Hej!
Jag har med stort nöje läst era texter och tankar på webben
kring Sture Alléns skapelse "tjuguhundra". Bifogar
för ert nöjes skull dels den brevväxling jag hade med honom under
sommaren ifjol, dels det julrundbrev jag sedan skrev
i december efter ytterligare lite eftertanke.
Med de bästa hälsningar /Erik (privatperson på jobbet)
-----Brevväxling med Sture Allén-----
date Tue Jul 11 10:56 MET 2000
To: sture.allen@SvenskaAkademien.se
Subject: En fråga om talspråksrekommendationer
Hej Sture Allén!
Åke Jonsson har rekommenderat dig som lämplig mottagare för följande fråga:
Var finns det (övertygande) resonemang dokumenterat som lett språkvårdare
att rekommendera en benämning på innevarande år som rimmar på flundra?
Bakgrund:
1)
I februari ringde jag Stefan Lundin på SR och frågade honom varför man
under hösten hade kunnat höra Fredrik Furtenbach avbryta folkpartistiska
riksdagsmän med ett "du menar tjugohundra" när de uttalade sig om vad som
skulle ske i år med ett "tvåtusen". Lundin beklagade
självklart den furtenbachska ortodoxin och medgav beredvilligt att den
rekommendation som han varit med om att sprida inom företaget varit tämeligen
öppen
men att det ändå var tjugohundra som han höll främst i konkurrensen med
tvåtusen. Som
referens till något resonemang om saken angav han en artikel i Språkvård av dig
från början på 80-talet.
2)
När jag sedan läste din artikel verkade den inte behandlade
benämningar på enstaka år efter 1999 utan betydelsen av begreppet
"tvåtusentalet"
och föreslå införandet av de nya begreppen "tjugohundratalet" och
"tjugohundranollnolltalet"
för tidsperioderna 2000-2099 respektive 2000-2009.
3)
Efter att ha läst artikeln ringde jag diverse språkvårdare och ställde frågan:
"Var finns det resonemang dokumenterat som lett språkvårdare att rekommendera
en
talspråksmässig benämning på innevarande år som rimmar på flundra?"
Det enda svar jag då fick var en hänvisning till en enda mening på www som
väsentligen
betydde: "Då nittonhundratalets första år har samma namn som inledningen på den
hundraårsperioden, bör tjugohundratalets första år därför ges som namn
inledningen på
den perioden."
4)
Jag fann inte det citerade resonemanget det minsta övertygande och kontaktade
Åke Jonsson för att få mer övertygande (förnufts)skäl för någon att säga
tjugohundra istället
för tvåtusen. Jag ville inte utsätta mig för risken att kritisera ett resonemang
som inte var det egentliga skälet för beslutet om rekommendationen och på det
viset
kanske lägga fram argument som redan vederlagts i andra sammanhang.
Åke Jonsson kunde inte prestera nån annan referens än din artikel om
tjugohundratalet,
men nämnde a pro pos språkbruket under 1900-talet att Ellegård lyssnat på talad
svenska
för att avgöra om årtal nånsin uttalas som två tvåställiga tal och funnit att de
inte gör det. Han hade också lyssnat efter om årtal nånsin uttalas i form av
tusental,
hundratal, tiotal och ental och aldrig hört det heller. Om Ellegård
uppmärksammat att
årtal allt som oftast uttalats som ett enda tvåställigt tal nämnde inte Jonsson
något om.
5)
Jag hittade i Språkvård en artikel av Ellegård där han föreslog ersättandet
av ordet milliard med ordet gigard, vilket förbluffade mig.
Sammanfattning:
Då argumentet "Då nittonhundratalets första år har samma namn som inledningen på
den
hundraårsperioden, bör tjugohundratalets första år därför ges som namn
inledningen på
den perioden." inte är tillräckligt, p g a att innevarande år är det första i
både tjugohundratalet och tvåtusentalet, söker jag fortfarande efter mer
övertygande
skäl att frångå de principer för bildande av räkneord som tidigare gällt i
svenska
språket, och vars motsvarigheter tydligen fortfarande gäller i norska, danska
och engelska.
