|
Det ifrågavarande stället är likväl icke underkastadt någon invändning af detta slag. Häri är ej något cabalistiskt, icke heller något allegoriskt, utan en öppen och klar, ehuru obetydlig, allusion på en lära, som, om den ej då för tiden utgjort en del af den allmänna tron, skulle knappast hafva varit begriplig. Tre Herrar äro uppräknade; Andarnes Herre, Herren den ende utvalde och Herren den an- dra makten, hvilka tvenne senare, så väl som den förre, beskrifvas såsom skapare; en räk- ning, som tydligen innefattar erkännandet af tre särskilda personer, hvilka dela namnet och makten af Gudomen. Enligt detta bevis synes således Judarnes lära rörande den Gudom- liga naturen, före Christendomens uppkomst och utspridande, hafva varit af dylik beskaffenhet. Allt väl öfvervägadt, torde vi då, om än denna sällsamma bok skulle klandras så- som till en del öfverflödande med fabler och dikter, likväl böra erinra oss, att fabeln och dikten kunna tillfälligtvis vara både roande och undervisande och böra endast då anses för skadliga, när de förleda menniskan till last och otrohet. Ej heller böra vi glömma, att mycket, måhända det mesta, af det vi klandra, var grundadt på en folksägen, hvars ålderdom allenast, utan afseende på andra bevekelse-grunder, hade gjort den vördnads- värd. Att författaren ej varit inspirerad, skall knappast nu sättas i tvifvel; men ehuru hans arbete var apocryphiskt, bör detsam- |
ma likväl icke brännmärkas, såsom oundvik- ligen uppfyldt med villomeningar; ehuru det i detta afseende ej möjligen kan bli en tros- artikel, kan det icke destomindre innehålla mycken sedelära så väl som religions-sanning, och bör derföre med rätta anses såsom en rigtig måttstock på den lära, hvilken ägde rum på den tid, det författades. Non omnia esse concedenda antiquitati, är i sanning en grundsats, som stöder sig på förnuft och erfa- renhet; men vid genomläsningen af dessa forn- lemning från ett aflägset land, der läsaren utan tvifvel finnes mycket att förkasta, skall han dock, så vida han inte är för mycket inbilsk, finna ännu mycket mer att gilla; om han någon gång rynkar pannan, så skall han of- tare småle, och ej sällan skall han få anled- ning att beundra författarens lifliga inbillnings- kraft, som försätter honom utöfver verldens lågande gränser. — — — — extra Processit longe flammantia moenia mun- di; utvicklande för honom hvarje skapelsens hemlighet, himlens glans och helfvetets fasor, de aflidna själarnes hemvist och de himmel- ska härarnas myriader, Seraphim, Cherubim och Ophanim, hvilka omgifva den lågande thronen och förherrliga det heliga namnet af den store Andarnas Herre, menniskors och änglars alsmäktige Fader. |