Subject: Nolltoleransen (OBS! Raverelaterat)
Date: Sat, 04 Oct 1997 23:52:31 +0100
From: Paradox
To: srn@lysator.liu.se

David West wrote:
>
> Du skrev:

> >Tyvärr verkar det vara han som vinner för tillfället. Såg just ett
> >inslag på TV4 där en kvinnlig polis sade att man skulle införa den
> >berömda nolltoleransen (ja, jag vet inte om du känner till den där
> >debatten) efter amerikansk modell, trots att den är väldigt
> >ifrågasatt och trots att den amerikanska brottsligheten inte på något
> >sätt liknar den svenska.
>
> Tja nolltoleransen har väl me att polisen får göra typ vad som helst
> me dem de tycker e brottslingar? (Jag e trots allt 15bast...=) )..
> eller nåt... har iaf hört talas om det där idiotiska systemet.

Det lustiga var att polisen i TV4 inte kunde redogöra för vad nolltoleranspolitiken innebär vare sig i teorin eller praktiken. Hon svamlade något om att man skulle beslagta vapen, kolla upp folks bekanta, och lägga en tidigare sonade brott till last. Polisen gillar helt enkelt bara uttrycket "noll tolerans". För dem står det som en allt överskuggande devis på vilken typ av samhälle de vill ha.

"The Broken Window Syndrome", "Det Trasiga Fönstrets Syndrom" är teorin om att små brott för med sig större, snarare än tvärtom. Alltså: om någon slänger skräp på gatan så blir några inspirerade till att börja klottra, om några ser klotter känner några andra sig inspirerade till att slå sönder fönster, och om folk ser sönderslagna fönster känner de "Wow, den här stadsdelen är verkligen KRIMINELL! Här gäller fan inga lagar! Låt oss bli kriminella allesamman!"

Lösningen på detta problem är naturligtvis att slå så hårt som möjligt mot de minsta (!) brotten. Ingen tolerans när det gäller någonting.

I USA har det här naturligtvis lett till en klappjakt på de redan mest utslagna och förtryckta i samhället, och det var det man hela tiden ville åstadkomma; det var det som hela tiden var målet. Ingen polis skulle ju drömma om någon "nolltolerans" när det gäller ekonomiska brott, miljöbrott, eller brott mot de mänskliga rättigheterna, eller hur?

Dessutom vet vi från USA att varje gång man genomför en straffskärpning, eller tar i med hårdare tag mot någonting, så har det i slutändan lett till ökad (!) brottslighet. Dels ökar brottsnivån naturligtvis i och med att allt fler beteenden kriminaliseras, och att således allt fler förut icke-kriminella människor nu blir kriminella, men allvarligare är att folk blir allt mer benägna att skjuta först och fråga sedan, undanröja vittnen osv. Den som blir avslöjad och får stå där med skammen blir inte särskilt benägen att försvara sig, medan den som med fog misstänker att han kommer att bli avrättad kommer att skjuta varje person som innebär ett hot mot den sköra tråd hans liv hänger i.

Den allmänna våldsnivån eskalerar därför i USA, men ännu inte här. Ni har säkert sett notiser i stil med dessa i tidningen: Någon (i USA, förstås) får motorstopp, knackar på dörren på någon villa i en villaförort, och blir av villaägaren skjuten till döds genom villadörren. Villaägaren gick fri, eftersom det ju kunde ha varit en rånare, och om det hade varit en rånare hade denne varit beväpnad, och sannolikheten varit stor att han då skjutit villaägaren. Alltså måste villaägaren skjuta först.

Polisen (i USA, förstås) stoppar en bil och ber att få se på körkortet. Bilföraren sträcker sig efter körkortet som ligger i handskfacket, men innan han når det blir han ihjälskjuten av polisen, som går fri, eftersom det hade kunnat vara en pistol i handskfacket, och om bilföraren hade varit efterlyst, så hade han - i ett förtvivlat försök att smita från det hårda straff han skulle fått - känt sig väldigt starkt motiverad att skjuta polisen, och alltså måste polisen skjuta först.

Den allmänna våldsnivån eskalerar där, och det är det som den svenska polisen också vill åstadkomma här. Dels naturligtvis eftersom det är så mesigt att vara polis i bonnhålan Sverige där man inte har något att skryta om hur mycket man förfasar sig över jämfört med häftiga New York, men framförallt genom att en ökad brottslighet blir ett medel för polisen att skaffa sig ökad makt och ökat inflytande i samhället. Polisens kåranda kräver det.

Den allt ökande repressionen i USA, och kriminaliteten som går hand i hand med den, är ingen slump. Polisen har tummen i röven på massmedia, eftersom kriminalitet, i synnerhet underklassens våldsbrott, säljer lösnummer (mer än ekonomiska brott, miljöbrott och brott mot de mänskliga rättigheterna). Polisen klagar på för små resurser och anger "hårdare tag" som enda recept mot detta onda (som i Sverige och överallt annars). Politiker vinner röster genom att lova folk vad de vill ha (som i Sverige: Gun Hellsvik et consortes). På så sätt bekräftar politikerna att polisens analys av situationen är riktig, och politikerna vågar inte annat, för då skulle de förlora röster. Medan cirkeln sluts protesterar kriminologerna förgäves (som i Sverige: Leif Lenke, Henrik Tham, m fl).

Detta är en ond cirkel, folk mår dåligt av den, och får lära sig att det är "dom där", "de andra" (ungdomar, kriminella, invandrare) som bär skulden till detta. Gamla människor vågar inte gå ut, utan isolerar sig. Deras isolering är ett problem, men själva tycker de inte det, utan tycker att det är "det meningslösa gatuvåldet" och "knarket" som är problemet.

