Jag har haft tre motorcyklar, en på hundrafemti kubik, en på tvåhundrafemti, och en på sexhundrafemti. En stor båge kan vara på tusen kubik, men det finns sådana som är på tolvhundra, och till och med femtonhundra kubik. En tvåliters motor är dock inte på tjugohundra kubik, och har heller inte varit det, och kommer heller inte att vara det: Den är på tvåtusen kubik.

En lägenhet jag flyttade in i på slutet av sjuttiotalet kostade tolvhundra i månaden, men under de följande åren höjdes hyran, så till slut var den uppe på arton- nittonhundra spänn (Det här var innan man började säga “ett å nie”). Den kostade dock aldrig tjugohundra i månaden, och skulle aldrig komma att göra det, utan det blev tvåtusen kronor.

Det var inte bara Stanley Kubrick's film “2001 – Ett rymdäventyr” som utspelade sig på tvåtusentalet; Man hade alltid genomgående talat om just “tvåtusentalet”, och ingen använde någonsin uttrycket “tjugehundra”, förrän plötsligt en dag alla på Sveriges Radio sade så, till allas förskräckelse, måste det påpekas. Till och med Kubrick's film, som aldrig hetat annat än “tvåtusen ett”, fick plötsligt stryka på foten och finna sig i att offentligen bli kallad “tjugihundra ett”.

När det gäller ytor, volymer, pengar, årtal och annat finns det ett etablerat - eller i vart fall accepterat - räknesätt, som lyder: åttahundra, niohundra, tusen, elvahundra, tolvhundra (...) artonhundra, nittonhundra, tvåtusen, tvåtusenetthundra osv. Tjugohundra har inte förekommit förrän nu. Varifrån kommer det och varför dyker det upp? Och – kanske intressantast av allt – hur kommer det sig att alla som så förfasade sig över “tjuguhundra” plötsligt förespråkar det med samma iver? Är det samma människor som tycker att millennieskiftet äger rum mellan 2001 och 2002?

En förklaring är att Sture Allén råkade få totalt hjärnsläpp, och att han tillhör typen av person som aldrig kan ändra sig, hur fel han än har.

En annan är att vi allesammans är indragna i ett gigantiskt socialt/etnologiskt/lingvistiskt experiment, som går ut på att se i vilken mån det går att ändra folks språkbruk med hjälp av ett enkelt brev till SvT. Bra att veta vid införandet av diktatur: Vi kommer inte ens att märka av någon systemskifte. Precis som i ETC:s “Systemskiftet” och George Orwell's “1984”.

En tredje är att man från kapitalstarkt håll varit rädd att folk inför millennieskiftet (Messias' tusenårsrike del II) skall omvärdera sin konsumistiska slavmentalitet och söka sig alternativa värderingar, vilket skulle kunna innebära ett visst avbräck för de mest penningstinna (den s k “marknaden”), varvid man helt enkelt betalade Svenska Akademin för att trolla bort millennieskiftet. Voilà! Vi går inte över från ett tusen till två tusen, utan bara från nitton till tjugo hundra. Det här nyset om att millennieskiftet skulle äga rum mellan 2000 och 2001 hör väl till samma kategori.

Nå, nu är det som det är, och här kommer en liten lathund för framtida datum: Efter tjugonio hundra nittionio (2999) kommer såklart trettio hundra (3000), och efter nittionio hundra nittionio (9999) kommer hundra hundra (10.000). Ytterligare hundra år senare är det hundra ett hundra (10.100), som alltså inte får förväxlas med hundra hundra.

Efter niohundranittioniohundranittionio (99.999), som låter som att man antingen säger “990, 990, 9” eller “9, 199, 199”, kommer tusen hundra (100.000), som man inte får förväxla med “ett tusen ett hundra”, som kommer hundra år senare, och som inte betyder 1.100 utan 100.100 (Tvåtusentvåhundra är inte 2.200 utan 200.200, osv).

Hundra hundra år senare är det ett tusen ett hundra ett hundra. Hundra år innan dess var det ett tusen ett hundra hundra.

Detta givet att man – vilket ju Svenska Akademin påstår – räknar i sekler. Annars är det väl bara för dem att påstå att det inte heter tusen hundra utan tio hundra hundra, så att det inte blir tio tusen hundra utan hundra hundra hundra, och hundra år senare hundra hundra ett hundra, och ytterligare hundra hundra hundra ett hundra ett hundra.