Med sommarhälsningar /Erik Marklund
PS. A pro pos benämningar på innevarande år i välska språk kan jag berätta att
en av de
språkvårdare jag pratade med efter att ha läst din artikel benhårt påstod
att
uttrycket "twentyhundred" användes på engelska, ett förhållande som inte är
riktigt. DS
date Mon Aug 14 11:30 MET 2000
To: sture.allen@SvenskaAkademien.se
Subject: Re: Tjugohundratalet
Hej igen Sture Allén!
Stort tack för ditt svar:
> 13 juli 2000
>
> Tack för nätspörsmålet, som pryds av ett rim från havets bottenregion.
>
> Artikeln i Språkvård skrev jag ettusenniohundraåttioett, och den är
> ett nästan oförändrat omtryck av ett festskriftsbidrag från
ettusenniohundraåttio.
>
> Av artikeln framgår bland annat, att det är en poäng att ha olika benämningar
> på århundradet tjugohundratalet och årtusendet tvåtusentalet. Det framgår
också,
> att tjugohundratalet är bildat i enlighet med svenskans principer. Utan
alltför svåra
> hjärnbrott kan man sedan inse, att liksom nittonhundratalets år benämns
> nittonhundra, nittonhundraett, nittonhundratvå osv. tjugohundratalets
> motsvarande år bör benämnas tjugohundra, tjugohundraett, tjugohundratvå osv.
>
> Låt mig tillägga, att årtalen tjugohundra osv. inte är talspråksmässiga
> benämningar i stilistisk mening utan är uttal för allmänspråkligt bruk.
>
> Med hälsning
> Sture Allén/
> gm Susanne Widén/Sekretariatet
Jag måste dock reservera mig mot det anförda resonemanget.
Saken är ju den att räkneorden har ett eget liv som följer av
deras koppling till talen som abstrakta begrepp, medan beteckningar
på tidsperioder är mer praktiska ting, renässansen, barocken, stenåldern,
nittonhundratjugotalet, tvåtusentalet, tjugohundratalet.
Behovet av ett precist begrepp för perioden 2000-2099 har ju ganska nyligen
uppstått i svenskan, och där tjänar ju tjugohundratalet ett bra syfte,
men åren 2000, 2001, 2002, t o m, 2099 har ju sedan tidigare (ja mycket
tidigare)
namn i form av räkneorden tvåtusen, tvåtusenett, tvåtusentvå, t o m,
tvåtusennittionio.
Det är ju riktigt att begreppet "tjugohundratalet" är en innovation på det viset
att det inte före 1980 förekommit att någon sagt att en viss sak kostar "ett
tjugohundratal kronor", på samma sätt som man tidigare sagt att en viss sak
kostar ett nittonhundratal, men att den innovationen skulle ha återverkningar
på räkneorden förefaller omöjligt, och som en konsekvens av den omöjligheten
faller också det av dig förda resonemanget, eller kortare sagt: "Då
tiohundratalets
första år också är tusentalets första heter det tusen och inte tiohundra".
Ett annat sätt att formulera saken är att säga att det sätt varpå vi ordnar upp
vår tid
på, är att räkna åren medan de går och det är alltså räkneorden som ger
årens deras namn. (Ska man vara petnoga är det den fiktiva händelsen "Kristi
födelse"
som är det väsentliga i årets namn, inte själva talet 2000.)
Då jag alltså inte låter mig övertygas av det ovan förda resonemanget undrar
jag om det finns några andra resonemang kring beteckningen "tjugohundra" på
innevarande år, och i så fall var de har förts, då ditt festskriftsbidrag
behandlade periodbeteckningen tjugohundratalet och inte benämningar på det
innevarande året. I händelse av att inga andra resonemang än det ovan
anförda föreligger är jag självklart ytterst intresserad av de eventuella
invändningar mot mina invändningar som du kan tänkas ha på lager. I slutändan
hoppas jag nämligen på att denna brevväxling kan leda till att jag antingen kan
skriva
till Stefan Lundin på SR och meddela honom att du ändrat dig angående beteckning
på innevarande år eller kan meddela honom att jag för egen del bytt beteckning
till den av dig förespråkade.