Folk mår mycket sämre än vad de tror. Därför vill de plåga och pina varandra (vilket gör att de mår sämre). Detta är en grundkraft hos folk som politiker utnyttjar för att få röster, och som polisen utnyttjar för sina egna syften. Att man lever i sådana helveten tycker jag styrks av att man är lycklig när man kan uthärda sitt helvete (när det går bra på jobbet), när man kan ta semester från sitt helvete (när man är ute och roar sig), och när man kan ge andra ett helvete (hårdare tag mot dittendatten).

Syndabocken står det om i 3 Mos 16:21-22. En gång per år (?) tar man en get, påstår att allt som hänt är hans fel, och driver ut honom i öknen. Så skönt, då var vi av med honom. Så småningom frågar man sig varför det onda kvarstår när man drivit ut geten. En bättre fiende är en som alltid finns kvar, som alltid är försvarslös, men som alltid kan utmålas som "den största samhällsfaran någonsin" (Nils Christie, Kettil Bruun: Den goda fienden. Rabén & Sjögren).

Polisen slår oss, pekar på någon som ligger och skakar i fosterställning, och påstår att det är hennes fel. Vi går på det, eftersom vi inte vågar annat när det är en batongprydd våldsapparat som fäller sådana påståenden (KZ-syndromet). För det vore ju livsfarligt om vi upptäckte vilka det är som VERKLIGEN förtrycker oss.

Nolltoleransen har inget egenvärde. Inte heller att "få bort all brottslighet" har det. I bägge fallen har dessa saker ett syfte; de är ett medel att åstadkomma något annat. Tänk er själva: om nolltoleransen tvärtemot idag skulle innebära att man blev tvungen att hjälpa en massa människor som blivit utsatta för brott eller råkat illa ut på annat sätt, eller om kampen mot brottsligheten innebar att man gav folk vad de ville ha så att de inte behövde göra något brottsligt, skulle polisen (eller myndigheterna) vara det minsta intresserade av det då?

Predikade
>

Pastor P.

PS. Ett litet flygblad jag fick på Slussen söndagen den 24 januari 1999:


NOLLTOLERANSEN

Nolltoleransen är ett amerikanskt påfund. Enligt artikeln "Broken Windows", skriven i början av 1980-talet av den konservative amerikanske kriminologen James Q. Wilson, skulle samhället vinna på att snabbt ingripa mot varje form av ordningsstörande lagöverträdelse från medborgarnas sida. Detta var en tanke som kom att attrahera stora delar av det amerikanska politiska etablissemanget. Genom att slå till mot småförseelser såsom graffittimåleri kan man, enligt nolltoleransens förespråkare, förhindra att hela stadsdelar på sikt försummas och förslummas. Genom att gripa småbrottslingar kan man, hävdas det, förhindra att de börjar begå grövre brott. Och genom att ha poliser utstationerade oftare och på fler ställen och genom att ge polisen större befogenheter att "slå till" tror man sig kunna få fast grova brottslingar som då åker fast av en slump.


VAD ÄR FEL MED NOLLTOLERANSEN?

Vad har inte hänt?
För det första kanske man måste fråga sig vad det är för nytta med nolltoleransen. Har nolltoleransen, där den praktiserats, lett fram till några önskvärda resultat? Ett faktum som åberopats på bland annat Svenska Dagbladets ledarsida är att antalet mord gått ned drastiskt i New York sedan nolltoleransen infördes där. Till saken hör dock att en tillfällig topp i antalet registrerade mord kunde noteras strax före nolltoleransens införande. I förhållande till denna topp har antalet mord gått ned påtagligt. Bortser man från toppen går det inte att hitta något anmärkningsvärt i brottsutvecklingen.

Kan nolltoleransen inte ha gett upphov till något annat positivt, då? Från och till rapporteras om ett uppsving för staden New York. Staden är renare och finare, sägs det, och man ser inte så många stökiga knarkare. Vad kan ligga till grund för sådana påståenden? Jo, för det första har det skett en allmän upprustning av New York, som gör att vissa delar av staden nog ser trevligare ut nu än förr. För det andra har narkotikamarknaden stabiliserat sig jämfört med mitten av 1980-talet, då olika ungdomsgäng beväpnade sig i kampen om crackmarknaden (vilket torde varit orsaken till den tillfälliga uppgången i antalet mord). I Eskilstuna, där New York-modellen tillämpats på försök, har inga signifikanta förändringar i stadsmiljön kunnat noteras. Till saken hör då att brottsligheten i Eskilstuna, liksom i övriga Sverige, är en bråkdel av den i New York. Trots detta har nolltoleransen prövats bland Stockholms poliskårer och i tunnelbanan, och omhuldats av företrädare för SL och kommunerna.


Vad har hänt?
Polisbrutaliteten har, enligt en rapport från Amnesty International, ökat i New York sedan nolltoleransen infördes där. Friktionen mellan olika grupper i samhället har ökat, och fattiga och människor tillhörande etniska minoriteter har kommit i kläm. Är detta oväntat? Enligt den man som myntade begreppet nolltolerans, James Q. Wilson, hade medborgarrättsgrupper i USA sedan 1960-talet genom sin benägenhet att anmäla övergrepp från polisens sida skrämt polisen till handlingsförlamning, och därmed undergrävt polismaktens legitimitet. Detta ville nolltoleransens barnmorska råda bot på!


Vad bör göras?
Det är dags att sluta tro att man kan bekämpa sociala problem såsom fattigdom, utslagenhet och etniskt betingade oroligheter med ökad kontroll och repression. Samhällets resurser borde istället avsättas för att bygga ett drägligt och rättvist samhälle, där människor inte behöver slås ut, och vi inte behöver poliser i vart och vartannat gathörn.

- TOLERANSGRUPPEN -