Uppriktigt sagt struntar jag i vilket, och inget kan väl vara krångligare än romarnas datumsystem. Det som gör en lite misstänksam är detta: Enligt Aftonbladets läsaromröstning är de som säger “tvåtusen” dubbelt så många som de som säger “tjugohundra”. (Rösta på "tvåtusen" här) Svenska Akademins kommentar till detta lyder som följer:

Akademien har under de månader som gått sedan millenniefirandet med tillfredsställelse kunnat konstatera att det är uttrycket ”år tjugohundra” och inte ”år tvåtusen” som har slagit igenom. Ilskna anonyma brev från anhängare av den senare artikulationen tjänar endast till att bekräfta detta.

(Ni måste se det i original, andra sidan, vänsterspalten, högt upp, sök på “tvåtusen”.)

Man kan riktigt se framför sig hur de skrattande dunkar varandra i ryggen och talar om för varandra hur bra de är som lyckats få idioterna att förnedra sig genom att säga “tjugehundra”. Visserligen säger fortfarande dubbelt så många “tvåtusen”, men de har ändå lyckats få tillräckligt många att säga “tjugihundra” för att tycka att det har “slagit igenom”. Att folk protesterar, att folk blir ilskna, det skrattar de åt, och talar ironiskt och nedlåtande om “den senare artikulationen”. Jag tvivlar för övrigt starkt på att de ilskna breven är anonyma; det är bara ytterligare ett sätt för Svenska Akademin att göra sig löjlig över folk, genom att insinuera att de inte ens kan stå för vad de tycker, eller något liknande.

Tänk om man genomförde samma typ av argumentation när det gällde något annat: Till exempel om regeringen skulle genomföra drastiska nedskärningar av den offentliga sektorn samtidigt som de lovade att det inte skulle drabba någon, och sedan, när folk skulle börja skrika om att de dör och svälter och far illa på många sätt, så skulle regeringen bara säga att “det löjliga gnyendet stärker oss bara i uppfattningen att vi hade rätt när vi sade att ingen skulle få det sämre”. ... Jaha, så det har redan hänt ... ? Förlåt, då!



Tjughundralänkar
och ytterligare argumentation

Tvåtusenklubben ifrågasätter det Orwellska nyspråk som gett oss sådana ord som "lokalvårdare" (heter det inte "hygientekniker"?) och "föryngringsyta", och hela den princip som försöker styra våra beteenden och värderingar genom ett språkbruk som pressas på oss ovanifrån, och föreslår en klubb för värnandet av "tvåtusen".

En annan hemsida ställer just denna sak i relief mot vår ännu större medgörlighet, för att inte säga ivrighet, att på order uppifrån sparka neråt.

Till omröstningen i Aftonbladet 29/12-99 hör en artikel där Ulla Clausen, rådgivare vid Svenska Språknämnden, hävdar att "Det finns sedan länge enighet om att det skall vara tjugohundra". Detta uttalande är märkligt, i och med att det sedan länge funnits en majoritet för "tvåtusen", vilket för övrigt nämns i artikeln. Att detta inte bekommer henne det minsta, beror på att det bara är vanligt folk, typ "alla", som sagt så. Den s k “enigheten” om tjugihundra har bara funnits de senaste åren bland henne och hennes gelikar, och för henne är de uppenbarligen de enda som existerar och kan ha en åsikt. Kan man tala om en nedlåtande von Oben-attityd här?

Dessutom tar hon upp det idiotiska argumentet om att det inte skulle kunna heta "tvåtusen" eftersom det är hela årtusendet. Om hon hade tänkt en tiondels sekund till hade hon förstått att man i så fall inte skulle kunna säga "tjugehundra" heller, eftersom det ju är hela århundradet. Man skulle alltså inte kunna säga "Nitton hundra åttio fyra" eftersom det skulle vara ett helt århundrade. Har man hört något så dumt?

Detta TT-telegram återfinns sedan bland telegrammen, i samma Aftonblad, under den flåshurtigt slagordsmässiga rubriken "År tjugohundra skall det vara"!

Samma TT-telegram i Östgötakorrespondenten

"Veckans N@llehanda" 19/6-00 menar, utan att argumentera för saken, att "tjugohundra" är mer logiskt (vilket vi visat att det inte är), och hävdar att "Ingen skulle väl säga att vi nyss levde på ettusentalet i stället för nittiotalet". Förstå det, den som kan.