Med vänliga augistihälsningar /Erik Marklund
date Mon Aug 21 16:59 MET 2000
To: sture.allen@SvenskaAkademien.se
Subject: Re: Tjugohundratalet
Hej igen Sture Allén!
Jag skrev tidigare:
Det är ju riktigt att begreppet "tjugohundratalet" är en innovation på det
viset att det inte före 1980 förekommit att någon sagt att en viss sak kostar
"ett tjugohundratal kronor", på samma sätt som man tidigare sagt att en viss
sak kostar ett nittonhundratal.
Om jag skulle våga mig på en reflexion över varför det förhåller
sig på det angivna viset, skulle jag vilja peka på den mänskliga förmågans
gränser. Det är i allmänhet så att när vi gör ett överslag av nånting
bedömer vi det på 10 % när eller grövre, och därför har aldrig nåt behov
av att förmedla en ungefärlig uppgift av att något är mellan 2000 och 2099
förelegat. (Ett undantag är vår förmåga att bedöma vinklar - där kan vi
med blotta ögat se skillnad på 24 olika stycken, vilket förklarar varför
våra bilar är fulla med instrument med visare.)
Noteras kan också att om jag säger att något kostar ett tjugotal
hundralappar så förmedlar jag till mina lyssnare att saken kostar
mellan två och tre tusen, så begreppet "tjugohundratal" är även i sig
aningen öppet för missuppfattningar, dock är ju det etablerade praktiska
bruket idag sådant att sådana inte är aktuella.
Med ytterligare augustihälsningar /Erik Marklund
date Thu Aug 24 10:54 MET 2000
To: sture.allen@svenskaakademien.se
Subject: Re: svar
Hej igen Sture Allén!
Tack för ditt svar:
> Som jag framhöll i min artikel 1980
> har vi i språket dels en talprincip (ettusenniohundraåttiofyra),
> dels en årtalsprincip (nittonhundraåttiofyra).
> Vi som följer bruket att normalt räkna med århundraden
> tar fasta på denna kutym och benämner åren
> nittonhundraåttiofyra, tjugohundraåttiofyra osv.
> enligt årtalsprincipen. Den som inte nöjer sig
> med mindre än millennier får visa detta genom
> att säga tvåtusenåttiofyra, tvåtusenfyrahundrafyrtioåtta osv.
> enligt talprincipen. Jag märker för övrigt att fler efterhand
> blir medvetna också om benämningen tiohundratalet och
> årsangivelser som tiohundrafemtio. Det gör de alltså rätt i.
>
> Med hälsning
> Sture Allén
> /genom Susanne Widén/ Sekretariatet
Tyvärr köper jag inte din årtalsprincip, utan hävdar istället
att de dominerande årtalsbenämningar i talspråket för åren
elvahundra t o m nittonhundranittionio erövrat sina platser genom
att vara kortare, och alltså enklare att säga,
än de mer standardmässigt formade räkneorden ettusenetthundra t o m
ettusenniohundranittionio. De kortare formerna används ju allmänt
för sifferuppgifter mellan 1100 och 1999 i alla sammanhang där lyssnaren har
någon slags aning om att det är ett fyrsiffrigt tal som förmedlas.
Om ett tal däremot ges i ett sammanhang där ingen förkunskap
hos lyssnaren om antal siffor förutsättes brukas ju den längre
normalare formen. En skriftspråksmässig parallell är bruket att
i sammanhang där storleksordningen hos en uppgift måste förmedlas
samtidigt med uppgiften själv särskilja siffrorna i det angivna
talet i grupper om tre med mellanligganden punkter, som 1.632, medan
däremot tal med känd storleksordning, som t ex numret på sidan i en bok
där läsaren som håller i boken ungefär vet var han är,
anges som en enda sekvens av siffror, som 1155. (Man ser alltför
sällan böcker med fler än 999 sidor, t ex sträcker sig Karlfeldts
samlade dikter i bokhyllan bakom mig endast till s 811.)
