genomskåda för en utomstående, men som indragen i grälet ser man bara på vilket sätt den andre missförstår en själv. Således tänker jag här yla om hur mycket jag är missförstådd, och överlåter åt andra att konstatera hur mycket jag i min tur missförstår.

OK, nu förstår ni mekanismen: man blir förtryckt av något som gör en frustrerad, och det tar man ut på någon genom att missförstå denne till idiot (har ni sett den där scenen i "The Wall" med sprattelgubbarna som piskar på varandra? Något i stil med att Marknadsekonomin håller en sprattelgubbe av en Boss i ena handen och piskar på den (Bossen, alltså) med den andra; sprattelgubben av Bossen håller en sprattelgubbe av en arbetare i ena handen och piskar på den med den andra; sprattelgubben av arbetaren håller en sprattelgubbe föreställande hans fru i ena handen och piskar på henne med den andra; sprattelgubben av frun håller en sprattelgubbe föreställande hennes barn i ena handen och piskar på barnet med den andra).


*VÄLGÖRENHETSPRINCIPEN*
Jag menar alltså att det råder ett slags ömsesidigt missförstånd.

> > Jag skulle önska att jag kunde uttrycka det följande på ett annat sätt,
> > för det låter inte snällt.

Hur skall man uttrycka sig? Jag har en fördom, och den ser ut si&så. Jag är medveten om att den är just en fördom, men i alla fall. Sånt händer väl, eller?

> > Jag menar inte illa, utan vill bara visa att
> > missförståndet är ömsesidigt. Ok.
>
> Jag förstår din ståndpunkt i det hela fullkomligt.
>
> > Från min synvinkel kan polisen inte kränka din integritet eftersom du
> > inte har någon, och inte vet vad det innebär att ha någon.

Och jag poängterade att det här måste vara ett missförstånd från min synvinkel eftersom det är något som inte stämmer här. Antingen är integritet något nödvändigt, och då måste den sitta väldigt djupt i det här fallet, eller så är kanske inte integritet något som alltid är bra: i en relation, t ex, kanske det är bra att inte ha någon, vad vet jag? Eller om man skulle lida av att få den kränkt?

> > Från din
> > synvinkel sett känner jag mig kränkt eftersom jag inte har någon
> > integritet, och din integritet blir inte kränkt eftersom den är så
> > stark.
>
> Personligt eller inte.. Detta tar JAG personligt.



*NN:S FÖRSTÅELSE AV MIG*
Som sagt förstår NN mig fullkomligt:

> Jag förstår din ståndpunkt i det hela fullkomligt.
>
> > Från din
> > synvinkel sett känner jag mig kränkt eftersom jag inte har någon
> > integritet,
>
> Personligt eller inte.. Detta tar JAG personligt.
>
> Ehe.. Va!? .. Nu är du lika dum som snutarna. Du förutsätter att jag
> ser på dig som en liten människa med ingen integritet. FEL!!!!!!!!!!
> Och du dömmer mig helt ogrundat precis som herr polis.
>
> Jag dömmer ALDRIG ngn innan de själva bevisat det som jag tror.
> Vilket du nu har gjort. Jag önskar att du kunde göra samma sak.
>
> Du förutsätter en massa saker om mig. Du försöker
> inte ens bry dig om jag förstår eller inte. Du säger direkt att jag inte
> förstår dig. Innan du ens tagit reda på om jag kan det. Det kallas väl
> "Självförnekelse" ..

> Men det verkar var
> det som hela din integirtet bygger på. Självförnekelse och ömkan om dig
> och dig och dig. Ingen annan spelar ngn roll. Alla som inte tycker som
> dig har ingen integritet och förstår inte vad du menar. BULLSHIT!
>
> Försök att fatta att bara för att DU tycker si .. Så måste det inte vara
> det.
>
> Sluta förutsätt så mkt om folk annars kommer inte få ngn respekt eller
> förståelse.
>
> Jag förstår dig och dina ideal fullständigt. Men du verkar inte ens vilja
> förstå mina. Du sätter bara upp vad du tror om mig (Oss, alla andra) och
> sedan är detta rätt(Tycker du) och alla andra som säger motsattsen har
> ingen integritet.

Och jag tycker väl att hans beskrivning av mig kommer rätt nära min beskrivning av hans åsikt om mig, fast jag menade att min beskrivning av hans åsikt om mig måste vara ett missförstånd från min sida.

Sedan skall vi titta på ett lika ömkligt kapitel, nämligen


*MIN FÖRSTÅELSE AV NN*
> > Det vore alltså en sak om du kunde säga: "ok, jag förstår inte hur du
> > kan lida av dittendatten, men eftersom du säger det så får jag väl tro
> > dig på ditt ord och hjälpa dig så gott jag kan", men nu säger du: "jag
> > skulle inte lida i din situation, och därför spelar det inte någon roll
> > om du lider eller inte".
>
> Personligt IGEN!
>
> Har jag sagt det? .. NEJ ..

> Men att säga att en visitering efter vapen/droger (för en egen säkerhet)
> är kränkande det faller lika dåligt som att kalla legkoll kränkande...
> Tja kalla mig blåögd eller vad du vill.

Jag menade att det inte spelade någon roll för honom om jag kände mig kränkt eller inte, och han svarar att så är det inte, men att jag helt enkelt inte blir kränkt, och det får man väl säga är ordentligt svar på tal.