Anne-Marie Hasselrot, Språkexpert i Regeringskansliet, framför följande argument mot "tvåtusen":

1. "Personligen får det mig att känna mig som om jag satt i en rymdkapsel".

Antagligen tänker hon på filmen "2001" (uttalat "två tusen ett"), eller också får hon bara en känsla av framtiden när hon säger så. Hon har alltså någon slags skräck för framtiden (undra på det, med den politik regeringen för), och därför får överhuvudtaget ingen säga "tvåtusen".

2. "Uttalet tjugohundra passar däremot väl med den uttalsprincip som hittills gällt."

Och så är det ju, vilket vi tidigare sett, inte. I alla andra sammanhang gäller "nittonhundra" men "tvåtusen". För hon kan väl inte mena att uttalsprincipen "tjugohundra" är den som hittills gällt när det gäller årtal? På något sätt får man för sig att Svenska Akademin, Svenska Språknämnden och Regeringskansliets Språkexperter idkar en slags språklig historierevisionism, som vill hävda att ingen någonsin sagt "tvåtusen", och att alla hela tiden sagt "tjugihundra".

3. "Att det skulle vara konstigare att säga tjugohundra än att säga nittonhundra (förutom brist på vana vid uttalet) har jag svårt att förstå".

Så det att hon har svårt att förstå något är ett argument mot det? Då förstår man hur det har kunnat uppstå en sådan dumhet i regeringen: Så fort något är svårt att förstå, så gör man inte så att man försöker lära sig eller sätta sig in i det, utan man är emot det. Att det är på just detta sätt ser man av resten av argumentet: Hon säger att man är ovan vid uttalet, alltså känns det konstigt. Att det känns konstigt har hon svårt att förstå. Men hon förklarar ju direkt efteråt varför det känns konstigt, nämligen eftersom man är ovan vid uttalet. Och så avslutar hon med att säga att det är svårt att förstå. Men hon har ju just visat att hon har förstått det! Men hon måste hävda att hon inte förstår, så att hon kan vara emot det. En avgrund öppnar sig.

Hursomhelst är det väldigt konstigt med "tjugohundra", som vi visade på förra sidan. Tänk bara på "trettihundra", "förtihundra", "femtihundra", "sextihundra", "sjuttihundra", "åttihundra", "nittihundra" och "hundrahundra": det låter som "tjugonitton" alltsammans. Och skall man inte säga "hundrahundra", varför skall man då säga "tjugohundra"?

4. Slutligen kommer argumentet att man inte kan säga "tvåtusen" eftersom det är hela årtusendet, medan "tjugohundra" bara är ett århundrade.

Detta argument träffar ju, som tidigare sagt, även uttalet "tjugohundra": Jag skulle alltså inte kunna säga att det är "tjugo hundra ett" i år, eftersom jag då skulle tala om ett helt århundrade, när jag bara vill tala om ett enda år. Och det som alla dessa språkvårdare vänder sig mot, är just uttalet "två tusen ett", och det med motiveringen att det är ett helt årtusende det handlar om. Alltså kan de inte heller säga "tjugo hundra ett" eftersom de då kommer att tala om ett helt århundrade.

Sedan kan man naturligtvis fråga sig dels varför alla är så rädda för årtusenden, och dels hur deras rädsla kan vara så stor att de känner sig nödsakade att förbjuda ALLA att säga så.

I riksdagens språkbrev, språkliga rekommendationer till riksdagen, framförs som enda argument att

Alla århundraden sedan 1100-talet har uttalas efter det mönstret: År 1120 uttalas "år elvahundratjugo" och inte "år ettusenetthundratjugo", 1850 uttalas "artonhundrafemtio" och inte "ettusenåttahundrafemtio"

och det argumentet är som sagt lika dumt som om de hade sagt att alla årtal sedan 1100-talet har börjat med 1, och därför måste årtalen efter 1999 också göra det.

På "Skolinternet" finns det olika konferenser. På den om svenska finns det en del inlägg om detta, ungefär mitt på sidan.

Nå, efter att jag lade ut det här på nätet kom ett brev med korrespondens med Sture Allén, som jag verkligen rekommenderar. Brevet, alltså, inte Sture. Klicka hurtigt här.