När det gäller numrering av sidor i böcker följer de ju samma
princip som numrering av år, dvs den första sidan ges numret 1
och det andra året på samma sätt numret 2. Om jag skulle skriva en
historiebok för tiden från kristi (hypotetiska) födelse till dags
datum där jag ägnade varje år en egen sida och överst på sidan
skrev vilket år sidan behandlade och nederst skrev vilken sida
det var frågan om skulle ju alla två tusen sidorna ha samma sifferföljd
överst och nederst var och en. Att den sista sidan, som alltså skulle vara
baksidan av det tusende bladet, skulle ha sifferföljden '2', '0', '0' och '0'
överst och nederst är klart, men att den övre sifferföljden skulle uttalas
på annat sätt än den nedre, med tanke på att de första
etttusenniohundranittionnio paren av identiska sifferföljder uttalats lika,
förefaller mig omöjligt.
Att den av dig framförda årtalsprincipen inte verkar gälla för
normalt talspråk hos de mest omsorgsfulla språkbrukare, t ex
Sune Örnberg och Lars-Erik Edlund, och saknar motsvarighet
i de övriga germanska språken, av vilket engelskan så klart märks mest,
är väl i sig ett skäl gott nog att betvivla den, men jag vill med
det ovan förda resonemanget peka på vad som i hastigheten gör att
den kan verka övertygande. Jag är inte tillräckligt vetenskapsteoretiskt
intresserad för att hålla reda på vad det kallas för när en teori kan
ges stöd av tillsynes välgjorda iakttagelser men ändå vara felaktig
men vill nog hävda att detta är ett gott exempel på en sådan.
Med intresserade augustihälsningar /Erik Marklund
date Thu Aug 24 12:52 MET 2000
To: sture.allen@svenskaakademien.se
Subject: Re: svar
Hej igen Sture Allén!
Jag skrev tidigare och talade om sammanhangets betydelse och
talspråkets favoriserande av kortast möjliga formuleringar.
I det sammanhanget kan ju märkas att när lyssnaren förutsätts
veta att vi talar om ett årtal under de senaste hundra åren
så säger vi aldrig annat än de två sista siffrorna, och det
leder aldrig till nån missuppfattning, t ex tror ingen att
den och den riksbekanta homosexuella författaren och ståuppkomikern
är född det år Rom brann om vi påstår att han är född sextiofyra.
(Så när som på födelseåret stämmer beskrivningen på Jonas Gardell
men han är född antingen året innan eller möjligtvis sextiotvå,
jag håller inte reda på vilket, så det måste vara nån annan som avses ovan.)
Det är hela tiden det ytterst väldefinierade sammanhanget som
fäller avgörandet när det gäller valet av formulering - inte
det faktum att vi råkar tala om just år. Om vi svenskar skulle börja
numrera dagarna från kungens femtioårsdag och diskutera dem med varandra
under en längre tid skulle vi komma att tala om högre och högre tal allt
eftersom tiden gick, och vi skulle också ha mycket god uppfattning om vilken
dag i ordningen vi hade varje dag. När fem år och 164 dagar hade
förlöpt skulle vi säga tillvarandra att nu är det dag nittio, och tio
dagar senare skulle vi jublande utropa, nu är det dag tvåtusen!
Med ytterligare intresserade hälsningar /Erik
date Mon Aug 28 08:29 MET 2000
To: sture.allen@svenskaakademien.se
Subject: Re: svar
Hej igen Sture Allén!
Igår firade vi vår tolvårige son Tobias födelsedag med att
ta med honom och ett gäng av hans kompisar till Lasergame. I väntrummet
utanför den svartmålade, rök- och oljefatsfyllda spellokalen
hängde ett antal recensioner på väggen. En recension, daterad 1996,
påstod att "det känns som att befinna sig på 2000-talet". Det
kommenterade tolvåringarna med att det ju nu var tvåtusentalet, och
att det borde stå "som att befinna sig på tretusentalet", då den
värld de promenerade genom på väg hem från leken, inte var svart och
rökfylld och inte kunde förväntas bli det de närmaste fyra åren.