Vi har nu sett att NN och jag är ganska irriterade/frustrerade, och att vi därför missförstår varandra rätt rejält. Vi skall nu studera


*VAD GÖR ATT NN BLIR FRUSTRERAD*
> Metoden var riktig ända tills han försöke "skrämma" mig till att erkänna
> ngt som jag inte gjort. Jag sa att jag inte tagit ngt.. Han trodde inte
> på mig

> 2: Man anklagar inte ngn för att de har gjort ngt innnan man vet säkert.

> MEN att undersöka ngn väldigt flyktigt i syftet om att stressa upp
> personen och sedan anklaga denne för att ha tagit ngt.
> Det ser jag INTE som skälig misstanke.

> Och jag upplyste även denna polisman om vad som kunde hända om han
> bestämde sig för att "arrestera mig på falska grunder" (I detta
> fallet skälig misstanke som det fanns 10 vittnen som kunde
> bevisa motsattsen).

> > > Lagen är till för att skydda oss mot sånna idioter.

NN kanske inte blev skrämd, men han kände i alla fall att en polis försökte skrämma honom. NN blev heller inte trodd av polisen. NN blev utan rimliga skäl anklagad av polisen, och NN kände att syftet med att göra detta var att stressa upp honom. Polisens anklagelse mot NN var dessutom falsk. NN förstod att det inte var helt uteslutet att han skulle kunna bli arresterad på falska grunder, och var därför glad att han kunde få stöd i de åberopade kamraterna. Slutligen drog NN den riktiga men icke desto mindre besvärande slutsatsen att den som utsatte honom för allt detta inte var en normal sund tänkande människa - som det skulle gå att resonera med om det här på ett någorlunda intelligent sätt - utan en idiot. Det att det är en idiot som utsätter honom för allt detta innebär en betydande osäkerhet för honom: han kan aldrig vara riktigt säker på vad idioten tar sig till.

Av NN:s beskrivning framgår att han av allt detta känner sig... ja, som man nu torde känna sig i en sådan här situation. Det jag kallade det hela var att man blev kränkt, men kalla det gärna något annat: frustrerad, irriterad. Ni förstår säkert vad jag menar. Varför kan då inte NN säga att han blir kränkt/frustrerad av det han blir kränkt/frustrerad av?

> Men problemet är att de HAR rätt att undersöka/befalla oss alla till en
> viss gräns. Det säger lagen.

> Jag lider inte av polisens behandling så länge de håller sig innom
> lagens ramar.

Det betyder alltså att eftersom polisen har rätt att göra som de gör, är det inte legitimt att känna sig kränkt av det. För att ta det här citatet en gång till:

> Men att säga att en visitering efter vapen/droger (för en egen säkerhet)
> är kränkande det faller lika dåligt som att kalla legkoll kränkande...
> Tja kalla mig blåögd eller vad du vill.

De har ju rätt, av vilket följer att man själv har fel.

Om övermakten är för stor går man mentalt och känslomässigt över på dess sida (koncentrationslägersyndromet). Man blir välvilligt inställd till de vars välvilja man är beroende av för sin överlevnad (norrmalmstorgsdramesyndromet).

Kedjan är klar: NN blir kränkt av polisen, men kan inte tillåta sig att känna det, eftersom de är övermäktiga och man måste hålla sig väl med dem, och således går hans frustration ut över mig. Genom att vi missförstår varandra ömsesidigt, kan han få utlopp för sin frustration genom att bli arg på mig för att jag är en idiot.

Det är en ganska vanlig mekanism: antag att man vill/borde/önskar göra något men inte kan/orkar/törs, och någon pressar på en för att man skall göra vad det nu är. Att den här personen pressar på en upplever man då som mycket besvärande, ja, plågsamt, och så måste man börja försvara sig mot den här personen genom att börja försvara att man inte gör det man egentligen innerst inne vill. Det är väl det som har hänt här också (med reservation för att jag helt enkelt inte förstår).


*VIKTIGT*
Så här är det jämt. Vi är föremål för extrema åtgärder som saknar motstycke annars i samhället. I tidningen stod t ex att SHR (sveriges hotell- och restaurangägares riksförbund) hade gjort en enkät bland sina anställda, av vilken det bl a framgick att två tredjedelar av dessa hade blivit erbjudna att köpa knark av dealare, och ännu fler hade blivit hotade med vapen. Alla anställda tyckte att det här var ett väldigt stort problem, och alla undrade varför inte polisen gjorde något.

Nåväl, vi är föremål för extrema åtgärder från polisens sida, och vi låter frustrationen över detta gå ut över varandra. Det vora bra om vi kunde se vilka som gör oss illa, i stället för att ge oss på dem som de säger att vi skall ge oss på.

> "Respektera mig så respekterar jag dig" Ett motto som fungerat i alla
> tider.

Det fungerar inte eftersom den andre måste respektera en själv först. Om alla tillämpade den principen skulle alla invänta respekt från varandra innan de visade varandra respekt, och således skulle ingen någonsin visa någon nån respekt. Det enda motto som kan fungera är att man skall respektera andra rakt av. De skall få göra vad de vill med sina liv, och vill de ha hjälp med att genomföra detta skall de få det.

               /```\
>    Maybe i´m just glad to see you!

Skulle du kanske bli glad över att se mig, NN?