Med denna lilla dagboksnotering vill jag fästa din uppmärksamhet
på svårigheterna att försöka uttala sig om perioden 2000-2099 genom
att på papper fästa teckenföljden "2000-talet" - det kommer i allmänhet
att utläsas "tvåtusentalet" och jag kan inte se nån möjlighet att det
skulle kunna utläsas annorlunda, då en prisuppgift, "den kostar
ett tvåtusental kronor", måste stavas "2000-tal" och dess bestämda form,
"men det 2000-talet var mer än vad jag hade", måste stavas "2000-talet".
Periodbeteckningen tjuguhundratalet har ingen naturlig plats bland räkneorden,
eller bland de från räkneorden härledda begreppen i tolvåringars svenska,
För övrigt hörde jag för många år sedan sägas att en infödd tolvåring
har bättre känsla för sitt modersmål än en professor i ett främmande
land som studerat språket i trettio år tid, vilket gör mig benägen
att kalla min sons språk för kort och gott svenska.
Med augustihälsningar /Erik Marklund
date Mon Sep 18 13:39 MET 2000
To: sture.allen@SvenskaAkademien.se
Subject: En parafras
Hej igen Sture Allén!
Vad ger du mig för följande parafras:
I svenskan finns en tydlig tendens att ange kroppslängder
hos vuxna människor med formeln "en meter och si och så många centimeter".
För att följa den tendensen bör kroppslängden för personer som
är 99 + 1 centimeter längre än en meter anges som
"en meter och tittio centimeter", personer som är 99 + 2 cm längre
än en meter bör beskrivas som "en meter och tittien centimeter långa", osv.
Det är alltså så att vi i svenskan har dels en princip för kropplängder
(en meter och åttioåtta centimeter) och dels en princip för decimaltal
som betecknar övriga längder (ett komma åttioåtta meter).
Är inte denna kroppslängdsprincip lika logiskt riktig som din
årtalsprincip, och skulle den inte mycket väl kunna spridas bland
sportjournalister så att de la sig till med att beskriva den längste kinesiske
basketspelaren genom att säga att han är "en och tolftitre lång"?
Med retoriska hälsningar /Erik Marklund
-----Slut på brevväxling med Sture Allén-----
-----Julrundbrev-----
Julrundbrev 2000 Special
Millennium två, du är så på
Då vi i år har hunnit till det magiska årtalet tvåtusen kan det vara av visst
allmänt intresse att
se tillbaka till 1980 och undersöka vilka misstag Sture Allén då gjorde när han
felaktigt drog
slutsatsen att innevarande år skulle benämnas "tjugohundra". Resonemanget han
förde publicerades i en festskrift det året och i tidskriften Språkvård något år senare,
men har aldrig blivit
allmänt ifrågasatt eller analyserat av fackmännen inom språkområdet (se not 1) ,
varför jag känner
en viss folkbildande tillfredsställelse över att få förse er med de följande
detaljerna.
Alléns utgångspunkt
Allén började sitt resonemang med att konstatera att svenska språket, vårt
gemensamma modersmål, vid tidpunkten för hans funderingar höll sig med precisa beteckningar
på perioderna
1800 e Kr (se not 2) -1899 e Kr och 1900 e Kr -1999 e Kr, nämligen
artonhundratalet och nittonhundratalet, såväl som med precisa beteckningar för perioderna 1980 - 1989 och
1990 - 1999,
nämligen åttiotalet och nittiotalet. Däremot fanns det inga enskilda ord för
perioderna 2000-
2099 och 1900-1909. Vad Allén sedan inte gjorde, men självklart borde ha gjort,
var att ställa
sig frågan: *"Varför förhåller det sig på det viset?" För att förstå de följande
felen i hans resonemang ställer vi oss den istället: Varför? En besläktad fråga är: Hur förhåller
sig beteckningen
tonåring till åldersangivelserna tretton år, fjorton år, o s v t o m nitton år?
Är det möjligen på
det viset att talet heter tretton för att man blir tonåring när man fyller så
många år, eller är det
istället på det viset att beteckningen tonåringar på pubertetsungdomar i
svenskan kommer från
räkneordens gemensamma ändelse -ton? Svaret visar sig om vi tittar på
beteckningar i andra
språk. I engelskan talas det om "teenagers" och räkneorden heter där "thirteen"
t o m "nineteen" så där blir vi inte klokare, men i franskan kallas pubertetsungdomar helt
enkelt ynglingar,
"adolescences", och där är inte heller räkneorden uppbyggda kring en gemensam
ändelse, så
svaret är alltså: Det heter tonåring för att räkneorden har -ton som gemensam
ändelse. Återvändande till den av Allén aldrig ställda frågan kan vi alltså notera att
perioderna nittonhundratalet och nittiotalet fått sina beteckningar från de gemensamma delarna av de
räkneord som
betecknar de ingående åren. (se not 3)
Alléns inledning
Det Allén gjorde istället för att ställa den relevanta frågan var att istället
fundera i följande banor: "Om perioderna 1800-1899 och 1900-1999 nu heter artonhundratalet respektive
nittonhundratalet borde väl perioden 2000-2099 (tvåtusen till tvåtusennittionio) heta
'tjugohundratalet', då ju tjugo kommer efter nitton på samma sätt som nitton
kommer efter arton, och då perioderna 1920-1929 och 1910-1919 nu heter tjugotalet och tiotalet
(se not 4) borde
väl perioden 1900-1909 heta 'nollnolltalet' då ju nollnoll kommer före tio på
samma sätt som
tio kommer före tjugo (se not 5) ". Det Allén gjorde var alltså att han kände
igen räkneord som
delar av periodbeteckningar och sedan bildade nya "periodbeteckningar" med
användning av
andra räkneord än de naturligt förekommande (se not 6) . Första steget i hans
resonemang innebar
alltså att han tillämpade matematiska förfaranden på språkliga storheter - något
som ger en på
ytan övertygande tankegång för alla som kan räkna till tjugo (se not 7) , men
som alltså inte har
något stöd i språket som fungerande mekanism för vardagskommunikation.
Alléns avslutning
Det avslutande steget i det allénska festskriftspekulerandet var det mest
hårresande. Han tog
sig för att, med fullständigt bortseende från de i språket verkande principerna,
jämföra periodbeteckningar och årtalsbeteckningar. Han konstaterade: "På samma sätt som
nittonhundratalets år heter nittonhundra, nittonhundraett, osv, bör därför tjugohundratalets
år heta
'tjugohundra', 'tjugohundraett', osv.". Hans slutsats att år tvåtusen skulle
heta "tjugohundra"
var då klar (se not 8) , och han hade nått den genom att i ett första steg
bortse från en verksam
språklig princip och i ett andra tillämpa dess direkta omvändning.
Med kännedom om resonemanget bakom Alléns nya ord blir vi inte förvånade över
att det är:
a) ogrammatiskt,
b) inte något normalt fungerade räkneord,
c) oekonomiskt, samt
d) utan motsvarighet på andra språk
Ordet "tjugohundra" är (a) ogrammatiskt enär de regler för bildandet av räkneord
som finns i
svenskan aldrig skapar något sådant, även om de vid behov bildar t ex
nittonhundra (se not 8)
som alternativ till tusenniohundra. Ordet "tjugohundra" är (b) inget normalt
fungerande räkneord p g a att Alléns nya periodbeteckning "tjugohundratalet" medvetet skapats
som något i betydelsen avvikande från tvåtusentalet, medan avledningen nittonhundratalet har
samma
betydelse som avledningen ettusenniohundratalet. Ordet "tjugohundra" är
slutligen (c) oekonomiskt enär det tar längre tid att säga än tvåtusen. (Att ordet "tjugohundra"
(d) saknar motsvarigheter i andra språk talar för sig självt.)
Med hopp om att något ha upplyst julmörkret /Erik
Noter:
1. En trolig förklaring är att resonemanget vid en hastig anblick ser
matematiskt ut.
2. Det första misstag Allén begick var att han utelämnade angivelse om att det
var år räknat från Kristi födelse som årtalen
avsåg. För en orientering i fråga om olika kalendrar och utgångspunkter för
årtalsräkningar kan uppslagsordet "tideräkning" i Nationalencyklopedien rekommenderas.
3. Det är ytterst talande att vi både har beteckningen nittiotalet och
beteckningen nittonhundranittiotalet vilka alltså är bildade
från dels de enklare räkneord som används när seklet är givet och dels de
fullständiga räkneord som används när seklet
måste anges. Då det givna seklet numera är det första på tvåtusentalet kan det
enkla räkneordet "ett" utan missuppfattning
användas om det kommande året.
4. Alléns missuppfattning att tiotalet skulle vara en lika välfungerande
beteckning som tjugotalet har nog lett honom mest
vilse. Att det i själva verket är så att tiotalet är en mycket odefinierad
historia hade, om det uppmärksammats av Allén,
säkert räddat honom från de felaktiga slutsatser han drog. Kännedom om att
beteckningen "nittonhundratalet" i vissa fall
används för att referera till perioden 1900-1909 hade snabbt lärt honom att det
är den gemensamma delen i en mängd räkneord som används för att bilda betecknande avledningar.
5. Allén föreslog också beteckningen "nollhundratalet" för perioden 1 e Kr - 99
e Kr, och hävdade felaktigt att de 99 åren
utgjorde det första seklet i vår tideräkning. Rätt räknat är det första
århundradet år 1 t o m 100 - det tjugoförsta börjar den
1 januari 2001, liksom för all del även det tredje årtusendet gör.
6. Att ersätta rimliga räkneord med orimliga räkneord eller diffusare mängdord
för att bilda skämtsamma eller poetiska
uttryck är vanligt, t ex femtielva, 100 %, 24:00 och "några och tjugo". Den
effekt som sådana formuleringar har är inte att
förneka och därför bör Alléns "tjugohundratalet" självklart aldrig skys i
sammanhang där sådana kvalitéer är intressanta.
7. Då jag i början av innevarande år först läste Alléns resonemang gjorde jag
det med en matematikers ögon och blev alldeles
övertygad om de föreslagna periodbeteckningarnas rimlighet - det var först efter
ögonöppnande läsning av Magnus Olsson
avhandling Swedish numerals som jag började se den språkliga ofullständigheten.
8. Att han inte drog slutsatsen: *"På samma sätt som tjugotalets år heter tjugo,
tjugoett, osv, bör därför nollnolltalets år heta
'nollnoll', 'nollnollett', osv." är anledning till viss eftertanke. Jag har
faktiskt hört det ytterst poetiska "tjugohundranollnoll" på radion en gång - kanske uttalat av någon medarbetare på SR som läst
Alléns festskrift och dragit sina egna slutsatser.
9. Fackmännen kallar nittonhundra för ett "ickemaximalt räkneord" för att det
formas utan användning av den största tillgängliga enheten, tusen, i motsats till (ett)tusenniohundra. Vi skulle utan någon
allvarlig förlust istället kunna tala om ett "stavningsvidrigt uttal" av sifferföljden "1", "9", "0" och "0" då det inte finns nån
annan skillnad mellan de två orden än just den
yttersta formen. Jämförelser mellan olika språk visar att sådana
"stavningsvidriga uttal" används, för t ex årtalsräkning,
exakt när det ger kortare ord att säga. Modersmålets uttryck fem kvart är
kortare än det motsvarande, och korrektare, en
timme och en kvart, varför det är praktiskt att använda fast det inte är
"maximalt" - att förespråka fyra kvart som beteckning
på timmen vore en motsvarighet till Alléns resonemang - mellan tre och fem
ligger ju oavvisligt fyra.
-----Slut på julrundbrev-----
Välkommen
Sida 2
Paradox
Tjugohundra